Kaarlo Bergbom ägnade sitt liv åt scenkonsten. Hans levnadsöden sammanfaller i stor utsträckning med Finska teaterns (Suomalainen Teatteris) historia. Man kan inte tala om hans eller teaterns utveckling utan att också nämna systern och arbetskamraten Emilie Bergbom.
Kaarlo Bergbom var redan tidigt intresserad av litteratur, musik och teater. Impulserna till sin finsksinnade inställning fick han hemifrån. Den förmedlades av fadern, som var senator och av den tio år äldre systern Emilie, liksom av de kretsar i vilka hon umgicks, med J. V. Snellman och Fredrik Cygnaeus som framträdande gestalter.
Kaarlo Bergbom tog studenten vid femton års ålder 1859. I hans filosofie kandidatexamen 1863 ingick betyg i historia, estetik och modern litteratur samt i tyska, franska, engelska och finska. Genom sin avhandling Om det historiska dramat i Tyskland (1868) blev Bergbom grundligt förtrogen med den tyska dramatraditionen. Den bildade grundvalen för hans egen uppfattning om dramat och teaterns uppgift. Bergboms dramauppfattning kan karakteriseras som grundad på inflytanden från Hegel och F. T. Vischer. Bergbom sökte ett flertal gånger stipendium för att skriva en docentavhandling om romanen på 1800-talet. I stället för att slå in på den planerade forskarbanan, kom Bergbom att arbeta som teaterchef.
Vid 21 års ålder blev Bergbom medlem av redaktionen för Helsingfors Tidningar och 1864 kallades han till medlem i Finska Litteratursällskapet. Han verkade som kritiker för Kirjallinen kuukauslehti som han grundat tillsammans med Georg Forsman (Y. S. Yrjö-Koskinen) och Jakob (Jaakko) Forsman. Hans specialområde var drama och lyrik. I Bergboms egen ungdomsproduktion ingår några längre dikter samt de historiska dramerna Pombal ja jesuiitat (Pompal och jesuiterna), Belsazarin pidot (Belsazars gästabud) och Paola Moroni. Bergbom arbetade under en mycket lång tid även med ett operalibretto kallat ”Elinan surma”, men detta verk förblev ofullbordat.
Under senare hälften av 1860-talet umgicks Bergbom allt mer med teaterfolk och bekantade sig med de flerspråkiga, men anspråkslösa teaterförhållandena i det dåtida Helsingfors. År 1866 reste han till S:t Petersburg för att studera teatern och operan där. Hans verksamhet inom Arkadiaföreningen, en studentförening med målsättningen att upprätta en finskspråkig scen, lade en grundval för hans kommande levnadsbana. I praktiken inskränkte sig föreningens verksamhet till att anordna litterära och konstnärliga aftnar.
Året 1869 kan betraktas som en vändpunkt i Kaarlo Bergboms eget liv och i Finska teaterns (Suomalainen Teatteris) historia. Genom Kaarlo och Emilie Bergboms initiativ fick Aleksis Kivis pjäs Lea sin premiär den 10 maj 1869. Man brukar betrakta premiären som den finska teaterns födelsestund. Titelrollen spelades av den svenska skådespelerskan Charlotte Raa, som lärt sig sin finskspråkiga roll utantill. Den entusiasm som händelsen gav upphov till utgjorde inspirationen till att Suomalainen seura (Finska sällskapet) grundades den 15 oktober 1869. I motsats till tidigare sällskap som uppmuntrat användningen av det finska språket, strävade Suomalainen seura mera specifikt till att främja finskheten på konstens område. Sällskapets dramatiska avdelning blev till slut en finskspråkig teater och bildade i praktiken även stommen för dess publik.
Frågan om grundandet av en finskspråkig teater hade diskuterats vid lantdagen 1872. Kaarlo Bergbom tog del i debatten genom omfattande tidningsinlägg, i vilka han mångsidigt belyste teaterförhållandena i landet och framhöll behovet av inhemska och översatta pjäser. Finska teatern, med såväl en talteater- som en operascen, grundades den 22 maj 1872. Utöver Kaarlo Bergbom hörde även B. O. Schauman och Yrjö-Koskinen till teaterns första styrelse. Efter att först ha presenterat sig för en mindre krets i Helsingfors, framträdde teatern för första gången offentligt i Björneborg den 15 oktober 1872. Därmed inleddes den aktiva turnéverksamheten för talteatern under ledning av biträdande teaterchefen Oskari Vilho.
Operascenen, som till en början var populärare än talteatern, måste 1879 läggas ned på grund av ekonomiska svårigheter. Den kom ändå att få en avsevärd betydelse för det finländska musik- och teaterlivet. Under sju års verksamhet gav operascenen 450 föreställningar av 24 olika operor.
Opera- och teaterföreställningarna i Helsingfors gav en möjlighet för huvudstadens finsksinnade att samlas kring ett gemensamt intresse. Man blev mycket snart varse teaterns pedagogiska betydelse. Kampen om publiken var hård, för inom Nya Teaterns ståtliga ramar fungerade en professionell svensk teater. Även den ryska teaterverksamheten i Helsingfors blev fast etablerad. Alexandersteatern vid Bulevarden uppfördes i slutet på 1870-talet. År 1876 ägde den s.k. Läderlappsskandalen rum vid Nya Teatern, när ett antal finsksinnade studenter protesterade mot det påstått omoraliska i operetten. Protesten synliggjorde de krav som ställdes på den professionella finska teatern. Redan under teaterdebatten vid lantdagen hade man, särskilt i bondeståndets anföranden, betonat teaterns fostrande roll framom dess egenskap av förströelse för herrskapet. Den finska teatern kunde ändå inte hålla sig med en uteslutande högkulturell repertoar under sitt initialskede. Man ville dock insistera på repertoarens och teatersällskapets höga moral för att på detta vis rättfärdiga finskheten och den egna positionen.
Under säsongen 1876–1877 fick teatern en ny organisation. Understödsföreningen upplöstes och teatern övertogs av ett aktiebolag. Syskonen Bergbom fick personligen bära en tung börda av skulder som understödsföreningen ådragit sig. Men om 1870-talet dominerats av operascenen med dess begåvade sångerskor, så blev 1880-talet en guldålder för talteaterscenen. Vid 1890-talets början hade teaterns ekonomiska och konstnärliga situation stabiliserats. Man hade lyckats förvärva den gamla Arkadiateatern varigenom turnéernas betydelse minskade. Med ett ökat antal finsktalande studenter ökade också publiken och dess entusiasm. Därtill hade i de egna leden funnit en verklig publikmagnet, skådespelerskan Ida Aalberg. Fastän Aalberg lämnade Finska teatern redan 1883, fortsatte hon att vara den stora stjärnan på Bergboms teater. Den årliga repertoaren gav alltid rum för gästspel av Ida Aalberg. Även Finska teaterns egen ensemble var i stånd till allt mer övertygande prestationer.
Kaarlo Bergbom reste mycket i Europa, ensam eller tillsammans med sin syster. Målet för resorna var att bekanta sig med scenkonsten och dess villkor samt med ny litteratur. Med tilltagande ålder tillkom syftemålet att sköta den egna hälsan. En av Bergboms viktigaste upplevelser i utlandet var de föreställningar som hertigen av Meiningens teatersällskap gav i Stockholm 1889. På somrarna vistades Bergbom bl.a. i Saarijärvi, Sääksmäki och Jyväskylä för att öva upp sina kunskaper i finska. Bergbom lärde sig aldrig att tala finska utan brytning, och inom teatersällskapet talade man svenska utanför scenen.
I J. V. Snellmans efterföljd betraktade Bergbom konsten som kärnan i ett folks bildning. Trogen sina nationellt sinnade utgångspunkter byggde han teaterns repertoar på bildande klassiker och ny inhemsk dramatik. Också folkliga komedier hörde till kärnan i teaterns repertoar. Även om Bergboms egen dramaproduktion förblev blygsam, så utövade han ett viktigt inflytande på uppkomsten av en dramatik på finska. Han var en av de första som förstod Aleksis Kivi och hans dramaturgiska samarbete med Minna Canth och Gustaf von Numers var av största vikt.
Bergbom presenterade också helt ny europeisk dramatik på sin teater. Många av Henrik Ibsens pjäser spelades i Finland nästan omedelbart efter uruppförandet. Som regissör gick Bergbom så småningom över till realism efter Meiningenscenens förebild, vilket innebar att man eftersträvade historisk och etnologisk exakthet i iscensättningarna. Enligt dem som kritiserade Finska teaterns fastnade Bergboms grupp, delvis på grund av beundran för Ida Aalberg, i alltför hög grad i en starkt patetisk, deklamerande stil.
Under Bergboms hela chefsperiod stod syskonen Bergbom för en starkt ideell och finsksinnad linje. Samtida skribenter har betonat det opolitiska hos syskonen Bergbom, samtidigt som teaterns repertoarval väckte starka politiska reaktioner, såsom Minna Canths pjäser Työmiehen vaimo (Arbetarens hustru) och Kovan onnen lapsia (Barn av ett hårt öde). I samtida källor avser man med politiska åsikter dock oftast interna skillnader i åskådning inom det finska partiet. Teatern tog inte direkt ställning till dem. Men även om teaterns popularitet och betydelse växte så hade man inte råd att förlora publik och måste därför ta hänsyn till opinionsyttringarna.
Kaarlo och Emilie Bergbom hann före sin död se sin teater, omdöpt till Suomen Kansallisteatteri (Finska nationalteatern), ta i bruk ett eget hus som 1902 invigdes vid Järnvägstorget i Helsingfors. Kaarlo Bergbom hade inte utsett någon efterträdare. Efter honom följde en lång tid av splittring och talrika chefsbyten på Kansallisteatteri, den finska nationalscenen.
Hanna Suutela
Karl Johan Bergbom, Kaarlo Juhana, född 2.10.1843 i Viborg, död 17.1.1906 i Helsingfors. Föräldrar senatorn Johan Erik Bergbom och Fredrika Juliana Roschier.
PRODUKTION. Det historiska dramat i Tyskland (1868); Morsiamen tulo miehelään. Laulukuvaelma (1898); Kaarlo Begbomin kirjoitukset I–II (1907–1908); Kaarlo Bergbom ja suomalaisen teatterin synty. Kaarlo Bergbomin kirjoitukset teatterioloistamme 1872 (1960); Saimaan rannalla. Laulunäytelmä (1880, 1928).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia I–IV (1906–1910); J. Finne, Kaarlo Bergbom. Henkilökuvaus (1922); H. Krohn, Emilie Bergbom. Elämä ja työ (1917); Niin muuttuu maailma Eskoni. Tulkintoja kansallisnäyttämöstä (1999); P. Savolainen, Ooppera. Suomalaisen kulttuuri-identiteetin rakentajana (1999); U. Verho, Kaarlo Bergbomin draamankäsitys (1951).
BILDKÄLLA. Bergbom, Kaarlo. Foto: A. Mola. SKS/Litteraturarkivet.