Det kan räknas friherre Herman Molander till förtjänst att Finlands statsfinanser bragtes på en stadig och av Ryssland helt oberoende grund under 1800-talets sista kvartal, då landets industrialisering kom i gång. Molanders framgång byggde på idogt och skickligt arbete under en period av över femtio år. Molander kan betraktas som en av de mest underskattade och bortglömda påverkarna i Finlands ekonomiska historia under autonomins tid.
Herman Molanders förfäder hade varit präster i Sulkava och närliggande socknar i Savolax, även om släktnamnet förmodas vara avlett från namnet på socknen Mohla i Viborgs län. Herman Molanders far, känd som ivrig fiskare, ägde gården Mäntyniemi i Kesälaks (fi. Kesälahti). När gossen hade fyllt sju dog fadern, och tre år senare brann gårdens huvudbyggnad. Herman Molander sattes i kretsskolan i Nyslott; en skola där undervisnings- och talspråket var tyska och disciplinen sträng. Sommarloven innebar hårt arbete på gårdens åkrar. Änkan blev tvungen att sälja gården i slutet av 1830-talet, men Herman Molander köpte den tillbaka åt sin son 1880. Han började då tillbringa somrarna där med att röja sten ur åkrarna och gallra slylundar med röjkniv. Han deltog i hemsocknens liv genom att bevista sockenmöten och gästa släktingar och andra. I detta umgänge fann han kanske någon tröst för att endast två av hans sex barn förblivit vid liv. Upphöjd i adligt stånd tog han valspråket ”Ärlighet varar längst”.
Eftersom hemmet var medellöst var Herman Molanders förhoppning om att genomgå Borgå gymnasium nära att gå om intet, men hans farbröder landshövdingen Abraham Joachim Molander (adlad Nordenheim) och biskopen i Borgå stift Johan Molander övertog lyckligtvis ansvaret för hans skolning. Efter att 1840 på endast fyra år ha avlagt filosofie magisterexamen vid Helsingfors universitet beslöt Herman Molander bege sig på ett år till Moskva för att bättre lära känna det ryska folket och framför allt dess språk. I det sammanhanget presenterades han för tronarvingen, sedermera Alexander II, som en begåvad finländare.
Efter att ha blivit häradshövding 1843 inledde Molander som kopist i finansexpeditionen den förmodligen mest glänsande ämbetskarriären i 1800-talets Finland. Han avancerade 1846 till generalguvernörskansliet, där han 1849 blev chef för pressbyrån (censuren). Efter en utrikesresa till Tyskland, Frankrike och England blev han 1854 förste expeditionssekreterare i kejsarens-storfurstens kansli och statssekretariatet. Därvid vann han greve Alexander Armfelts förtroende och aktning. Efter en ny utrikesresa 1859, denna gång till Schweiz, Italien, Danmark och Sverige, utnämndes han till chef för generalguvernörens kansli och vann generalguvernören F. W. R. Bergs gunst. År 1860 erhöll Molander verkligt statsråds titel och tre år senare upphöjdes han i adligt stånd. Inom dessa administrativa ämbeten var goda kunskaper i ryska självfallet av stor vikt. Efter att under hungeråren i fyra års tid ha varit guvernör i Tavastehus län utnämndes Molander 1869 till senator. Efter ett par år som chef för kammarexpeditionen blev han 1871 chef för finansexpeditionen för över 25 år framåt. I det ämbetet upphöjdes han 1875 till geheimeråd och 1887 i friherrligt stånd.
Herman Molander var på tjänstens vägnar medlem av talrika kommittéer och kommissioner samt 1870–1873 ordförande i Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som representant för sitt stånd deltog han i samtliga lantdagar mellan 1863 och 1897.
Herman Molander framstod således som den mest lysande förebilden för en ämbetsman i storfurstendömet Finland, i synnerhet inom den kamerala förvaltningen. Träget verksam i sitt tjänsterum till sent på nätterna skötte han med obestridd kompetens under 54 år plikttroget och samvetsgrant sina uppgifter, utan att råka i någon öppen konflikt, och med blick för storfurstendömets bästa. Under 1880-talet var biträdande chefen för finansexpeditionen Leo Mechelin honom till stor nytta. Herman Molander dog av hjärtslag förorsakad av förkylning vid sitt skrivbord i senatens ämbetsrum. Blott ett år tidigare hade samtiden hyllat hans förtjänster vid en stor 80-årsfest.
Medan Finland mognade till självständighet i Rysslands hägn var det en lycka att just en person med Herman Molanders förtjänster stod i spetsen för förvaltningen vid en tid då principerna för Finlands statshushållning skapades och industrialiseringen kom i gång. Molander utövade en stadig, omsorgsfull och försiktig finanspolitik, som aldrig rubbade penningvärdet. I ljuset av senare tiders finansteori var den kanske onödigt försiktig beträffande skuldsättning. Mot bakgrunden av tidens allmänna ekonomiska insikter och 1860-talets hungerår var den dock begriplig. De ekonomiska relationerna till Ryssland tillät inte heller att man uppträdde alltför ostentativt eller satte sig på tvären. Lika stor försiktighet gällde i fråga om införandet av stora och synbarligen stora reformer. Statens bokföring kvarstod följaktligen på den gamla kamerala grunden. Dubbel bokföring enligt italiensk modell infördes först 1900.
Molander förhöll sig positiv till ständerlantdagens strävan att stärka sitt grepp om statsfinanserna, men samtidigt försökte han se till att inga överdrivna intrång gjordes i kejsarens bestämmanderätt. I det avseendet lyckades han som skicklig förhandlare och sakkunnig vinna förtroende hos alla parter: de ansvariga för Finlands Bank, lantdagen, de politiska motståndarna samt de ryska beslutsfattarna. Hans framtoning var mild i orden men bestämd i sakfrågor.
Då Molander blev chef för finansexpeditionen hade ansvaret för statsfinanserna just överförts från Finlands Bank till det nygrundade statskontoret. Molander hörde jämte sin medhjälpare Victor von Haartman samt bankfullmäktiges ordförande Robert Montgomery till nyckelpersonerna i relationerna till Ryssland och lantdagen, då Finland övergick till guldmyntfot 1877–1878. Molander insåg redan 1875 att det sjunkande internationella priset på silver motiverade övergång till guldmyntfot, men han var en smula pessimistisk i fråga om möjligheterna att förverkliga den i synnerhet med hänsyn till Ryssland. Hans talrika besök i S:t Petersburg och flera skickligt uppgjorda promemorior förmådde dock Rysslands finansminister Michail von Reutern att stödja förslaget oberoende av penningförhållandena i Ryssland. Han fick också staten att betala hälften av Finlands Banks förluster vid utväxlingen av silver, vilket var priset för en kompromiss som inte motsvarade vare sig Finlands Banks eller ständernas uppfattning.
I övriga frågor ådagalade Molander inte någon benägenhet att blanda sig i Finlands Banks angelägenheter, och statens utländska lån upptogs i bästa samförstånd med banken, vilket ingalunda var fallet på annat håll vad beträffar statsfinanserna. Skötseln av statens fonder kan anses ha varit gammalmodig, men den motsvarade tidens anda. Mer än en gång användes fondernas medel för att stödja banken. Molander förhöll sig också positiv till kvinnornas ställning i Finlands Bank och till deras rätt att kvarbli i tjänsten även efter giftermål ”utan dispens från sitt kön”.
I samband med inlösningen av den ryska andelen (1⁄3) i järnvägen mellan Riihimäki och S:t Petersburg i början av 1880-talet samt i tullförhandlingarna vid decennieskiftet mellan 1880- och 1890-talet uppvisade Molander med sina omfattande promemorior stor uthållighet och skicklighet i förhandlingarna, men han ansågs ha föga initiativkraft. Han förde tullförhandlingarna mellan Finland och Ryssland i början av 1890-talet till ett lyckligt slut, och Finland förlorade inte sin faktiska tullautonomi eller de för statsfinanserna väsentliga tullinkomsterna. Genom skicklig argumentering lyckades han avvärja försöken att fusionera penninginstituten i Finland och Ryssland. Rubelns och kopekens partiella gångbarhet till officiell kurs förorsakade dock från och med 1890 betalningstekniska skador och förluster för staten ända tills även Ryssland 1897 övergick till guldmyntfot.
Genom sin inställning främjade Molander utvecklingen av grundlagsenlig praxis mellan å ena sidan de verkställande och å andra sidan de övervakande och skattebeviljande myndigheterna på basis av 1772 års regeringsform, 1789 års förenings- och säkerhetsakt samt lantdagsordningen av 1869. Det var under Molanders tid som en välskött och på tillräckliga reserver vilande statlig finanshushållning etablerades, vilket tillförsäkrade finska staten ett gott rykte bland utländska kreditgivare. Finland fick också självständigt förhandla om krediter närmast för järnvägsbyggandets behov. Visserligen var det nödvändigt att undvika direkta eller indirekta kränkningar av Rysslands egna kreditbehov och självkänsla, eftersom Finland var inbegripet i det ryska kejsardömet och dess internationella förpliktelser, bl.a. dess handelsfördrag. Spelreglerna för den internationella guldmyntfoten gav en viss allmän trygghet, men Ryssland övergick först 1897 till guldmyntfot, då Molander redan var död.
I språkfrågan var Herman Molander moderat finsksinnad, vilket motsvarade hans karaktär. Han understödde den Finska teatern och var hedersordförande i Finsk-ugriska sällskapet såväl som i Finska Litteratursällskapet.
Erkki Pihkala
Clas Herman Molander, född 17.2.1817 i Kesälaks, död 3.12.1897 i Helsingfors. Föräldrar majoren Adolf Molander och dottern till kaplanen i Mörskom Maria Christina Polin. Gift med (1) Johanna Fredrika Hallonblad 1847, (2) Helene Charlotta Sofia Rotkirch 1881.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Pieniä muistelmia vphra C. H. Molanderin lapsuudesta ja yksityisestä elämästä (1898); H. E. Pipping, Från pappersrubel till guldmark. Finlands Bank 1811−1877 (1961); H. E. Pipping, I guldmyntfotens hägn. Finlands Bank 1878−1914 (1969).
BILDKÄLLA. Molander, Herman. Foto: Ateljé Apollo. Museiverket.