Anders Lizelius var på sin tid en framstående ivrare för det finska språket. Han var redaktör för två finska bibelutgåvor, av vilka den ena länge kvarstod som den finska huvudbibeln. Lizelius gav ut den första tidningen på finska, Suomenkieliset Tieto-Sanomat. I sitt kyrkliga värv hörde han till de främsta bland upplysningstidens präster.
Anders Lizelius namn var enligt en äldre uppfattning en latinisering av hans hemby Liitsola i Birkaland. Enligt senare forskning tog Anders Lizelius sitt namn efter farbrodern, Bartholdus Lizelius. Hans föräldrar, bonden Simo Villi och Kaisa Erkintytär, ägde Ryyppä gård i Vemo i Tyrvis socken och de fick sju barn, av vilka Anders var yngst. Han inskrevs vid akademin i Åbo, och förtjänade medel till sina studier som informator hos Nils Idman d.ä., kyrkoherde i Vittis. Åren vid Åbo akademi avslutades 1735 med en magisteravhandling, tillkommen under elokventieprofessor Henrik Hassels ledning, rörande kravet på medfödd begåvning hos vältalare.
Lizelius blev kollega i Åbo skola 1737. Han valde snart en kyrklig bana, en bana som kom att underlättas genom hans giftermål. Han blev kyrkoherde i Pöytis 1741. Två år tidigare hade äktat kyrkoherde Mathias Salinius dotter. Hans första hustru Catharina Salinius avled 1758. Sitt huvudsakliga livsverk utförde Lizelius från och med 1760 som kyrkoherde i Virmo. Redan några år tidigare hade han valts till kontraktsprost i Virmo prosteri efter sin nya blivande svärfar Jakob Gadolin. Lizelius verksamhet underlättades i hög grad av att hans andra hustru Hedvig Gadolin var dotter till biskop Jakob Gadolin. Äktenskapet med Lizelius blev hennes tredje.
I likhet med många andra upplysningstida präster var Lizelius aktiv på många områden som inte direkt anslöt sig till hans andliga kall. I Pöytis hade han inlett experiment med potatisodling. Och redan i Pöytis, men i synnerhet i Virmo, ägnade sig Lizelius åt att bygga upp en ny form av fattigvård. I Virmo tillämpades roteindelning i fattigvården, vilket innebar att hjonen drevs från hus till hus inom en rote. Lizelius övertalade sockenborna att avskaffa fattigrotarna och inrätta ett fattigmagasin, till vilket varje gård skulle erlägga en fattigskatt, bestående av spannmål och bönor. Tre gånger om året skulle de fattiga erhålla understöd; syftet var att få slut på tiggeriet. Lizelius fattigvårdssystem var före sin tid, och det var inte alltid sockenborna godtog förändringarna. Beslutet om att inrätta fattigstuga togs först efter kronofogdens inskridande.
Lizelius vinnlade sig om det finska språkets ställning genom att skriva sockenstämmans protokoll på finska, hundra år innan en bestämmelse om detta utfärdades för finskspråkiga församlingar. I Pöytis införde han seden 1756 och i Virmo tillämpade han den under nästan hela sin tid som kyrkoherde.
Religiös litteratur hade förekommit på finska, men om världsliga ting fanns knappt något annat än de ringa textstumparna i almanackan. Hösten 1775 började Lizelius ge ut tidningen Tieto-Sanomat, som blev den första finska tidningen i landet. Tidningen utkom i oktavformat två gånger i månaden.
Lizelius hade inspirerats av Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo, som grundats av Aurorasällskapet 1771. Men Lizelius målgrupp var den finskspråkiga allmogen. Den behövde kunna läsa även världsliga texter, som krävde en något annorlunda läsfärdighet än vad katekesen krävde. Tidningen ville sprida kunskap om hur människan kunde inrätta sitt liv på ett bättre sätt – en för upplysningsmannen Lizelius även i övrigt central angelägenhet.
I provnumrets programförklaring ställde Lizelius det praktiska livets frågor i främsta rummet. Han ansåg att folket behövde goda råd om hur bl.a. jordbruket och hantverket kunde utvecklas. Lizelius tidning utgör en nyckel till förståelsen av den kristna helhetssyn och världsåskådning som utmärkte upplysningstidens präster. Behovet av att skapa ett gott praktiskt liv framgick ”av såväl Bibeln som av världsliga berättelser”, som han framhöll i ett nummer av sin tidning. Religiösa ämnen togs inte upp i Tieto-Sanomat; för dem fanns det sedan gammalt andra fora.
I provnumret utlovade Lizelius upplysningar om hemlandet och utlandet, allmänbildning och nyheter, och det var ett löfte som infriades. Som röd tråd genom numren ingick serien ”Suomen maan huoneenhallitus” (Hushållningen i Finland). Lizelius knöt där samman finnarnas ursprung och utveckling som tog sin början med språkförbistringen i Babel, då finskan, ”ett av huvudspråken”, föddes, och han behandlade även konsten att föda upp kalvar. Han framhöll att kvinnorna var utmärkta boskapsskötare och att det finska folket alltid förstått att värdesatta kvinnans arbetsinsats.
Lizelius var tvungen att fylla sina tidningsspalter på egen hand. Upplagan var liten och tidningen utkom under ett enda år, en följd av den finskspråkiga allmänhetens ovana vid världsliga texter och av svårigheter att göra tidningsutgivningen känd i vidare kretsar. Hur som helst framstår Lizelius som en publicistisk banbrytare genom sina insatser för det finska språket och genom sitt aktiva upplysningsarbete. Hans ställning som banbrytare motiveras ytterligare med den hembygdsskildring han skrev, Tiedustuskirja, den första finskspråkiga lokalhistorien. Den trycktes emellertid först 1945.
Lizelius andra stora litterära insats, var han kunde dra nytta av sitt språkintresse och av sina kunskaper i finska, gav ett mera bestående resultat. År 1754 fick han i uppdrag att ge ut den finska Bibeln i reviderad form. Han skulle korrigera tryckfel, förbättra stavningen och ersätta främmande ord och uttryck med inhemska och tidsenliga. Anvisningarna var troligen till stor del formulerade av Lizelius själv: några år tidigare hade han tillställt domkapitlet sina anmärkningar mot den i bruk varande versionen. Lizelius svarade även för korrekturläsningen, men här tog han hjälp av en medarbetare som hade till uppgift att upprätta sak- och personregister. Lizelius Bibelrevision trycktes i en upplaga på 4500 exemplar 1758. Upplagan var snart utgången, och Lizelius fick i uppdrag att redigera ännu en utgåva. Arbetet resulterade i den s.k. ”Vanha kirkkoraamattu” (Gamla kyrko-bibeln) 1776, som utkom i en upplaga på 9050 exemplar. Denna Bibel gör skäl för sitt namn; den skulle bli den finska standardbibeln till och med 1930-talet och i en del väckelserörelser även senare.
De biblar Lizelius som gav ut skiljer sig inte mycket från varandra, men jämfört med tidigare finska utgåvor innebar de något radikalt nytt. Sydvästfinska former kryddades med tavastländska nyanser i Lizelius eget språk. En synlig ortografisk förbättring införd av Lizelius i 1776 års Bibel var att bokstaven c i finska ord ersattes med k framför a, o och u. Också genom dubbelteckningen av långa vokaler närmade han sig modern finska. I finskan inlånade ord och ordformer ersatte han med sådana som var bättre anpassade till det finska språket.
Det var tack vare sina insikter i såväl finskan som i de bibliska språken som Lizelius anförtroddes revideringsarbetet, och när tjänsten som professor i klassiska språk vid Åbo akademi skulle tillsättas nämndes han som en av de främsta kandidaterna i konsistoriets diskussioner. I det slutliga tjänsteförslaget placerades han i tredje förslagsrummet; två professorer placerade honom i andra förslagsrummet.
Som kontraktsprost kunde Lizelius råda över ett område som var väsentligt större än den egna församlingens. Gentemot pietismen hade han, liksom flertalet prästmän under upplysningstiden, en tolerant inställning. Det framkommer bland annat i ett utlåtande över en grupp pietister som hade samlats i vapenhuset i Nousis kyrka under Abraham Achrenius ledning. Man hade ifrågasatt lagligheten i deras sammankomst men Lizelius yttrade sig i positiva ordalag om dem. Anders Lizelius och Catharina Salinius hade en stor familj. De fick 13 barn, av vilka det yngsta var bara några dagar gammalt när modern gick bort. Sju av barnen dog som små.
Pentti Laasonen
Anders Lizelius, i källorna även Antti Lizelius, född 12.10.1708 i Tyrvis, död 15.10.1795 i Virmo. Föräldrar bonden Simo Henrikinpoika Villi och Kaisa Erkintytär. Gift 1739 med Catharina Salinius, 1760 med Hedvig Gadolin.
PRODUKTION. Disputatio de dotibus naturalibvs oratori necessariis … (1735); Suomenkieliset Tieto-Sanomat (1775−1776, faksimil 1959); Tiedustuskirja (1945); Pöytis Församlings- eller Berättelse Bok; Raamattu (Bibeln) 1758 (1776); artiklar i Åbo Tidningar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T.K. Otava, Antti Lizelius ja hänen ”Suomenkieliset tietosanomansa” (1931); P. Pulma, Fattigvården i frihetstidens Finland. En undersökning om förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle (1985); A.F. Puukko, Suomalainen Raamattumme Mikael Agricolasta uuteen kirkko-raamattuun (1946); A. Silander, Antti Lizelius ja Suomenkieliset Tietosanomat. Valvoja 1918; Suomen kirjallisuus II (1963); P. Tommila & L. Landgrén & P. Leino-Kaukiainen, Suomen lehdistön historia I. Sanomalehdistön vaiheet vuoteen 1905 (1988).