WENNERVIRTA, Ludvig


(1882–1959)


Konsthistoriker, konstkritiker


Ludvig Wennervirtas livsfilosofi och verksamhet som kritiker och konsthistoriker karakteriseras av en övertygelse om konstens etiska och moraliska betydelse. Konsten hade enligt honom en kulturell uppgift, som i första hand byggde på en kristen-pragmatisk livsåskådning. För den skull var det nästan omöjligt för honom att acceptera konsten som en fri kulturform med ett egenvärde. Politiskt drogs Wennervirta till nationalsocialismen som syntes erbjuda nya möjligheter till samhälleligt avancemang och inflytande.


 

Ludvig Wennervirta, till 1926 Wennerström, avlade studentexamen 1903 och studerade konsthistoria vid Helsingfors universitet under ledning av professor J. J. Tikkanen samt vid universitetets ritsal under ledning av Eero Järnefelt. Han utexaminerades som filosofie magister 1908, licentiat 1931 och erhöll doktorsgrad 1932. Hans doktorsavhandling behandlar gotiskt monumentalmåleri i kyrkorna i västra Finland och på Åland.


 

Wennervirtas intresse för den medeltida konsten tog sig under årtiondenas gång många olika uttryck. En följd av hans medeltidsintresse var, att han orienterade sin genomgång av den finländska konsten från den tidigare inriktningen på Sverige och vände i stället uppmärksamheten mot Baltikum och norra Tyskland. Denna strävan syntes på 1930-talet förutom i hans avhandling också i hans artiklar samt i verket Suomen keskiaikainen kirkkomaalaus (1937, Finlands medeltida kyrkomålningar). Hans betoning av medeltiden och gotiken blev ett nytt betydande bidrag till uppfattningen om konsten i Finland. Till Wennervirtas omfattande konsthistoriska produktion hör verk om Akseli Gallen-Kallela, Eero Järnefelt, Marcus Collin, Kalle Carlstedt och Ester Helenius samt en allmän översikt över Finlands konsthistoria (1920), som även kom ut på svenska med titeln Finlands konst (1926).


 

Bland konstfenomenen i sin egen tid ville Wennervirta i expressionismen se början till en ny religiös konstriktning. Direkta belägg för detta kunde påträffas hos Wassily Kandinskys konst och skriftställeri, och hos El Greco i hans egenskap av religiös mystiker och föregångare till 1910-talets expressionister, men även Jalmari Ruokokoski och Tyko Sallinen kunde via mystiken uppfattas inbjuda till religiösa tolkningar.


 

Wennervirtas intresse för Tolstojs idéer väcktes på 1910-talet i samband med hans eget religiösa sökande. Wennervirta hade dock anlag för ett strängt och diskriminerande konsttänkande redan in­nan han stiftade bekantskap med Tolstojs uppfattningar. Dennes Vad är konst? och den tolstojanska väckelsen bekräftade och befäste Wennervirtas tro på självständiga, moraliserande subjektiva ställningstaganden.


 

Wennervirta hade verkat som konstkritiker redan från början av 1900-talet. Till en början medarbetade han i tidningen Suomalainen Kansa (1908–1911), sedan i Uusi Suometar och i dess efterträdare Uusi Suomi (1912–1924), därefter ett par år i Iltalehti (1925–1927) och i Suomenmaa (1929–1932), tills han blev konstkritiker i Fosterländska folkrörelsens (IKL) Ajan Sana och dess efterträdare Ajan Suunta (1932–1944). Han tjänstgjorde som amanuens vid Helsingfors stadsbibliotek 1917–1920 och som lärare i konsthistoria vid Tekniska högskolan 1930–1945.


 

1930-talet var Wennervirtas årtionde. Under hela decenniet skrev han med varierande och ordrika vändningar om det allmänna förnedringstillståndet inom konsten i Finland. Grundorsaken till allmänhetens likgiltighet för konsten låg enligt honom i första hand hos själva konsten och konstvärlden. Han ansåg att konsten och konstnärerna försummat allmänheten och dragit sig tillbaka i en egen värld. Sakernas tillstånd kunde endast upphjälpas genom att konsten själv förändrade sig, inte genom upplysningsverksamhet eller konstuppfostran.


 

Wennervirta såg ett direkt samband mellan konstens blomstring och framväxten av en nationell ideologi. Enligt honom fungerade förhållandet dessutom i bägge riktningar: den allmänna nationalkänslan höjde konsten och konsten höjde den allmänna nationalkänslan. Som stöd för sina tankar hänvisade Wennervirta till de stora blomstringsperioderna inom konsten, som enligt honom gav uttryck för en stark nationell egenart. 1930-talets idéströmningar erbjöd Wennervirta möjlighet att konkretisera och framför allt accentuera de för honom viktiga värdena: nationalitet, konstnärspersonlighet och idealism.


 

Wennervirta valde nationalsocialismen, som vid övergången till 1930-talet även i Finland förekom på det politiska och kulturella fältet, som politisk och kulturpolitisk ideologi. Under 1930- och 1940-talen besökte han Tyskland åtminstone 1933, 1935, 1936 och 1942. I sitt skriftställarskap redogjorde han för tyska utställningsprojekt och gästföreläsningar i Finland. Wennervirtas verksamhet var till centrala delar knuten till den tyska kulturpropagandan i Finland. Han stannade i tidningen Ajan Suuntas tjänst ända till dess att den drogs in som en följd av vapenstilleståndsavtalet 1944.


 

Den tyska politiska och kulturpropagandans växande inflytande framgår tydligt av Wennervirtas inställning till Tyskland. Han omfattade helt den nationalsocialistiska tanken om Östersjöfolkens ödesgemenskap. Intresset för de baltiska länderna, rasbegreppet som utgångspunkt, tanken om det nordliga som ett särdrag i den finländska konsten samt hans ställningstaganden i språkfrågan och hans identifiering av finskt och tyskt kan var för sig framstå som lösryckta ståndpunktstaganden. Sammantagna är de dock resultatet av en stark ideologisk övertygelse. Wennervirta deltog målmedvetet i det nationalsocialistiska Tysklands kulturpropaganda i Finland.


 

Wennervirta betraktade språkfrågans inflytande på konstpolitiken, och på konstvärlden över huvud, med oro och vrede, rentav aggressivt. Enligt honom var finlandssvenskarna på grund av sitt språk inte tillräckligt förtrogna med eller verkligt intresserade av att sätta sig in i den finsk­nationella konsten. Dessutom hade de på grund av sin minoritetsställning inte rätt att utomlands representera finskheten och finsk konst. Han angrep de svenskspråkiga kulturkretsarna för ofosterländskhet och hävdade att de gynnade sina egna och diskriminerade de finskspråkiga.


 

På grund av sin politiska inställning och sitt moraliserande skrivsätt har Wennervirta senare förblivit en av de minst uppskattade konstskribenterna i Finland. Han hade dock en ovanlig förmåga att ifrågasätta, i jämförelse med andra samtida, försiktigt deskriptiva konsthistoriker-estetiker. Enligt hans uppfattning hade konsten, men också de som skrev om konst, ett samhälleligt ansvar och en uppgift.


 

Ludvig Wennervirta hade en maktposition som konstkritiker, men också som ordförande för Konstnärsgillet i Finland 1922–1932, styrelseordförande för Helsingfors konsthall 1927–1932, vice ordförande för Finlands konstakademis delegation 1944–1953 och styrelseordförande för Finlands Bildkonstorganisationers förbund 1948–1953. Han var hedersmedlem av samma förbund och av Konstnärsgillet i Finland och han tilldelades professors titel 1952.


 

Yrjänä Levanto


 

Ludvig Wennerström, från 1926 Wennervirta, född 6.9.1882 i Borgå, död 18.5.1959 i Helsingfors. Föräldrar prosten Ludvig Alexander Wennerström och Naëmi Gustava Hedberg. Gift med (1) Siiri Laila Gummerus 1909, (2) Erna Viola Forsell 1935.


 

PRODUKTION. Akseli Gallen-Kallela (1914); Kristillisyys ja taide (1920); Rooman katakombien maalaus (1922); Marcus Collin (1925); Finlands konst. Från förhistorisk tid till våra dagar. Stockholm (1926); Goottilaista monumentaalimaalausta Länsi-Suomen ja Ahvenanmaan kirkoissa (1930); Suomen taidetta 1800-luvulla (1934); Suomen keskiaikainen kirkkomaalaus (1937); Konstnärsgillet i Finland 1864−1939 (1939); Suomen taiteen uranuurtajia (1943); Aino Ackté − Albert Edelfelt. Eräs taiteemme episodi (1944); Mestaripiirtäjä Ilmari Kaijala (1947); Eero Järnefelt ja hänen aikansa. 1863−1937 (1950); Kalle Carlstedt, metsien ja rantojen kulkija (1956); Hannes Autereen taidetta (1958).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ludvig Wennervirtas arkiv, Nationalbiblioteket. Y. Levanto, Kirjoitetut kuvat. Ludvig Wennervirran taidekäsitys (1991); Y. Levanto, Kriitikon ristiretki. Kirjoituksia taiteesta. Suomalaista kuvataidekritiikkiä (1997).


 

BILDKÄLLA. Wennervirta, Ludvig. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4181-1416928956787

 

Upp