Alfred William Finch var med om att introducera den moderna konsten i Finland och spelade en avgörande roll för den moderna finska konstkeramiken. Finch introducerade också europeiska konstteorier vid 1800-talets slut.
Alfred William Finch var av engelsk härkomst och född 1854 utanför Bryssel. Sedan tidigaste barndom använde han tilltalsnamnet Willy. Finch tillbringade sin ungdom i Oostende vid Nordsjökusten där hans far var hotelldirektör 1865–1881. Han inledde sina konststudier vid kungliga konstakademin i Bryssel 1878, men avgörande för hans val av konstnärsbanan blev vänskapen med den belgiske konstnären James Ensor.
Finch var liksom Ensor en av grundarna av den belgiska konstnärsgruppen Les XX (Les Vingt) vid årsskiftet 1883–1884. Till medlemmar i Les XX, som stod i opposition till det akademiska måleriet, kallades bl.a. Cézanne, Gauguin, van Gogh, Monet, Toulouse-Lautrec, Seurat och Whistler. Gruppens utställningar blev därför viktiga mönstringar av den postimpressionistiska konsten och symbolismen. Finch deltog sista gången i Les XX:s utställning 1893. Av stor betydelse för honom blev George Seurats målningar, som visades på gruppens vårutställning 1887.
Efter att ha sett Seurats måleri blev även Finch pointillist. Han strävade efter ett så ljuskraftigt färgmåleri som möjligt. Tekniskt tänkte han sig att det var möjligt genom att undvika att blanda färgpigmenten. Den underliggande idén, divisionismen, som är kännetecknande för neoimpressionismen, grundar sig på det positivistiska antagandet att färg är ljus som bryts mot ett föremåls yta och att en ren iakttagelse av föremålet kan åstadkommas genom att man studerar hur färgerna förändras i olika belysning. Ett exempel på Finchs måleri från denna tid är ”Kapplöpningsbanan Wellington (Oostende)”.
Finch blev en av Belgiens ledande neoimpressionister, men tröttnade på publikens ointresse eller avoga inställning och beslöt sig 1892 för att sluta måla. Finch var sedan 1886 insatt i Arts & Crafts-rörelsens och John Ruskins och William Morris tankar om att konsten och vardagen borde närma sig varandra. Finch övergick till att måla fajans i art nouveau-stil. Samtidigt blev också Finchs vän Henry van de Velde intresserad av konstindustri. Under 1890-talet ägnade sig Finch åt keramiken, som han uppfattade som folkkonst. År 1897 belönades hans keramik med en silvermedalj på Exposition Internationale i Bryssel.
Den svenska greven Louis Sparre, som nyligen hade grundat Iris-fabriken i Borgå, råkade se Finchs keramik på utställningen och lockade honom till Finland med att erbjuda honom posten som chef för keramikavdelningen vid Iris. Finch flyttade till Finland och Borgå hösten 1897. Från februari 1898 ritade Finch en serie keramikkärl som gjordes av finsk rödlera och salufördes i Iris butik i Helsingfors. Avsikten var att återgå från industriell massproduktion till hantverksmässig framställning. Föremålen var unika, och överraskningar som uppstod vid bränningen var en del av poängen. Dekoren utfördes vanligen i sgraffito. Förutom prydnadsföremål och bruksföremål ritade Finch också kakelugnar för Iris tillsammans med Axel Gallén och Louis Sparre.
Kommersiellt hade Finchs produkter ingen framgång i Finland. Åtgången förbättrades inte av att Jac. Ahrenberg, som blev konstnärlig rådgivare vid Arabia 1896, offentligt uttryckte sin totala oförståelse för den nya konstuppfattningen. Dessutom var kvaliteten på produkterna ojämn och sekunda exemplar vanliga. Ett internationellt genombrott var ändå nära, eftersom Finchs vän Henry van de Velde förmedlade Iris-keramik till agenturer i Europa. Ett verkligt genombrott innebar ett agenturavtal med konstkritikern och konsthandlaren Julius Meier-Graefe, som hade öppnat La Maison Moderne i Paris 1899, ett av Europas ledande centrum för den internationella art nouveau-stilen. Finchs keramik visades också i ett Iris-rum i Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900. Samma år utvidgades Iris keramikavdelning, men optimismen förbyttes snart i besvikelse då avtalet med Meier-Graefe trots allt inte ledde till fler beställningar. Hela Iris-bolagets verksamhet upphörde i februari 1902. Finch flyttade till Helsingfors, där han verkade som lärare i keramik vid Centralskolan för konstflit 1902–1930 och i etsning vid Konstföreningens ritskola 1902–1905. Han blev aldrig finsk medborgare.
När det utmanande arbetet inom keramikkonsten tog slut, återupptog Finch måleriet. Han hade målat några mindre verk redan under tiden i Borgå; ett exempel är ”I Borgå skärgård” (1900). I Borgå väcktes också Finchs intresse för etsning. Det sägs att hans grafik var inspirationskällan för Albert Edelfelts grafik med Borgåmotiv. Senare utförde Finch också mästerliga färgetsningar i akvatintteknik.
Som målare utgick Finch också i fortsättningen från neoimpressionismen och dess ”regnbågsfärger”. I Helsingfors blev Finch vän med konstnären Magnus Enckell och arkitekten och konstteoretikern Sigurd Frosterus, som också blev intresserade av färgteorierna. Frosterus reste på Finchs rekommendation till Weimar för att studera hos Henry van de Velde. Frosterus blev övertygad om den vetenskapliga divisionismens ändamålsenlighet och den färgharmoni och stilistiska enhetlighet som kunde åstadkommas med den. Med hjälp av Finchs kontakter i Frankrike och Belgien ordnade Finch och Enckell en utställning med impressionistisk och neoimpressionistisk konst i Helsingfors 1904. Finchs internationella konstnärliga betydelse framgick slutligen 1906, då han höll en separatutställning i Helsingfors. Han följde inte längre blint divisionismens principer, utan utgick från dem i en mer impressionistisk färgbehandling. Förändringen syns tydligt i ”Strandklippa, Dover” (1907).
Några finländska konstnärer började också i Finchs fotspår studera ljus- och färgmåleriet, uppmuntrade därtill av Sigurd Frosterus. Småningom omkring hösten 1910 hade majoriteten av den yngre generationens konstnärer tillägnat sig en klarare färgskala. Målet var att som Finch uppnå det rent måleriska, där intrycken av färg och form utgjorde ett värde i sig. Finch var självskriven medlem i Septemgruppen, som grundades 1912 för att främja dessa mål. Till det bästa från denna period hör ”Ankaren, Hogland” (1912). Under Septemgruppens senare år och efter det att Finland blivit självständigt begränsades Finchs inflytande närmast till hans lärarvärv.
Timo Huusko
Alfred Guillaume (Willy) Finch, fr.o.m. 1887 William Finch, född 28.11.1854 i St-Josse-Ten-Noode, Belgien, död 28.4.1930 i Helsingfors. Föräldrar affärsmannen Joseph James Lindsay Finch och Emma Holach. Gift 1885 med Katherine Eliza Pelling.
VERK. Representerad i Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Designmuseet, Helsingfors; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Helsingfors stadsmuseum; Mellersta Finlands museum, Jyväskylä; Alvar Aalto-museet, Jyväskylä; Borgå museum; Tavastehus konst-museum; Åbo konstmuseum; les Musées Royaux des Beaux-Arts, Bryssel; Musée des Beaux-Arts, Tournai; Nationalmuseum, Stockholm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Alfred William Finch 1854−1930 (1991); B. Hintze, A. W. Finch uusimpressionistisena maalarina. Museojulkaisu. Ateneumin taidemuseo 13/1968; M. Supinen, A.b. Iris. Suuri yritys (1993).
BILDKÄLLA. Finch, Alfred Wilhelm. Foto: Ateljé Natalia Linsén. Museiverket.