Karl Robert Malmström var en uppburen tillfällesdiktare bland sina borgerliga samtida, en habil poet i Zacharias Topelius efterföljd.
Karl Robert Malmström kom från en småborgerlig miljö i Åbo. Han fick gå den lärda vägen och blev först präst i Pargas, som var ärkebiskopens prebendeförsamling, varpå han i trettio års tid var kapellan i sin hemstad Åbo. Den prästerliga banan avslutade han som kyrkoherde i S:t Andreæ på Karelska näset. Redan under gymnasietiden publicerade Malmström några dikter i Åbopressen och debuterade med en diktsamling 1856.
Malmström har karaktäriserats som Topeliusepigon. Man kan säga att han sanktionerades av förebilden själv: Topelius hade avgett ett positivt utlåtande om debutdikterna och skrev också en berömmande recension när de kom ut. Den unge Malmström var en elegisk poet, hans sångmö var en död ungdomskärlek som under namnet Celia eller Emma besjungs i hans dikter, som starkt präglas av sorg och hinsideslängtan.
Den världsfrånvände unge poeten blev med tiden allt mera världstillvänd. Bland församlingsborna var han populär som förrättningspräst. Åren 1859–1861 var han engagerad som redaktör vid Åbo Underrättelser, där han sedan i decennier medverkade som lokal krönikör. En tid redigerade Malmström barntidningen Eos. Malmström var också stadsfullmäktig och aktiv inom föreningslivet. Han var en omtyckt sällskapsmänniska och blev mer och mer anlitad som tillfällesdiktare, vid både privata och mer offentliga festligheter.
Några exempel på hans tillfällesdikter säger en hel del om det samhälle som beställde dem: Malmström harangerade J. L. Runeberg vid dennes vistelse i Åbo 1857, Elias Lönnrot på 60-årsdagen, Frans Michael Franzén vid hundraårsjubileet och Runeberg återigen, vid sorgehögtiden 1877. Under Krimkriget skrev Malmström några patriotiska soldatsånger, och senare åstadkom han en mera civil ”Marsch för Frivilliga brandkåren i Åbo”, som har betecknats som en lokal stridsdikt i Grönköpingsstil.
Malmström försökte sig också på dramatiken, med det historiska skådespelet Erik Fleming som utspelar sig i Åbo på 1520-talet. Wecksells Daniel Hjort har varit förebild och Malmström har också ridit på intresset för ätten Fleming – den historiske Erik Fleming var far till Klas Fleming. Uruppförandet i Helsingfors 1868 fick genomgående dålig kritik, men när pjäsen med den svartvita karaktärsteckningen elva år senare visades i Åbo var den lokalpatriotiska publiken välvilligare.
Den svenske diktaren Bernhard Elis Malmström utövade inflytande på sin finländske namne, som också inspirerades av Tegnér. Dennes dikt ”Jätten” efterbildade Malmström i dikten ”Elden”, som 1871 belönades med det mindre priset av Svenska Akademien. Malmström översatte också dikter av Bjørnstjerne Bjørnson och Ibsen samt av den äldre norske diktaren J. S. Welhaven till svenska.
Som präst protesterade Malmström mot samhällsfrånvänd kristendom och talade både i sin pastoralavhandling och i enskilda dikter för en integrering av arbete och vardag i det kristna livet. Liksom många av sina samtida i Västfinska avdelningen vid universitetet intog han i språkfrågan en medlande hållning, som han även uttryckte i dikt. På 1890-talet, i det skärpta inrikespolitiska klimatet, försvarade Malmström Finlands konstitution i sina sista dikter.
Diktaren Malmström var uppburen av sin borgerliga samtid, som i hans dikter fick sina existentiella och estetiska värderingar bekräftade. Den beundran som från kritikerhåll kom Malmström till del vittnar också om det poetiska vakuum som rådde inom den svenska litteraturen efter Runeberg och Topelius och före Tavaststjerna.
Pia Forssell
Karl Robert Malmström, född 16.3.1830 i Åbo, död 21.5.1900 i S:t Andreæ. Föräldrar handlanden Gustaf Malmström och Maria Lindgren. Gift 1857 med författarinnan Lucina Konstantia Ingeborg Wallenius.
PRODUKTION. Dikter (1856); Erik Fleming. Skådespel (1867); Dikter. Äldre och nyare samling (1872); Dikter. Tredje, betydligt tillökade uppl. (1879); Från lifvets morgon (1883); Samlade dikter. Fjärde tillökade uppl. (1900). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ekelund, Finlands svenska litteratur. Från Åbo brand till sekelskiftet (1969); A. Hultin, Karl Robert Malmström. Några drag ur hans lif och diktning (1900); M. Lehtonen, Du är en elfva. Brevväxlingen mellan Zacharias Topelius och Ingeborg Wallenius-Malmström. Historiska och litteraturhistoriska studier 81 (2006). J. Wrede, Två efterklangspoeter. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).
BILDKÄLLA. Malmström, Karl Robert. Foto: Ateljé Maria Hirn. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.