Kaplanen i Frantsila Christfried Ganander har som insamlare av finsk folkkultur och forskare hamnat i skuggan av Henrik Gabriel Porthan. Hans viktigaste arbete är Mythologia Fennica, ett uppslagsverk om finnarnas mytologi. Dessutom sammanställde han en stor men aldrig utgiven ordbok över finska språket, skrev ett flertal tillfällighetsdikter och verkade som folkbildare i upplysningens anda.
Efter att Christfried Gananders far avled 1751 växte Christfried Ganander upp hos sin morfar Henrik Hidén, som var kaplan i Kauhajoki. Från 1755 gick han i skola i Vasa och 1759 skrevs han in som student vid Österbottniska nationen vid Åbo akademi. Ganander prästvigdes 1763 och disputerade samma år för kandidatgraden. Preses var Pehr Kalm och ämnet naturvetenskapligt, Om Kännemärcken til rika Käll- och Wattuådror. Efter detta tjänstgjorde Ganander en tid som kaplansadjunkt i jakobstad, men återvände 1765 till akademin och blev magister året därpå. I Åbo lärde han även känna Henrik Gabriel Porthan. Ganander var adjunkt i Vasa och Laihela 1767–1774 och utnämndes till kaplan i Frantsila 1775. Denna tjänst innehade han till sin död.
Vid Åbo akademi tog Ganander del av upplysningens naturvetenskapliga ideal, som föreskrev att vetenskaplig utbildning skulle vara till praktisk nytta. Å andra sidan var han förtrogen med den encyklopediska metod som också var typisk för upplysningen, nämligen att material samlades in med största omsorg och lades fram i strängt systematisk och vetenskapligt bearbetad form.
Som forskare knöt han an till en historiografisk tradition som var präglad av den rudbeckianska chauvinismen. Han studerade etymologi utifrån en rent fonetisk överensstämmelse mellan ord och mytologiska begrepp som förekommer i finskan respektive andra språk och kulturer. I förordet till Mythologia Fennica ifrågasätter han dock finskans släktskap med grekiskan.
Ganander kom aldrig att tillämpa de kritisk-filologiska principer som Porthan hade inhämtat vid den tyska Göttingenskolan och därefter introducerat i Finland. Däremot anammade han Porthans vurm för det finska: ett fennofilt intresse för det finska folkets historia och kultur, särskilt folkdiktningen. Gananders intresse för fornforskning stimulerades även av kaplanen Israel Reinius i Laihela, då Ganander var adjunkt där.
Gananders första litterära arbeten var tillfällesdikter. Till fosterfadern Hidéns begravning 1766 skrev han minnesdikten Welwollinen Jälki-Muisto ja Waiwalloinen Elämäkerta (Tillbörligt eftermäle och mödosam levnad) och samma år med anledning av kronprins Gustavs bröllop lyckönskningen Suomalaisten siunauxet (Finska folkets välsignelser). När Porthan blev klar med första delen av sin dissertation De Poesi Fennica 1766 lyckönskade Ganander honom till prestationen med en gratulationsdikt i varm finsk anda, i vilken det heter att gamle Väinämöinen skulle återvända från dödsriket Tuonela med sin kantele och förundra sig över hur högt Finland nått, ifall han kände till dissertationen.
När Ganander hade flyttat till Laihela skrev han nyårsdikten Wanhan Wuoden Muistutuxet, Uuden Wuoden toiwotuxet (Erinringar om det gamla året, lyckönskningar inför det nya året), som han tillägnade sockenborna, och i samband med Israel Reinius bortgång tillkom minnesdikten Jälki Muisto Murheellinen, Surun Selkiä Selitys (Sorgesamt eftermäle, en sorgebetygelse).
Bland Gananders senare prestationer bör Runo-Kirja (Diktbok), tryckt 1786, framhållas. Han utnyttjar här på ett originellt sätt folkdiktningens versmått för att återge bibeltexter som Höga visan och några av kung Davids psalmer. Samlingen innehåller även dikter ur egen fatabur, om döden och förgängligheten. Att flera av hans barn dog i unga år bidrog förmodligen till hans benägenhet för melankoliska stämningar.
Wenäjän Naima-Wijsu (Rysk bröllopsvisa), publicerad 1787, har en helt annan stämning. Ganander gifte sig detta år för andra gången. Den muntra bröllopsdikten bygger på en rysk folkvisa som han förmodligen hade hört en karelsk gårdfarihandlare framföra och sedan tolkat fritt. Dikten torde vara ett av de första ryska litterära alster som översattes till finska. Ganander skrev även senare tillfällesvers.
Sitt egentliga litterära livsverk utförde Ganander under de femton år han var kaplan i Frantsila. Sin bana som insamlare och utgivare av folklore inledde han med en samling gåtor, Aenigmata Fennica, Suomalaiset Arwoituxet wastausten kansa, som utkom 1783. Skriften innehåller 337 gåtor, en bråkdel av dem han upptecknat. Året därpå, 1784, publicerade Ganander en liten samling sedelärande fabler för ungdom, Uudempia Uloswalituita Satuja. Han hade även för avsikt att ge ut en samling ordspråk – som redan hade en titel, ”Proverbiale Fennicum” – men projektet drog ut på tiden och materialet förstördes troligen i Åbo brand 1827.
Gananders magnum opus är Mythologia Fennica från 1789. Manuskriptet förelåg redan 1785, men det dröjde fyra år innan Porthan fick tid att granska det. Mythologia Fennica är ett uppslagsverk om finnarnas forntida folktro, en sammanställning av folkdikter, besvärjelser, sägner och litterära källor. Elias Lönnrot prisade på sin tid Gananders arbete och såg sig själv som en fullföljare av detta.
Mythologia Fennica består av 430 uppslagsord och artiklar. Uppslagsorden är namn på gamla gudar och gudinnor, hjältar och bemärkta personer, jättar, väsen, offer och offerplatser, heliga platser och andra forntida platser såsom Aarni, Hiisi, S:t Henrik, Ilmarinen, Jabmiaimo, Jortana, Kipumäki, Pyhäkoski, Rotimo och Väinämöinen. I boken finns också personer och platser med anknytning till kristendomens tidigaste skeden i Finland. Artiklarna är detaljrika och författaren redogör även för egna jämförande studier i förhållande till de litterära källorna. Ganander uppfattade sitt verk som en framställning av det finska folkets tidiga historia. Därför ingår även flera rent historiska artiklar, bland annat om klubbekriget.
Ganander intresserade sig även för arkeologisk forskning. År 1782 publicerade han en artikel om Laihelas forngravar i Åbo Tidningar.
Gananders största litterära prestation är ordboken ”Nytt Finskt Lexicon”, som han överlämnade till Porthan 1787. Granskningen blev aldrig klar och arbetet förelåg endast i manuskript. Det undgick Åbo brand, uppenbarligen därför att kyrkoherden, professor Gustaf Revell hade lånat det. Revell sammanställde till väsentliga delar sin ordbok 1823–1826 med utgångspunkt i Gananders lexikon, vars förtjänster han inte försummade att framhålla. Även i övrigt var Gananders ordbok med sina drygt 300000 uppslagsord välkänd i forskarkretsar sedan början av 1800-talet.
Det är möjligt att Ganander fick idén att sammanställa en ordbok av sin morfar, kaplanen i Kauhajoki Henrik Hidén, som själv bedrev insamlingsarbete. Den viktigaste utgångspunkten för Gananders arbete var Daniel Juslenius ordbok, som han kompletterade med ett väldigt material från litteraturen, folkdiktningen och folkspråket, och inte minst från ordförrådet hos karelska gårdfarihandlare. Ganander tyckte om att jämföra ord med varandra och framförde en rad förklaringar som illa stämmer överens med den moderna etymologins kriterier. Som materialsamlingar däremot har Gananders ordbok och övriga verk ett bestående värde.
Den under senare hälften av 1700-talet rådande upplysningsandan gjorde många präster intresserade av nationella och vetenskapliga spörsmål. Prästen fick gärna vägleda sina församlingsmedlemmar i praktiska frågor. En del präster ivrade för förbättringar inom jordbruket; Ganander gav råd om sjukdomar hos både människor och djur. År 1788 utgav han Maan-Miehen Huone- ja Koti-Aptheeki (Bondens hus- och hemapotek) samt Eläinden Tauti-Kirja (Djurens sjukdomar), de första finskspråkiga skrifterna på dessa områden. Ganander var inläst på utländsk medicinsk litteratur, men han byggde främst på egna erfarenheter och på uppgifter som samlats in av andra. Böckerna utkom i ett stort antal nya upplagor ännu på 1800-talet.
Ganander var även en banbrytare inom zigenarforskningen i Finland. Han samlade in material och publicerade 1780 en studie över romernas ursprung, levnadsvanor och språk och erhöll med denna skrift en silver-medalj i Kungliga Vitterhetsakademiens pristävling.
Jouko Vahtola
Christfried Ganander, i källorna även Christfrid, född 21.11.1741 i Haapajärvi, död 17.2.1790 på Frantsila. Föräldrar kapellanen i Haapajärvi Thomas Ganander och Helena Hidén. Gift 1767 med Magdalena Eriksdotter Sinius, 1787 med Helena Elisabet Gutzén.
PRODUKTION. Physico-oeconomisk afhandling, om Kännemärcken til rika Käll- och Wattuådror (1763); Suomalaisten siunauxet, tuiki sydän toiwotuxet … coska Hänen Kuningallinen Korkeudensa Ruotzin waldakunnan kruunu-prinssi Gustavi annoi itzens awio-lijttohon (1766); Welwollinen Jälki-Muisto ja Waiwalloinen Elämäkerta (1766); Wanhan Wuoden Muistutuxet, Uuden Wuoden toiwotuxet (1771); Undersökning om de så kallade tattare (1780); Kort berättelse om de i Laihela socken befinteliga sten- och jättehögar. Åbo Tidningar 1782; Aegnigmata Fennica – Suomalaiset Arwotuxet Wastausten kansa (1783); Suomalaiset Sanalaskut – Proverbiale Fennicum (1784, manuskript); Uudempia Uloswalituita Satuja (1784); Leikarin-Wijsu (1784); Runo-Kirja (1786); Nytt Finskt Lexicon (1787, faksimil 1937−1940); Wenäjän Naima-Wijsu (1787); Maan-Miehen Huone- ja Koti-Aptheeki (1788); Eläinden Tauti-Kirja (1788); Mythologia Fennica (1789); Om de gamla finnars sätt, att fånga Renar. Åbo Nya Tidningar 1789; Berättelser om de Hus-Curer (1791).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Ganander, Mythologia Fennica (1955); V. Suomi, Kirjallinen kulttuuri. Suomen kulttuurihistoria I (1983).