Under 1820- och 1830-talen spred sig naturfilosofins tillämpning på medicinen till Finland, speciellt den inriktning som präglats av Friedrich Wilhelm von Schelling. Den mest kände finländske representanten för inriktningen var Immanuel Ilmoni, professor i teoretisk och praktisk medicin.
Immanuel Ilmoni, ursprungligen Ilmonius, var klockarson från Nummis i Lojo socken. Hans hem var troligen relativt förmöget; han undervisades som liten av en informator. Ilmoni gick i Borgå gymnasium och avlade studentexamen i Åbo den 14 december 1814 med betyget iuvenis egregiae spei (en synnerligen lovande ung man). Sina universitetsstudier inledde han samma år.
De idéer som då var utmärkande för ungdomarna vid Åbo akademi går under benämningen Åboromantiken. Denna riktning hade sina rötter i 1700-talets intellektuella liv. Ilmoni passade väl in i denna miljö. Han var vän med bland andra J. G. Linsen, A. I. Arwidsson, A. J. Sjögren och C. A. Gottlund. Extra glöd fick Åboromantikerna från Uppsala, via Atterboms och Palmblads tidskrift Phosphoros, som de läste och beundrade. Ilmoni erkände senare att hans studier i början var planlösa och att han i huvudsak idkade ”fosforiserande esteticerande”. Studierna drog ut på tiden. Ilmoni blev filosofie kandidat först 1817 och magister 1819.
År 1817 utsågs Israel Hwasser till professor i medicin vid Åbo akademi. Han hade disputerat vid Uppsala universitet, och i Åbo utvecklade han naturfilosofiska tankegångar som han uppenbarligen redan tidigare tillägnat sig. Hwassers föreläsningar var berömda, och hänförd av vad han hörde beslöt sig Ilmoni också för att börja studera medicin. Ilmoni var framgångsrik i sina nya studier. Efter avlagd kandidatexamen flyttade han till Stockholm för att komplettera sina studier i kirurgi och obstetrik vid Serafimerlasarettet och vid Barnbördshuset. När han återvände till Åbo avlade han våren 1824 licentiatexamen och fick genast tjänsten som extraordinarie kanslist vid medicinalkollegiet. Samma sommar fick han också möjlighet att utöva läkaryrket genom att sköta Hwassers patienter. Ända till sin död stod Ilmoni högt i gunst hos Hwasser. Trettio år senare, när Ilmoni mindes sin ungdom, konstaterade han emellertid: ”Å andra sidan leddes jag mera än bordt på det speculativa gebitet genom den då nyss vid universitetet anställda Hwassers snillrika föredrag i biologi och pathologi […] Sålunda utrustad mycket med fraser och theorier, vida mindre af reelt vetande, tog jag den medicinska kandidatexamen”.
Sommaren 1824 öppnade sig också en akademisk bana för Ilmoni. I likhet med de naturfilosofiska biologerna var han intresserad av komparativ anatomi och hade skrivit ett specimen om benstommens systematik (Physiologia systematis ossium). Det ansågs så förtjänstfullt att han utnämndes till prosektor, biträdande professor, i anatomi vid akademin i Åbo 1826.
Efter Åbo brand 1827 rådde det en tid av osäkerhet, och delvis även oföretagsamhet, då universitetet flyttades till Helsingfors. Detta gav Ilmoni en möjlighet att förverkliga sin gamla dröm om en resa söderut. Hans tvååriga resa 1828–1830 sträckte sig till Tyskland, Böhmen, Österrike, Italien, Sicilien, Schweiz och via Frankrike till England. Han vandrade genom Schweiz med en ryggsäck på ryggen och en stav i handen. På resan träffade han många berömdheter, såsom Goethe, Hegel, Alexander von Humboldt, Cuvier och ”överste Gustafsson”, d.v.s. den landsflyktige svenske kungen Gustav IV Adolf. Ilmoni studerade lite anatomi i Heidelberg och Paris, men inom det vanliga läkararbetet lärde han sig enbart avlyssning (auskultation). Det gjorde han i Paris av en svensk yrkesbroder, som var där på studieresa.
Under resan fick Ilmoni brev av sina vänner, som uppmanade honom att söka professuren efter Hwasser, som skulle flytta tillbaka till Uppsala. Efter hemkomsten vägrade Ilmoni ändå att göra det, eftersom han inte ansåg sig vara tillräckligt kompetent, och sålunda utnämndes Matthias Kalm till tjänsten. Denne dog emellertid redan 1833, och efter påtryckningar från Hwasser sökte Ilmoni tjänsten. En annan orsak var förmodligen att även Wilhelm Granlund, distriktsläkare från Tavastehus, sökte den. Han var en utmärkt läkare, men det fanns brister i hans naturfilosofiska syn. Den 8 februari 1834 utnämndes Ilmoni till professor i teoretisk och praktisk medicin vid universitetet i Helsingfors.
Ilmoni inledde sin undervisning med föreläsningar om feberläran. Innan dess höll han ett tal för sina åhörare, i vilket han beklagade sina brister, tackade sina föregångare och bad sina åhörare om tålamod och stöd. Tudelningen i titeln, professor i teoretisk och praktisk medicin, passade bra för en läkare som Ilmoni, som fördjupat sig i naturfilosofi. Medicinsk teori och praktik var två helt skilda saker för honom och hade inget verkligt samband med varandra; det förstnämnda var teori om sjukdomar och hälsa, det senare innebar snarast praktiskt läkararbete. Arbetsredskapet för teorin var tanken, spekulationen, med vars hjälp det var möjligt att undersöka naturen och därmed också sjukdomarna och skapa en harmonisk bild av dem. Enligt Ilmonis uppfattning var naturen en stor, sammansatt organism, där helheten och delarna följde samma lagar. Därmed var även sjukdomen en organism. I sitt viktigaste verk Bidrag till Nordens sjukdomshistoria framför han tanken att sjukdomen som organisk process är ”lik varje varelse i Naturen och Andevärlden, något levande och helt”. Som exempel nämner han bölden, som utvecklas som en självständig organism, växer och ”animaliseras” för att till sist dö och försvinna. Polaritet är karaktäristiskt för olika företeelser i livet. Därför kan man påverka den ena polen av en sjukdom genom att irritera eller lugna ner dess motpol. Enligt honom var farsoterna inte en serie smittsamma sjukdomar som följde på varandra, utan de var landets sjukdomsliv, det vill säga olika uttrycksformer för den stora sjukdomsorganismen.
Under Ilmonis tid utvecklades den medicinska vetenskapen snabbt, och den gamla spekulativa inriktningen åsidosattes helt. Som en följd av detta råkade han i konflikt med de kollegor som studerat den nya läkarvetenskapen. Den värsta sammandrabbningen inträffade då E. A. Ingman lät finskspråkiga artiklar ingå i Finska läkaresällskapets serie Handlingar. Tvisten, som såg ut som en språkstrid, var i själva verket en uppgörelse mellan den gamla och den nya läkarvetenskapen. Ilmoni hade svårt att tåla representanter för den nya inriktningen, han kallade dem ”nutidens knoppar” och fick stöd i sina ställningstaganden av sin gamla lärare Hwasser. På grund av lärostriderna och säkert också på grund av sitt häftiga humör drabbade Ilmoni samman med sina åhörare, och han anmäldes till och med till universitetets rektor. Tvisten löstes, men i sin dagbok skrev Ilmoni att han på sina föreläsningar kände sig omgiven av rävar, ormar, tigrar, vargar och alla möjliga rovdjur.
Ilmoni förberedde sina föreläsningar väl. Manuskripten i folioformat (sju band, cirka 600 sidor) bevaras i Nationalbiblioteket i Helsingfors. Han var även i övrigt en produktiv skribent. I Finska läkaresällskapets serie Handlingar publicerade han en diger samling iakttagelser om fenomen i ”sjukdomslivet”. Han såg säkert inte detta ”sjukdomsliv” som en serie farsoter, utan som uttryck för förändringar i ”sjukdomens idé”. Med tanke på sina elever skrev han handledningen Om läkarens yrke och pligter (1847). I Bidrag till Nordens sjukdomshistoria I–III (1846–1853) samlade han uppgifter om farsoter ur historiska källor.
I sin ungdom var Ilmoni en omtyckt tillfällighetsdiktare, och han skrev även några smärre skådespel. Mest känd är hans ”dramatiska fantasi”, monologen Den vansinnige, som han gärna uppförde själv, med en krans av granris på huvudet och bröstet färgat rött med lingonsaft. Dikten trycktes i Åbo Morgonblad 1821. Ilmoni var otvivelaktigt en dramatisk begåvning. I sitt minnestal menade Frans Johan Rabbe att även en döv skulle ha förstått vad Ilmoni sade vid katedern eller sjuksängen, för hans ansiktsuttryck återgav troget vad munnen yttrade. Det är möjligt att det var förmågor som dessa som bidrog till att Ilmoni 1855 sändes till Sverige för att lugna ner – som man antog – de upprörda stämningarna under Krimkriget.
I mars 1856 utbröt en tyfusepidemi i Helsingfors. Man skötte också patienter på universitetskliniken. I början av april insjuknade även Ilmoni, och han dog en vecka senare. Han begravdes i familjegraven på kapellförsamlingens kyrkogård i Nummi.
Juhani E. Railo
Immanuel Ilmonius, sedermera Ilmoni, född 29.3.1797 i Nummis, död 14.4.1856 i Helsingfors. Föräldrar klockaren Kristian Ilmonius och Fredrika Lovisa Woivalen. Gift med (1) Sofia Charlotta Liljenstrand 1833, (2) Maria Chrohns 1851.
PRODUKTION. Physiologia systematis ossium I−II (1825−1826); Om läkarens yrke och pligter (1847); Bidrag till Nordens sjukdomshistoria I−III (1846−1853); Analecta clinica iconibus illustrata I. I−II (1851−1852, tills. med L. H. Törnroth).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. von Bonsdorff, Läkare och läkekonst i Finland under 300 år 1640−1940 (1978); G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni enligt bref och dagböcker (1912); S. Ilmoni, Vad farfars taskbok gömde och litet till (1946); L. H. Törnroth, Minnestal. Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 12/1858; Åbo Morgonblad 39/1821.
BILDKÄLLA. Ilmoni, Immanuel. Oljemålning (detalj): attribuerad till Johan Erik Lind. Helsingfors universitets museum.