Ilmari Salomies hörde under början av Finlands självständighetstid till den unga prästgeneration vars uppgift det skulle bli att leda den evangelisk-lutherska kyrkan under återuppbyggnadstiden på 1940- och 1950-talen. Professor Salomies, som hade forskat i kyrkohistoria, valdes 1943 till biskop i Viborgs, sedermera S:t Michels stift. År 1951 valdes han till ärkebiskop. Detta ämbete innehade han tills han avgick med pension 1964.
Ilmari Salonen, från 1935 Salomies, var begåvad son till en överkonduktör från S:t Michel. Han avlade studentexamen vid hemstadens klassiska lyceum, studerade språk och historia vid Helsingfors universitet och blev magister 1914 som 20-åring. Han ämnade först bli lärare, men efter att ha upplevt en religiös väckelse vid ett kristligt studentmöte i Jyväskylä fortsatte han sina studier vid teologiska fakulteten 1915. Han avlade teologisk dimissionsexamen 1919 och vigdes till präst i Borgå följande år.
Efter att ha varit redaktionssekreterare på tidningen Kotimaa med den några år äldre vännen Aleksi Lehtonen som chef övergick Salomies i settlementrörelsens tjänst och blev chef för arbetscentralen i Kalliola. Här kom hans exceptionella fallenhet som ungdomsledare fram, och i institutets lärarkollegium hittade han sin hustru Helfrid Hildén. Salomies ville likväl gå vidare i sina studier, och 1922 tog han anställning som lärare vid Finska missionssällskapet.
Martti Ruth som var professor i kyrkohistoria ville gärna se Salomies som sin docent. Ruuth forskade i väckelserörelserna, och hans tvådelade arbete om Abraham Achrenius var den första moderna biografin över en finsk väckelseledare som var skriven med en strävan efter objektivitet. I likhet med sin lärare betraktade Salomies kyrkan i första hand som en andlig rörelse, inte som en institution eller samhällelig kraft. Han följde Ruuths uppmaning och valde även han en väckelseledare till ämne för sin doktorsavhandling. Han disputerade 1930 med första delen av sitt arbete om Henrik Renqvist. Andra delen kom ut redan året därpå, och samma år utnämndes Salomies till docent i Finlands kyrkohistoria vid Helsingfors universitet.
En fast universitetstjänst blev emellertid inte ledig förrän Ruuth gick i pension 1938. Från 1929 var Salomies kyrkoherdeadjunkt för Tölö norra finska församling i Helsingfors. Han fick sköta sitt område tämligen självständigt. Salomies visade sig högst duglig både som organisatör och själavårdare. När han predikade fick inte alla intresserade åhörare plats i kyrkan.
”Tölödoktorn” fortsatte också sin vetenskapliga bana. Utgående från källmaterial som han hade samlat i Sverige, Tyskland och de baltiska länderna skrev han sitt andra stora vetenskapliga arbete, en tyskspråkig monografi om Hallepietismen i Ryssland på Peter den stores tid. När professuren i kyrkohistoria blev ledig 1938, var Salomies den mest kompetente bland de sökande.
Emellertid blev Salomies tid som professor inte lång, och kriget kastade en skugga över den. Som nybliven professor började Salomies skriva ett allmänt verk om Finlands kyrkohistoria. Förordet till den första delen signerade han i det återerövrade Viborg på Sankt Andreasdagen den 30 november 1943. Arbetet tillägnades sonen Olli, som ”stupade på Maaselkä-näset den 7 september 1942 för tro och fosterland”.
Salomies fick flest röster i biskopsvalet för Viborgs stift i februari 1943, och han utnämndes till biskop i början av april. Ärkebiskop Erkki Kaila vigde honom till biskopsämbetet i Åbo domkyrka. Den nya Viborgsbiskopens stift administrerades efter vinterkriget i exil, och domkapitlet hade sitt säte i S:t Michel. Vägen tillbaka var emellertid fri, och återuppbyggnaden av Karelen började.
Stiftsadministrationen återvände till Viborg i augusti 1943. Domkyrkan låg i ruiner, och domkapitlet inhystes mitt emot dessa. I mitten av juni 1944 måste Viborg överges på nytt, denna gång slutgiltigt. Biskopen och domkapitlet verkade ett par månader i Valkeala, men flyttade i augusti till S:t Michel.
Statsrådet ändrade stiftets namn den första april 1945, men fastän Viborg, Karelen och hälften av det geografiska område som stiftet omfattade hamnade på andra sidan gränsen, fanns karelarna inte där. Dessa fortsatte att höra till sina gamla församlingar, som hade flyttats med de evakuerade och placerats runt om i landet. De femtio församlingarna hörde till S:t Michels stift oberoende av var de fanns geografiskt.
Salomies var således förutom biskop för S:t Michel även biskop för de evakuerade karelarna tills de så småningom integrerades på sina nya bosättningsorter. De förflyttade församlingarna avskaffades 1949. Salomies besökte alla förflyttade församlingar, oftast tillsammans med landshövdingen för länet ifråga och en representant för kyrkostyrelsen, som övervakade kyrkans ekonomi. Syftet med besöken var framför allt att förbättra kontakterna mellan den lokala ursprungsbefolkningen och de inflyttade. Alla församlingar hade inte överlåtit delar av sin mark till inflyttarna utan protester.
Efter kriget var biskopsstolen i S:t Michel det stormigaste sätet i Finlands kyrka. I detta ämbete utvecklades Salomies till kyrkoledare. I ärkebiskopsvalet efter Aleksi Lehtonens frånfälle fick Salomies mycket riktigt en överväldigande majoritet av rösterna, och han tillträdde som ärkebiskop den 16 september 1951. Medan Åboborna hade fått se företrädare tyngda av ålder och sjukdom, var den nya herden ännu en man i sin fulla kraft. Han förrättade personligen varje år ett tiotal biskopsvisitationer och överlät lika många åt domprosten; tidigare hade ansvaret för biskopsvisitationerna nästan helt vilat på domprostarna och assessorerna. Biskopsvisitationerna fick samtidigt ett mångsidigare program. Bland annat tillkom besök på fabriker; Salomies satte sig inte på sina höga hästar. Hans tid i ledningen för Finlands kyrka varade i 13 år.
Salomies deltog i Kyrkornas världsråds konstituerande möte i Amsterdam 1948. I 1950-talets kyrkliga och teologiska tvister försökte ärkebiskopen – dock oftast utan resultat – gjuta olja på vågorna, exempelvis när 1953 års kyrkomöte började behandla den omstridda frågan om vigsel av frånskilda till nytt äktenskap.
Ärkebiskop Salomies steg inte upp på barrikaderna och höjde inte rösten. Han lämnade ändå inte kyrkoskeppet vind för våg och skötte relationerna till statsmakten i en anda av försonlighet. Salomies åtnjöt förtroende hos J. K. Paasikivi och Urho Kekkonen, som var presidenter under hans ämbetsperiod. När han predikade vid riksmötets öppningsgudstjänst gick han inte in på dagspolitiken, men framhöll att folket av sina representanter väntade sig en vilja att ”lyssna även på motpartens synpunkter och beakta det som eventuellt är välmotiverat”.
När Salomies efter fullgjord tjänst gick i pension 1964 återstod ännu en uppgift. Han hade signerat förordet till andra delen av Finlands kyrkohistoria i S:t Michel på den helige Mikaels dag 1949, och till den tredje delen på biskopsgården i Åbo på allhelgonaaftonen 1961. Tusen sidor kyrkohistoria vid sidan av biskopsämbetet säger något såväl om den tidens sävligare livsrytm som om Salomies arbetskapacitet och förmåga att delegera uppgifter. Den tredje delen nådde fram till slutet av den svenska tiden, och arbetet skulle avslutas med en fjärde del. ”Om jag får leva och vara frisk, hoppas jag den blir färdig i sinom tid”, skrev Salomies 1961.
Leva fick han, men hälsan svek. Samtidigt som han höll på att bli blind färdigställde han med stor möda manuskriptet till den fjärde delen, som handlade om autonomins tid. Emellertid höll manuskriptet inte lika hög nivå som de tidigare delarna, och det publicerades därför aldrig. Även i sitt ofullbordade skick var humanisten och teologen Salomies kyrkohistoria, som omspände den svenska tiden, en stor kulturgärning. Den behöll sin ställning som ett grundläggande verk på området ända till slutet av 1900-talet.
Simo Heininen
Ilmari Johannes Salonen, från 1935 Salomies, född 17.7.1893 i S:t Michels landskommun, död 26.12.1973 i Helsingfors. Föräldrar överkonduktören Edvard Salonen och Hedvig Sofia Laamanen. Gift 1920 med lärarinnan Helfrid Kirsti Elisabet Hildén.
PRODUKTION. Henrik Renqvist I‒II (1930‒1931); Jumalan tulet. Piirteitä herännäisliikkeittemme menneisyydestä ja nykyisyydestä (1935); Der Hallesche Pietismus in Russland zur Zeit Peters des Grossen (1936); Henkilahjat kirkon alkuvuosisatoina (1937); Uuden Testamentin ajanhistoria (1940, tills. med O. Tiililä); Suomen Kirkkohistoriallinen Seura vuosina 1891‒1941. Juhlakirja Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran täyttäessä 50 vuotta (1942); Suomen kirkon historia I‒III (1944‒1962).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ilmari Salomies arkiv, Riksarkivet. V. Ahonpää, Ilmari Salomies Viipurin ja Mikkelin piispana 1943‒1951.(1995); O. Ajala, Anteeksi, kuka olikaan Ilmari Salomies (1983); V.-M. Autio & M. Heikkilä, Opetusministeriön historia 5. Jälleenrakennuksen ja kasvun kulttuuripolitiikka 1945‒1965 (1990); M. Heikkinen, Ilmari Salomies kirkkohistorian tutkijana ja opettajana (1982); M. Juva, Ilmari Johannes Salomies. Muistopuhe. Suomalainen Tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1975 (1976); M. Juva, Kirkon parlamentti. Suomen kirkolliskokousten historia 1876‒1976 (1976); E. Kansanaho, Kirkko Karjalassa (1985); P. Kortekangas, Nykymuotoinen tuomiokapituli. Turun tuomiokapituli 1276‒1976 (1976); M. Parvio, Ilmari Salomies in memoriam. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Årsskrift 1972‒1973 (1974); J. Ripatti, Mikkelin hiippakunta jälleenrakennusvaiheesta nykypäivään. Kaakonkulman kapituli. Savonlinnan, Viipurin ja Mikkelin hiippakunta 1897‒2004 (2004); I. Salomies, Tieni teologiseen tiedekuntaan. Teologinen Aikakauskirja 1970; K. Toiviainen, Kaakonkulman hiippakunta 1897‒1945. Kaakonkulman kapituli. Savonlinnan, Viipurin ja Mikkelin hiippakunta 1897‒2004 (2004).
BILDKÄLLA. Salomies, Ilmari. Uusi Suomis bildarkiv.