Kejsar Nikolaj I var en av sin tids starkaste regenter. Han förhindrade upprorsförsök i sitt rike och försvarade med framgång det europeiska statssystem man enats om vid Wienkongressen. Upprorsandan nådde inte Finland, där Nikolaj I:s regenttid var en period av fredlig utveckling. Uppmärksamheten ägnades främst åt organiseringen av civilförvaltningen och den högre utbildningen. Nikolaj I besökte Finland tre gånger, sista gången då Krimkriget nådde Östersjön.
Från de första dagarna av sin regeringsperiod uppträdde Nikolaj både i det egna riket och i hela Europa som garant för det statliga system man enats om i Wien 1814–1815 – det gällde särskilt revolutionsperioderna 1830–1832 och 1846–1849. Samtidigt ledde han riket under krigen mot Persien och Turkiet, och i Krimkriget mot Turkiet och de västallierade. Upprätthållandet av den dynastiska principen och motståndet mot revolutioner ledde till övervakning av politiska åsikter, vilket redan på Nikolajs egen tid och även senare gjorde honom impopulär i liberala och vänstersinnade kretsar. I en nyare historieskrivning har den ekonomiska och andliga utveckling som ägde rum under kejsar Nikolajs tid rönt en allt större uppskattning. I Finland var oppositionsandan och i synnerhet den revolutionära andan helt marginella fenomen.
Den blivande kejsaren, storfurst Nikolaj Pavlovitj föddes 1796 i Gattjina som nionde barn till föräldrarna, den militaristiske tronarvingen storfurst Pavel Petrovitj och den bildade storfurstinnan Maria Fjodorovna. Fem månader efter Nikolajs födelse besteg hans far tronen som Paul I, men Nikolaj var blott 4 år gammal då fadern mördades och den nästan tjugo år äldre brodern Alexander I ärvde tronen.
Storfurst Nikolaj fick en militär uppfostran. Han blev specialist på militär ingenjörskonst, talade om ”vi ingenjörer” och grundade en militärakademi för ingenjörer. Knutet till detta var ett intresse för arkitektur och teckning, där han nådde en nivå som han visade prov på när han som kejsare studerade och förbättrade Carl Ludwig Engels ritningar till byggnader i Finland.
De unga storfurstarna Nikolaj och Michail tilläts inte delta i kriget mot Napoleon, men väl ansluta sig till armén när denna nått och intagit Paris i juli 1814. De fick också åter bege sig västerut när krig bröt ut igen 1815. På hemväg förälskade Nikolaj sig i den vackra prinsessan Charlotte av Preussen, ”Den vita rosen”, senare kejsarinnan Aleksandra Fjodorovna (1798–1860). Efter krigserfarenheterna och trolovningen ägnade sig storfursten mer samvetsgrant åt sina studier i statslära och samhällsekonomi och började inse sin position som framtida regent. År 1816 gjorde han en 7 000 kilometer lång resa i rikets västra och sydvästra delar. Hans noggranna men i huvudsak ytliga dagbok visar att han redan då hade upptäckt hur omfattande oegentligheterna och inkompetensen var och gått in för att råda bot på situationen; detta blev det centrala temat för hans regeringsperiod.
Genast efter hemkomsten blev Nikolaj av Alexander I skickad till Europa och England, där han vistades i åtta månader. År 1817 ingick han kärleksäktenskap med prinsessan Charlotte. Inom familjen visade storfursten och kejsaren Nikolaj I mycken kärlek och värme, något som han ansåg att han i egenskap av regent inte kunde visa andra. Cottage-palatset i Peterhof, sedermera ett museum, ger en god uppfattning om deras familjeliv.
Kort efter giftermålet fick Nikolaj sina första militära uppdrag, men redan 1816 hade han fått det första civiluppdrag som någonsin getts åt en storfurste i Ryssland, kanslersämbetet vid Finlands kejserliga universitet (då ännu i Åbo). Med denna utnämning visade Alexander I sin välvilja mot Finland och band medvetet sin unge bror till skötseln av Finlands affärer.
Redan 1807 hade änkekejsarinnan Maria Fjodorovnas sekreterare i sin dagbok skrivit att änkekejsarinnan insett att storfurst Nikolaj en dag skulle bli kejsare och att man därför måste vara särskilt mån om hans fostran. På en medalj från 1809 karakteriseras han som tsesarevitj, tronföljare. Trots det måste kejsar Alexanders kungörelse inom familjekretsen sommaren 1819 ha slagit storfurst Nikolaj med häpnad och förlägenhet: att Alexander någon gång i framtiden skulle dra sig tillbaka och att han såg sin näst yngste bror Nikolaj som sin efterföljare i stället för den egentlige tronarvingen, storfurst Konstantin Pavlovitj. Nikolaj hade utan tvivel antagit att den då 42-årige Alexander eller Konstantin som den näste i ordningen skulle regera länge än och att hans egen tur skulle komma först efter de äldre, barnlösa brödernas död.
Det är inte klart hur väl Nikolaj kände till att formuleringen om en ändring i tronföljden i ett färdigt men fortfarande hemligt kejserligt manifest av år 1823 var baserat på ett avtal mellan bröderna Alexander och Konstantin. I vilket fall som helst krävde Nikolaj omedelbart, då nyheten om Alexander I:s död den 1 december 1825 i Taganrog nått S:t Petersburg, att alla gardesregementen skulle svära trohetsed till brodern, ”kejsar Konstantin I”. Detta var uttryck för en grundläggande egenskap hos Nikolaj, respekten för lag och ordning. Nikolaj själv och senare även hans justitieminister ansåg att Alexander I inte med ett manifest kunde ändra den tronföljd som fadern – skrämd av exemplet från många ”palatsrevolutioner” – hade utfärdat bestämmelse om 1797. Även rikskonseljen ansåg det vara korrekt att erkänna storfurst Konstantin som regent. Konstantin vägrade dock komma från Warszawa till S:t Petersburg. Han ville inte heller utfärda ett nytt manifest i frågan, utan ansåg att manifestet från 1823 skulle räcka, så den yngste brodern storfurst Michail Pavlovitj fick resa fram och tillbaka mellan S:t Petersburg och Warszawa för att bringa klarhet i frågan. Bakom Nikolajs tvekan låg en vilja att vinna fullständig klarhet, då han även visste att han var i onåd hos gardesregementena.
Alexander I:s närmaste medarbetare kom den 12 december 1825 från Krim med information om en konspiration inom den södra armén, och på kvällen fick man information om en liknande sammansvärjning i S:t Petersburg; upprorsmännen kallades sedan dekabrister efter det ryska ordet för december. Faran för att konspirationen skulle brisera fick Nikolaj att bestiga tronen, fastän Konstantins egentliga tronavsägelse inte hade kommit fram, endast brev som bekräftade saken. Den oumbärlige juristen Michail Speranskij och den för kejsarhuset viktiga historikern Nikolaj Karamzin hjälpte Nikolaj att avfatta ett tronbestigningsmanifest, som utfärdades den 13 december. Avgörande blev trohetseden följande dag. Den 14 december bröt upproret ut. Upprorsmännen sköt ihjäl Petersburgsguvernören Michail Miloradovitj och stadens metropolit och fick en del av gardestrupperna på sin sida genom att bedyra att Konstantin, som man redan svurit eden till, var den laglige kejsaren. Nikolaj lyckades med beslutsamhet och mod kväsa dekabristupproret före kvällen. Han blev också övertalad att spilla blod genom att avfyra två granatkarteschsalvor med fyra kanoner, och på det viset lyckades han tvinga alla att svära honom trohetseden.
Dekabristupproret blev slutet för officerskonspiratörernas och upprorsmännens i sig vaga eller motsägelsefulla planer på att genomföra förändringar i Ryssland, samtidigt som det gav hela riket och utlandet en klar bild av den nya regeringens beslutsamhet och program. Regeringen fullföljde i allt väsentligt Alexander I:s politik, ett målmedvetet fasthållande vid linjen från Wienkongressen och senare furstemöten. I såväl utrikes- som inrikespolitiken iakttog Nikolaj I principer och fördrag. I sitt kröningsmanifest 1826 betonade han en förstärkt laglighet, destruktiviteten i alla plötsliga ändringar, åtgärder mot missbruk och en politik av gradvisa framsteg.
Genom ett motsvarande beslutsamt ingripande slog Nikolaj I ned det polska upproret 1830 och inskränkte därmed Polens autonomi. Han stod för liknande ingripanden under revolutionsrörelsen 1848–1849. Redan 1846 agerade Nikolaj aktivt i Kraków och sedan underkuvade den revolution som gått över i revolt i Ungern.
Kejsar Nikolaj fick av brodern i arv inte bara ett rike internt hotat av en konspiration utan också en ytterst kritisk situation vid sydgränsen, men Turkiet gick med på konventionen i Akkerman hösten 1826. Då hade Persien redan anfallit Transkaukasien i ett försök att utnyttja regentskiftet till sin fördel. Kriget slutade i februari 1828 med rysk seger och freden i Turkmantjaj. Relationerna till Turkiet hade då – efter sjöslaget vid Navarino 1827 – återigen blivit ansträngda och krig bröt ut våren 1828, ett krig där också många finländska officerare och soldater deltog. Kriget fördes både vid Donau och i Bulgarien samt i Kaukasus. Det slutade i rysk seger, och fred slöts i Adrianopol hösten 1829, vilket gjorde det möjligt att erkänna Greklands självständighet 1830. Underkuvandet av bergsstammarna i Kaukasus visade sig för sin del bli mycket svårt och långvarigt. Bergsfolkens hövding Sjamil gav upp först under Alexander II:s tid.
Under Nikolaj I:s regeringstid stärkte Ryssland greppet i synnerhet om de asiatiska delarna av riket genom att förbättra trafikförbindelserna och förvaltningen. Motsättningarna med det osmanska imperiet kulminerade 1853 ånyo i ett krig över samma frågor som förut: gränstvisterna i Transkaukasien samt de kristnas ställning i furstendömena vid Donau och på Balkan, som Ryssland såg sig som beskyddare av, likaså de ständiga tvisterna om fri sjöfart genom de turkiska sunden. England och Frankrike samt senare även Sardinien ställde sig bakom Turkiet i syfte att värna egna intressen i östra Medelhavet. I kriget, som fördes på Svarta havet och Östersjön, gick det illa för Ryssland, som förlorade bland annat Bomarsund på Åland sommaren 1854. Kriget pågick ännu när kejsar Nikolaj I avled i Vinterpalatset den 18 februari 1855.
För Finlands del betydde Nikolaj I:s regeringstid en stabilisering av storfurstendömets särställning. Den legalt sinnade Nikolaj ville upprätthålla det system brodern skapat och anpassade sin egen vilja efter Finlands grundlag. Sålunda medgav han själv i en förordning i början av sin kejsarperiod att frågan om de ortodoxas statliga rättigheter i Finland, om det varit möjligt, borde ha behandlats vid ett ständermöte. Lantdagen sammankallade han inte – lika litet som kejsar Alexander I med undantag av Borgå lantdag före freden – och det fanns heller inte något speciellt behov av eller önskemål om det. I stället utvecklade Nikolaj civilförvaltningen i Finland, senatens verksamhet, länsförvaltningen, de centrala ämbetsverken och särskilt – även det i överensstämmelse med broderns politik – utbildningen av ämbetsmän. I Ryssland var Nikolaj inte, allra minst mot slutet av sin regeringstid, någon vän av universiteten. I stället utvecklade han den högre yrkesutbildningen och den tekniska forskningen genom att grunda en högskola för teknik och handel samt tekniska läroanstalter underställda armén. Han främjade sådant kunnande som i Finland kom till nytta i byggandet av Saima kanal och i Ryssland bland annat i byggandet av den första stora järnvägen, S:t Petersburg–Moskva-banan, samt av landsvägar, ångfartyg, telegraf och verkstadsindustri.
I Finland hade Nikolaj I som storfurste rätt kontinuerligt följt universitetets administration och dess politiska och disciplinära problem. Genom detta hade han blivit insatt i föredragningen av finska ärenden och lärt känna statssekreteraren för Finland, friherre Robert Henrik Rehbinder. När trohetseden 1825 först svors till Konstantin, följde man i Finland det allmänryska edsformuläret. När eden svors till Nikolaj, hade Rehbinder fått tid att bereda ärendet och lade fram ett eget edsformulär som erkände Finlands särställning och som godkändes av Nikolaj. Samtidigt som han besteg tronen visade han Finland en speciell ynnest genom att utnämna sin sjuårige tronarvinge till sin efterträdare som universitetskansler, vilket från början gav den framtida kejsaren Alexander II starka band till Finland.
När generalguvernören Arsenij Andrejevitj Zakrewskij med hänvisning till upprepad oordning vid universitetet krävde handling, lyckades Rehbinder bevara universitetets undervisnings- och forskningsfrihet samt den kollegiala administrationen. Universitetet skulle vidare vara underställt kejsaren via kanslern (i stället för generalguvernören eller senaten). Han lyckades också avvärja tanken om att splittra universitetet i yrkeshögskolor genom att driva igenom en flyttning av universitetet till Helsingfors efter resten av ämbetsmannakåren. Beslutet fattades efter Åbo brand i september 1827, trots att universitetsbyggnaderna stod kvar rätt intakta. Uppförandet av helt nya byggnader i Helsingfors betydde en ytterst tung investering.
Universitetets 200-årsjubileum 1840 utformade sig till en stor manifestation av Finlands nationella identitet, som särskilt odlade finsk-ryska kulturkontakter. Den tillförordnade kanslern Rehbinder hade nära kontakter med de vetenskapliga och litterära kretsarna kring Nikolaj Karamzin, Vasilij Zjukovskij och Alexander Pusjkin, som Nikolaj I hade utsett till lärare för tronarvingen. Kejsaren, som personligen följde Pusjkins arbete och gav denne instruktioner och förslag och som tillät uppförandet av Nikolaj Gogols Revisorn med korruptionen inom provinsförvaltningen som tema, ville ge tronarvingen en bred och högklassig uppfostran med den fosterländske Zjukovskij som lärare.
Karakteristiskt för Nikolaj I:s Finlandspolitik var att generalguvernörsämbetet bands vid rikets mest ansvarsfulla uppdrag: generalen, greve Zakrewskij, som Alexander I 1823 hade utnämnt till generalguvernör i Finland, utnämndes 1828 till rikets inrikesminister och ansvarig för motståndet mot alla revolutionära och oppositionella krafter – därför hade också universitetspolitiken i Finland en central politisk betydelse. På Zakrewskijs post placerades 1831 den kejsaren närstående tromannen och amiralen, furst Alexander Sergejevitsch Menschikoff, som samtidigt var rikets marinminister och därmed ansvarig även för säkerheten på Östersjön. Genom att knyta Finlands förvaltning till så här höga ämbeten såg kejsaren till att inga andra ryska kretsar kom åt att blanda sig i förvaltningen. Denna skulle följa Alexander I:s principer. Ministerstatssekreteraren hade inte möjlighet eller vilja att stå upp mot generalguvernörerna i väsentliga frågor, men båda ministerstatssekreterarna under Nikolaj I åtnjöt dennes aktning.
Zakrewskij och Menschikoff introducerades på begäran av Finlands senat i Finlands riddarhus, Menschikoff som enda furstliga släkt, Zakrewskij som grevlig släkt. Dessutom donerade finska staten 1842 Anjala herrgård till furst Menschikoff. Under Nikolaj I:s tid som regent blev senatorn, sedermera vice ordföranden för senatens ekonomiedepartement, slutligen riksrådet och friherren Lars Gabriel von Haartman en central ledargestalt i finsk politik. Finlands tull-, handels-, trafik- och utbildningspolitik moderniserades under hans ledning med goda resultat.
Revolutionsfasen 1848–1849 ledde i Ryssland och Finland, liksom i många andra länder, till ”neoabsolutism”. I dessa förhållanden stramades censuren häftigt åt i Ryssland, för att förhindra samhällskritik från att spridas i de breda folklagren. Även i Finland förbjöds publicering av samhälleligt orienterad fack- och skönlitteratur på finska, och grundandet av föreningar blev satt under kontroll. Samtidigt gynnade Nikolaj I:s regering det finska språket och en stärkt finsk ideologi. Tronföljaren–kanslern överräckte personligen utnämningsbrevet till den förste professorn i finska språket och litteraturen Matthias Alexander Castrén 1851, och Zacharias Topelius utnämndes till extraordinarie professor i Finlands historia vid kejsarens och tronföljaren– kanslerns besök i Helsingfors 1854 med anledning av kriget. Den allmäneuropeiska Rysslandsfientligheten och nedgången för Rysslands litterära guldålder fick likväl Finland att vända blickarna mot Sverige och Västeuropa. Det inträffade mot slutet av 1840-talet och särskilt efter Krimkriget, till dess att Rysslands litteratur och konst på 1880- och 1890-talen återigen började påverka Finland.
Som kejsare besökte Nikolaj I Finland tre gånger: 1830 anlände han till Helsingfors via Viborg, Lovisa och Borgå, sommaren 1833 med fartyg från Reval och 1854 med kejsarinnan och tre söner med anledning av kriget. Kejsarparets värdiga anspråkslöshet väckte 1833 förtjusning, och vid det sista besöket kom folkopinionen till uttryck i studentsång som hyllade kejsaren. I Finland hyste man en allmän respekt och beundran för kejsar Nikolaj I. Många unga finländare kom under militärkarriären i kontakt med hans och rikets målsättningar, i det turkiska kriget och Kaukasus, i kuvandet av upproret i Polen och i Krimkriget. Den mäktiga tronen inspirerade den unge Topelius till att skriva dikten Tronen utan like. Vid kejsarens död skrev Sven Gabriel Elmgren i sin kända dagbok om den känsla av säkerhet som den fasta regeringen ingett, och Runeberg skrev i samma stil till Sverige.
I Finland fanns ett fåtal ”dissidenter”; Johan Jakob Nordström var en sådan, men ambivalent. År 1849 vaknade särskilt inom Viborgs nation en oppositionsanda, men demonstrationerna mot Krimkriget kom senare och hörde till Alexander II:s tid som regent. I Centraleuropa, i Frankrike och även i England, började polska emigranters negativa uppfattning om kejsar Nikolaj I göra sig gällande efter 1831. Även 1840-talets vänsterkretsar insåg betydelsen av Ryssland som garant för det rådande systemet och gav därför Nikolaj öknamnet ”Europas gendarm”. Berömt blev också den originelle markisen Astolphe de Custines resereportage La Russie en 1839, vars negativa Rysslandsbild delvis hade familjeskäl. Förväntningarna på Alexander II och de liberala strömningar som i slutet av 1850-talet och på 1860-talet dominerade i Finland, Ryssland och övriga Europa gjorde att den tidigare perioden till följd av naturlig kontrast beskrevs i negativa ordalag. I enlighet med vänstertraditionen har Nikolaj I:s period i sovjetisk historieskrivning omtalats negativt: dess ekonomiska framsteg har där nedvärderats, och dekabristupproret har trots sin adelsdominans tolkats som ett förstadium till senare revolutioner. I nyare litteratur har tyngdpunkterna skiftat såväl i Ryssland och Finland som i Västeuropa och Sverige. I Polen åter tvingade tiden av sovjetisk dominans till en försiktig beskrivning av Rysslands politik, medan Rysslands försvagande återigen har gett rum för en ryskfientlig historietolkning.
Matti Klinge
Nikolaj Pavlovitj, kejsar Nikolaj I av Ryssland 1825−1855, född 6.7.1796 i Gattjina, död 2.3.1855 i S:t Petersburg. Föräldrar kejsaren av Ryssland Paul I och Maria Fjodorovna (Sophie Dorothea Auguste Louise), dotter till Friedrich II, hertig av Württenberg. Gift 1817 med Alexandra Fjodorovna (Friederike Louise Charlotte Wilhelmine) dotter till konung Friedrich Wilhelm III av Preussen och Louise Wilhelmine Amelie, dotter till Karl II, hertig av Mecklenburg-Strelitz.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti. Kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823−1861 (1994); M. Klinge, Keisarin Suomi (1997); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1808−1917 (1989); M. von Korff, Die Thronbesteigung des Kaisers Nicolaus I (jämte dokument). Frankfurt (1857); W. Bruce Lincoln, Nicholas I, Emperor and Autocrat of all the Russians. London (1978); R. Savolainen, Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809−1892 (1994); R. Schweitzer, The Fall and Rise of the Russo-Finnish Consensus (1996); S. Tiihonen, Herruus I−II (1994); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992); N. G. Ustrjalov, Historisk öfversigt af Kejsar Nicolai Is regering (1850).
BILDKÄLLA. Nikolaj I. Litografi: G. Dave. Museiverket.