Minna Canth var den första framstående kvinnliga författaren i Finland. Hon skrev noveller , kortromaner och dramatik. Hennes skådespel visade sig i vissa fall vara mycket kontroversiella. För dem som eftersträvade en nationell framtid i endräkt var Canth en splittrare, eftersom hon lyfte fram samhälleliga missförhållanden och förmedlade nya idéer som rubbade den traditionella världsåskådningen.
I den finländska litteraturhistorien är Minna Canth den stora dramatikern och prosaisten vid sidan av Aleksis Kivi. Hon skrev noveller, kortromaner och skådespel, de sistnämnda i nära samarbete med Kaarlo Bergbom och Finska teatern. Som tidningsskribent förde hon frimodigt fram sina radikala samhälleliga idéer.
Canth samlade omkring sig unga författare och redaktörer som hon stödde och handledde. Hon hade varit realismens omstridda banerförare i Finlands litteratur, men nyttjade på 1890-talet teman och stilmedel som snarare hörde till de mer idealistiska konstströmningar som var förhärskande vid denna tid. Canths litterära utveckling fortfor fram till hennes död.
Minna Canth förenade i sin person rollerna som hustru, moder, författare och handlande. Ulrika Wilhelmina Johnsson – som hon hette före äktenskapet – föddes i Tammerfors 1844. Hennes studier vid Jyväskylä seminarium avbröts då hon 1865 gifte sig med sin lärare, lektor Johan Ferdinand Canth. Paret fick sju barn, det sista föddes efter lektor Canths död 1879. Redan som lektorsfru hade hon funnit former och fora för att uttrycka sitt djärva tänkande och för sitt stora behov av att diskutera med och påverka sina samtida. Då Ferdinand Canth dog var Minna Canth redan medarbetare vid lokaltidningarna i Jyväskylä. Hennes debut Novelleja ja kertomuksia (Noveller och berättelser) hade utkommit 1878, och hennes första pjäs Murtovarkaus (Inbrottsstölden) förelåg i manuskript.
Canths nästa steg var att vintern 1880 flytta till Kuopio, där hon blev handlande – ett okonventionellt beslut för en änka efter en seminarielektor. Framgångsrik skötsel av Tammerfors bomullsfabriks handelsfilial, som tidigare tillhört hennes far, gav familjen utkomst, därtill henne själv ekonomiska möjligheter till litterär och samhällelig verksamhet.
Minna Canths hem i Kuopio blev för många en viktig samlings- och diskussionsplats. För den unga intelligentian i Kuopio och för stadens konstnärliga talanger – speciellt yngre företrädare för familjerna Brofeldt, Järnefelt, Erkko, Asp och deras vänner – var det tidvis en daglig träffpunkt, ett debattinstitut och en författarskola. Canth anställde den unge Heikki Kauppinen (Kauppis-Heikki) som butiksbiträde för att kunna handleda honom som författare. Många av tidens betydande författare och konstnärer gästade Minna Canth, bland dem K. A. Tavaststjerna, Kaarlo och Emilie Bergbom, Jean Sibelius, Axel Gallén, medlemmar ur konstnärssläkten Halonen, Ernst Lampén och Matti Kurikka. Minna Canth samlade också omkring sig kvinnor från Kuopio som var aktiva i den samhälleliga debatten: Elisabet Stenius-Aarneenkallio, Selma Backlund, Betty Ingman, Lydia Herckman och under en tid också Elisabeth Järnefelt.
Minna Canth var en strålande konversatör, vän, rolighetsminister, en mottagare och spridare av idéer. Hennes publicerade brev utgör ett livskraftigt bevis på detta. Canths personlighet och hennes författarhem har gett upphov till flera skådespel.
I Canths skönlitterära produktion förbyttes de romantiska tongångarna i hennes första litterära försök snart i realistiska. I skådespelen Työmiehen vaimo (1885, Arbetarens hustru) och Kovan onnen lapsia (1888, Olyckans barn) kritiserar författaren rättframt samhälleliga missförhållanden. En liknande samhällskritik förekommer i många av hennes noveller och kortromaner. Från och med Arbetarens hustru förorsakade Canths verk under slutet av 1800-talet hätska litterära strider och en klappjakt som upprätthölls av konservativa kretsar inom finskhetsrörelsen och inom kyrkan.
Ger man Canths realistiska produktion stämpeln tendenslitteratur, vilket man ursprungligen gjorde under inflytande av de litterära striderna, så bortser man lätt från dess solida struktur och detaljerade människoskildringar. Bland annat Kauppa-Lopo (1889), som ofta räknats som Canths bästa pjäs från hennes realistiska period. Fastän den är skriven helt i enlighet med realismens program och på tendensnivån handlar om samhällets ojämlikhet och om hur hårdhjärtade de lyckligt lottade kunde vara, är den samtidigt en skildring av sträv tillgivenhet och godhet, en allegori över omedelbar mänsklighet.
En motsvarande förskjutning av tyngdpunkten från samhällets strukturer till psykets framträder speciellt i Hanna (1886), Salakari (1887, Blindskär) och Lain mukaan (1889, Enligt lagen). De revolutionära och anarkistiska idéerna i pjäsen Kovan onnen lapsia väckte en storm av fördömanden. Samtidigt förbisåg man vilken stor betydelse skuldtemat har i detta verk, likaväl som i Canths övriga produktion. I Agnes (1892) och Sylvi (1893) ligger tyngdpunkten i dramat och människoskildringen helt och hållet på det irrationella, som den blinda passionen och det oförklarliga onda i människan.
Canths mest kända pjäser, Papin perhe (1891, Prästens familj) och Anna-Liisa (1895), handlar om försoning. I den förra övervinns de politiska konflikterna och maktkampen, de smälter samman i skådespelets kärnreplik enligt vilken kärleken utgör livets högsta värde. Anna-Liisa slutar med att Anna-Liisa, som gjort sig skyldig till barnamord och hemlighållit det, erkänner sitt brott och vill sona det.
Minna Canth inledde sin skrivarbana vid tidningen Keski-Suomi, där hennes man var redaktör. Hon blev sedermera den första finskspråkiga kvinnliga journalisten. Hon skrev för tidningar som utkom i hennes hemtrakter Jyväskylä och Kuopio, men också för rikstidningarna Uusi Suometar, Päivälehti och tidskriften Valvoja. Sammanlagt publicerade hon ett sjuttiotal tidningsartiklar. Canth var en av dem som aktivast pläderade för kvinnlig rösträtt och för grundandet av en tidning för det s.k. ungfinska partiet.
År 1889–1890 redigerade Canth tillsammans med A. B. Mäkelä en egen tidning, Vapaita aatteita, som riktade in sig på diskussionen utomlands och ville öppna nya perspektiv på världen. Den upphörde dock inom kort till följd av censur och penningbrist. För tidningen valde Canth ut utländska tidningsartiklar som hon översatte. På så sätt förmedlade hon aktuella europeiska tankegångar till en finsk läsekrets.
Folkupplysning, speciellt nykterhetsidén och flickors skolning, hade på 1870-talet varit Canth utgångspunkt. Samhällsutvecklingen och nya europeiska idéer gjorde henne till en försvarare av kvinnosaken, arbetarrörelsen, den antiklerikala liberalismen och pacifismen. I brev kan Canth uppge att hon är en ”fullkomlig, ivrig socialist”. Kvinnosaken var den samhällsfråga hon ihärdigast förde till torgs. Den behandlades redan i hennes första artikel ”Tyttäriemme kasvatus” (Våra döttrars uppfostran), som publicerades i tidningen Keski-Suomi 1874. Canths sista debattinlägg, skrivet då hon försvagats av upprepade hjärtattacker, var en polemisk och temperamentsfull artikelserie i tidningen Päivälehti 1896. Den föranleddes av de åsikter om kvinnosaken som framförts av Ellen Key.
Emil Halonens staty av Minna Canth i Kuopio, en medelålders matrona som sitter på en hög sockel, motsvarar den bild av författaren Minna Canth som länge har varit rådande inom Finlands litterära institutioner, robust, glädjelös, oestetisk. Bilden av Canth som författare har skapats på två sätt. Man kan rent av tala om två tolkningstraditioner, vilka ser ut att ha påverkat varandra förvånansvärt lite under årens lopp.
Å ena sidan har vi biografierna. Canth hör till det fåtal finländska författare som varit föremål för en omfattande biografisk forskning. Under 1900-talet utkom tre biografier om henne; den mellersta av dem utgavs 1994 i nyupplaga. Dessutom har det skrivits en hel del kortare levnadsbeskrivningar och minnesteckningar över Canth. Detta biografiska intresse har visats främst av kvinnor med en empatisk och systerlig inställning.
En annan bild av Canth har etablerats av litteraturhistorieskrivningen, som sammanställts av män. Viljo Tarkiainen och Rafael Koskimies, under flera årtionden auktoriteter inom finskspråkig litteraturhistorieskrivning, fastställde för lång tid framåt den officiella litterära inställningen till Canth. Inom denna tradition betonade man de litterära influenserna och Kaarlo Bergboms betydelse, och framför allt beklagade man att tendenserna syntes så öppet i Canths produktion. Också beröm ges med förbehåll. Papin perhe och Anna-Liisa var enligt Koskimies betydande verk inom den finska dramatiken, även om de inte nådde den absoluta toppen. Ett tidstypiskt beröm som Tarkiainen kunde sträcka sig till var, att hon var ovanligt klar i huvudet och energisk för att vara kvinna.
I båda tolkningstraditionerna stämplades Canth framför allt som kvinnlig författare och i likhet med övriga kvinnliga författare som ett undantagsfenomen, som inte på fullt allvar kunde sättas i relation till den egentliga litteraturen. Då man bekantar sig med receptionen av Canths produktion är det dock skäl att i högre grad granska dess ideologiska bakgrund. Den finska kultureliten avfärdade och motarbetade Canth inte bara på grund av hennes idéer (framförallt kvinnosaken) utan kanske ännu mer på grund av idéer som hon inte verkade driva. Tidens ideologi var nationalism; fosterländsk enighet och en finsknationell framtid var centrala målsättningar också inom konsten. Som kvinna såg Canth tydligt den nationella enighetens avigsida, det som måste lämnas obeaktat när man poängterade enighet och stabilitet. Till avigsidan hörde marginalisering och kulturell intolerans. Man kan säga att Minna Canth såg på folket med andra ögon än det samtida etablissemanget. Hennes synsätt var ett direkt arv efter den franska revolutionen, som nått Finland via den europeiska liberalismen. Enligt detta synsätt var folket en sammanslutning av människor med en gemensam moralisk målsättning. I främsta rummet var det dock den kristna kärleksläran som utgjorde grunden i Canths åskådning.
De som eftersträvade nationell enighet och en nationell framtid ansåg att Canth åstadkom sprickor och förstörde, i det hon påtalade samhälleliga missförhållanden och framförde nya idéer som rubbade den traditionella livsåskådningen – inte minst genom att i sin psykologiska realism visa på det kaotiska och onda i människan. Efter att Finska teaterns ledning belagt hennes Kovan onnen lapsia med spelförbud valde hon att skriva på svenska och skrev Sylvi för Svenska teatern i Helsingfors. Denna språkpolitiska liberalism sårade dem som ivrade för finskhetsideologin. Den pacifism Canth förespråkade mot slutet av sitt liv – under en tid då tankar på aktivt motstånd väcktes i förhållande till ett expanderande Ryssland och allt starkare krav på förryskning av dess besittningar – torde ur den fosterländska ideologins synvinkel ha uppfattats som en farlig dumhet.
Litteraturhistoriens bild av Minna Canth har skapats i relation till de nationella målsättningarna. Hennes betydelse har inte ifrågasatts för att hon var kvinna utan därför att hon som kvinna inte kunde omfatta bilden av en nationell enighet på patriarkatets villkor. Tendenslitteratur uppfattades inte i sig som något förbjudet, men Minna Canth hade fel tendens.
Stämpeln som tendensförfattare har länge skymt bilden av Minna Canth som konstnär. Canths läsare kommer i kontakt med någonting konstnärligt sett mycket starkt och bestående i hennes skådespel och prosaverk. Det är kanske framförallt en serie bilder av kvinnliga medvetanden: dessa kvinnor är alla burfåglar med ett oroligt sinne, med längtan efter frihet och kärlek, och skuldpräglad ångest.
Tellervo Krogerus
Ulrika Wilhelmina Johnsson, från 1865 Minna Canth, född 19.3.1844 i Tammerfors, död 12.5.1897 i Kuopio. Föräldrar arbetsledaren, handlanden Gustaf Wilhelm Johnsson och Ulrika Archelin. Gift 1865 med lektorn Johan Ferdinand Canth.
PRODUKTION. Skådespel: Murtovarkaus (1883); Roinilan talossa (1885); Työmiehen vaimo (1885, sv.övers. Arbetarens hustru 1886); Kovan onnen lapsia (1888); Papin perhe (1891, sv.övers. Prästens familj 1960); Kauppa-Lopo (1889); Sylvi (1893, på svenska); Anna-Liisa (1895, sv. övers. Anna-Lisa 1921). Romaner och noveller: Hanna (1886, sv. övers. Hanna. Lifsbilder från finska hem 1886); Salakari (1887, sv. övers. Blindskär 1888); Novelleja I−II (1892); Noveller. Med författarinnans själfbiografi (1894); Kootut teokset I−V (1917−1920). V. Hietala, Nokinaamoja, filmattua teatteria ja mustaa elokuvaa. Minna Canth valkokankaalla. Monisärmäinen Minna Canth (1998); Taisteleva Minna. Minna Canthin lehtikirjoituksia ja puheita 1874−1896 (1994); L. Tiirakari, Taistelevat lukumallit. Minna Canthin teosten vastaanotto. (1997). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Asp, Minna Canth läheltä nähtynä (1948); G. von Frenckell-Thesleff, Minna Canth och det unga Finland (1942); L. Hagman, Minna Canthin elämäkerta I−II (1906−1911); Monisärmäinen Minna Canth (1998); Realismista symbolismiin (1994); T. Krogerus, Minna-rouvan elämästä Canthin tuotantoon. Taisteleva Minna (1994); M. Maijala, Passion vallassa. Hermostunut aika Minna Canthin teoksissa (2008); K. Mäkinen & T. Uusi-Hallila, Minna Canth. Taiteilija ja taistelija (2003); M.-L. Nevala, Julkinen kirjailijanrooli. Minna Canth. ”Sain roolin johon en mahdu” Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); R. Nieminen, Minna Canth. Kirjailija ja kauppias (1990); I. Nummela, Toiselta kantilta. Minna Canth liikenaisena (2004);V. Tarkiainen, Minna Canth (1921); H. Vilkemaa, Minna Canth. Elämäkerrallisia piirteitä (1931).
BILDKÄLLA. Canth, Minna. 1887. SKS/Litteraturarkivet.