Kyrkoherdedottern Wilhelmina Nordström var i första hand pedagog. År 1861 gav hon ut en diktsamling, som tre år senare kom ut i en betydligt utvidgad upplaga i Sverige. Hon har gått till eftervärlden som den enda kvinnliga lyrikern av rang i 1800-talets Finland.
Wilhelmina Nordström föddes i Pyttis. Hennes far var kyrkoherde där, och från 1827 i Nykyrka (numera Poljany) på Karelska näset. Trots knappa ekonomiska omständigheter satsade familjen på skolgång även för dottern Wilhelmina. Hon gick först i en s.k. barnskola i Borgå och fortsatte sedan i en ”Töchterschule” i Fredrikshamn, en av de tyska flickskolor som under Katarina den storas tid grundades i Gamla Finland. Skolan klarade hon utmärkt, trots att hemmet inte hade råd att köpa skolböcker åt henne.
I Fredrikshamn bodde hon hos sin äldre bror, som var rektor för kretsskolan där, och läste de tyska klassiker som utgjorde skolbiblioteket. Här översatte hon också som elvaåring några dikter av Schiller. De skolpojkar som också var inkvarterade hos skolrektorn gjorde sedan knäckstrutar av översättningarna, berättar Wilhelmina Nordström i en självbiografisk skiss.
Några år senare, medan prostfamiljen bodde i Nykyrka, gick Wilhelmina Nordström i Louise Stofferts tyska pension i Systerbäck, i första hand för att lära sig tyska och franska. Föräldrarna skattade språkkunskaper högt, men åtminstone fadern uppmuntrade inte döttrarnas litterära intressen. ”Där hemma voro vi alla, i synnerhet mina två äldre systrar och jag, av samma ull. Nog hade vi hellre poetiserat, läst och funderat, än sytt och kokat, om ej nödtorften bort anskaffas. Med vår ädla oförgätliga moders exempel för ögonen undandrogo sig mina kära systrar aldrig de många husliga plikternas utförande. Om mig kan ej sägas detsamma. Kunde jag ej få syster Augusta till sällskap, så gick jag nog ensam till sjöbodan för att på nära håll höra forsen brusa.” Så skriver Wilhelmina Nordström om barndomsminnena från prostgården i Pyttis, vid Kymmene älv.
Efter faderns död 1835 började Wilhelmina Nordströms ”Wanderjahre” som hon kallade sina drygt tjugo år som guvernant. Hon hade bl.a. anställning hos familjen Munck på Kulla gård i Strömfors. Där lär hon ha skrivit dikter, och har tillägnat sin elev Elise Munck en av dem. I slutet av 1850-talet inrättade hon en flickskola i Heinola, men flyttade skolan till Borgå redan 1862. Året innan gjorde hon en studieresa till Tyskland och Schweiz för att bekanta sig med modern pedagogik.
Skolan i Borgå, Privata svenska fruntimmersskolan, ledde Wilhelmina Nordström till 1877. Hon undervisade i bl.a. uppsatsskrivning på modersmålet, vilket inte var någon självklarhet då. Hennes analyser av tysk och svensk litteratur var legendariska, det har omvittnats av bl.a. Yrjö Hirns mor Betty Hoffström, som hörde till Wilhelmina Nordströms elever. Sedermera blev skolan ett regelrätt flickläroverk, men fick märkligt nog inte sin kvinnliga grundares namn, utan uppkallades efter hennes manliga efterträdare J. E. Strömborg. Skolan lever fortfarande kvar som svensk högstadieskola.
Samma år som Wilhelmina Nordström gjorde sin europeiska resa utkom en samling med drygt hundra av hennes dikter. Runeberg hade genom hennes brors förmedling läst dikterna i manuskript och förordat utgivning. Dikterna fick positiv kritik både i Finland och i Sverige, och Nordström ställdes inför ett val. ”Uppmuntrad [av kritiken] samt av Runebergs uppmaning att helt ägna mig åt litterär verksamhet, stod jag nu där tveksam och villrådig – men blott för en stund; ty granskande mig själv, beslöt jag att ej lämna den skola i Borgå, för vilken jag stod i spetsen och inom vilken jag trodde mig vara nyttig.” I fortsättningen gav Wilhelmina Nordström inte ut flera diktsamlingar, men publicerade enstaka dikter och någon prosaskiss i litterära kalendrar, i Finsk Tidskrift, Excelsior och Nutid. (De två senare var språkrör för Finsk kvinnoförening respektive kvinnoförbundet Unionen.) Hon medverkade också i svenska tidskrifter.
Wilhelmina Nordströms dikter är enkla och pregnanta. De förmedlar en ljus religiositet som kan påminna om Runebergs, men också dödslängtan. Hennes naturlyrik har ofta en existentiell symbolik som anknyter till flyktighet och förgänglighet.
Bilden i vattnet
Bild i det blå, är du väl jag?
Ja, viskar ljuvt mitt hjärtas slag.
Bild i det blå, är jag väl du?
Nej, suckar hjärtat – ej ännu.
Wilhelmina Nordström uppskattades av samtiden, det visas t.ex. av att hon kallades ”skaldinna”. I antologin Ur Finlands sång (1890), den första samlingsvolymen med inhemska svenska poeters dikter, är hon den enda medverkande kvinnan. Poeten och kritikern Bo Carpelan har kallat hennes diktning ”en mindre ädelsten”.
När kvinnofrågan och sedlighetsfrågan på 1880-talet blev de centrala debattämnena i hela Norden tog Wilhelmina Nordström initiativ till en läsecirkel i Borgå, som prenumererade på samtliga nordiska kvinnosakstidskrifter. En av dem som läste tidskrifterna och på det sättet kom i kontakt med åttiotalets sociala och konstnärliga radikalism var den unge gymnasisten Yrjö Hirn. Redan tidigare följde Nordström aktivt med den nordiska debatten om kvinnans emancipation. Hon försökte också få Fredrika Runeberg att mera synligt delta i den, men utan framgång.
Pia Forssell
Wilhelmina Elisabet Nordström, född 18.10.1815 i Pyttis, död 26.2.1902 i Borgå. Föräldrar kyrkoherden Samuel Nordström och Sofia Helena Gjössling.
PRODUKTION. Dikter (1861); Dikter. Örebro (ny uppl. betydligt utvidgad, 1864). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Forssell, Från skrivande damer till yrkesförfattarinnor. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); R. Hertzberg, Wilhelmina Nordström. Finska kvinnor på olika arbetsområden (1892); Y. Hirn, Alma Breinholm-Åkermark. Den förgyllda balustraden (1952); W. Nordström, Minnen. Nutid 1/1896; ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989).
BILDKÄLLA. Nordström, Wilhelmina. 1860-tal. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.