Fastän Erik Cainbergs namn egentligen aldrig helt fallit i glömska, har åsikterna om värdet av hans verk för det mesta varit nedvärderande och speciellt har det gällt hans huvudverk, de sex relieferna i gamla Akademihuset i Åbo (1814–1816). Men här har en omvärdering ägt rum. Hans Kalevala-skildring utgör ett undantag, som för denna motivkrets utgör en av hörnstenarna inom den finska bildhuggarkonsten.
Man har allmänt trott att den i Nedervetil födda Erik Cainberg blev hjälpt av en släkting till modern, den kände kyrkobyggaren Jacob Rijf, då han anlände till Stockholm 1789 för att studera vid Konstakademin. Senare fick skulptören Johan Tobias Sergel en ännu större betydelse som lärare och beskyddare. Cainbergs karriär var starkt på uppåtgående fram till hans Romresa 1802. Hans tid i Rom är föga bekant, men man tror att det för honom mänskligt och konstnärligt sett var en tid av dekadens. Samtidigt måste han ändå ha haft sitt livs bästa möjligheter att ta emot konstnärliga impulser.
I detalj känner man inte till varför Sergel skickade Cainberg till Åbo 1813 för att utföra de sex relieferna, motiven till relieferna hade man planerat redan före Finland hade införlivats med det ryska kejsardömet 1809. Reliefernas program var rubricerat Upplysningens och vetenskapernas fortgång i Finland, och dess enskilda verk skildrar Väinämöinen spelande kantele, biskop Henrik döpande finnarna i Räntämäki, Gustav Vasa mottagande Agricolas bibelöversättning, drottning Kristina undertecknande Akademiens stiftelseurkund, grundstenen till akademihuset muras 1802 och Alexander I:s besök i Åbo akademi.
Sett ur en senare tids synvinkel uppvisar relieferna såväl när det gäller kompositionen som motiven historiskt sett intressanta detaljer, inte bara stelhet och kompositionsmässig oskicklighet, som man tidigare trott. De utgör ett mycket intressant dokument över sin tid och över tidens konstideal. Då man beaktar Cainbergs studier i Rom och den inverkan de hade samt tar som utgångspunkt de 2 500 figurerna på Trajanuskolonnen, får man en förklaring till de många kompositionsmässiga detaljerna, som man tidigare ansåg vara skulptörens svaghet. Då man ännu beaktar den korta tidsram under vilken Cainberg arbetade (de fyra första relieferna är daterade år 1814) förstår man, att det inte kunnat vara fråga om en försupen konstnär, som har gjort dessa ”mästerverk”. Relieferna blev Erik Cainbergs sista arbeten, och han fick inte någon efterföljare under de följande fyrtio åren.
Intresset för Cainberg nådde sin kulmen vid sekelskiftet 1900, då de nya uppgifterna som man fann i svenska källor gav en mera nyansrik bild av hans liv. År 1940 upphöjdes Cainberg i en artikel av L. Wennervirta till en banbrytare inom den finländska konsten, jämförbar med Alexander Lauréus och G. W. Finnberg.
De få porträttmedaljonger som Cainberg gjort och som har bevarats till senare generationer berättar också om stilens och motivens mångsidighet. Medaljongerna förvaras både i Helsingfors och i Stockholm.
Rolf Nummelin
Erik Cainberg, född 5.9.1771 i Nedervetil, död 31.3.1816 i Åbo. Föräldrar bonden Erik Mattsson och Anna Eriksdotter.
VERK. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Sjöfartsstyrelsen, Stockholm; Serafimerlasarettet, Stockholm; Gamla Akademihusets solennitetssal, Åbo.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Ellenius, Nyklassiskt och nationellt. Kring Cainbergs reliefer i Åbo forna akademihus. Åbo stads historiska museum. Årsbok (1971); K. Pöykkö, Erik Cainberg ja hänen reliefisarjansa Turun vanhassa akatemiatalossa (1991); Suomen taiteen historia (1998); L. Wennervirta, Suomen taiteen uranuurtajia (1943); H. Öhman, Erik Cainberg. En finsk elev af Sergel. Finsk tidskrift 1/1905.