Adolf Erik Nordenskiöld ledde en rad expeditioner till trakterna av nordpolen. Han var den förste som lyckades färdas genom Nordostpassagen, eller ta sig den nordliga vägen från Europa till Asien, och utforska okända områden bland annat längs Sibiriens nordkust. Han var redan innan det en internationellt känd polarforskare. Han ledde ett flertal vetenskapliga expeditioner bland annat till Spetsbergen och Grönland. Nordenskiöld utförde största delen av sin polarforskargärning i Sverige men var född och fick sin utbildning i Finland, där även hans kartografiska bibliotek bevaras. Hans samling av historiska kartverk och äldre geografisk litteratur är en världskulturskatt.
Adolf Erik Nordenskiöld var född i Helsingfors 1832. Han var den tredje i ordningen i en syskonskara på sju barn. Han tillhörde den i Finland introducerade adliga ätten Nordenskiöld. Fadern Nils Gustaf Nordenskiöld var en framstående forskare i mineralogi, kallad den finländska mineralogins fader. Han var även sin sons främste lärare. Redan i unga år fick Adolf Erik följa sin far på vandringar för att samla in mineraler runt om i Finland. Hans mor, Sofia Margareta von Haartman, var dotter till statsrådet Gabriel Erik von Haartman och Fredrika Sofia Fock. Morbror var Lars Gabriel von Haartman, ordförande i senatens ekonomiedepartement. Modern fick till stora delar stå för barnens uppfostran och uppmuntrade dem till seriösa sysselsättningar medan fadern var ute på ständiga resor.
På den fäderneärvda gården Frugård i Mäntsälä i södra Finland fanns faderns rikhaltiga samlingar av framför allt mineraler samt ett välförsett bibliotek. Vid 13 års ålder skrevs Adolf Erik tillsammans med en av sina bröder in i Borgå gymnasium. Rektor för skolan och lektor i grekiska var nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. Som skolpojke tillbringade Nordenskiöld även kvällar i skaldens hem.
När Nordenskiöld 1849 vid sjutton års ålder började studera vid universitetet i Helsingfors var han predestinerad för en vetenskaplig karriär. Nordenskiöld studerade matematik, kemi, mineralogi och geologi. Hans första vetenskapliga arbete behandlade Finlands mollusker. Han skrev flera avhandlingar, såsom Beskrifning öfver de i Finland funna mineralier som kom ut 1855. Som vetenskaplig författare utvecklade han en knapp, innehållsrik stil med noggrannhet i alla uppgifter. Allt såg lovande ut, Nordenskiöld promoverades till doktor och skulle sannolikt ha fått en professur vid universitetet om han inte hade råkat i en politisk konflikt med de ryska myndigheterna i Finland.
Vid promotionsfesten 1857, med inbjudna gäster från såväl Lunds som Uppsala universitet, höll Nordenskiöld ett tal i egenskap av primus magister och ultimus doktor. I anslutning till promotionsfesten hyllades även sjuhundraårsminnet av Erik den heliges korståg till Finland. Nordenskiöld var liberal och önskade inte som fennomanerna att bara ett språk, finskan, skulle talas av alla. Han framhöll Sveriges och Finlands gemensamma historia och efterlyste i sitt tal återknutna band mellan Finland och Sverige samt uttryckte tveksamhet till en framtid för Finland under rysk överhöghet. Talet väckte motstånd bland många åhörare samt misstankar hos den ryska generalguvernören, greve Fredrik Wilhelm Rembert Berg, som krävde att Nordenskiöld antingen offentligt skulle be om ursäkt eller resa utomlands. Nordenskiöld valde att omedelbart resa till Sverige. Hans avsikt var uppenbarligen inte att bli ledare för en nationell oppositionsrörelse. Han var redan en internationellt inriktad ung vetenskapsman. Med faderns kontakter till internationellt framstående forskare och en rad utländska vetenskapliga sällskap var en karriär utomlands lika sannolik som en i Finland.
Sommaren och vintern 1857 tillbringade Nordenskiöld i Sverige. Under vinterns lopp publicerade han flera vetenskapliga arbeten. Han utförde kemiska analyser på Karolinska institutets laboratorium och bedrev forskning på Riksmuseets mineralogiska avdelning. Under vistelsen i Stockholm fick han två viktiga mentorer, professor Carl Gustaf Mosander, intendent för Riksmuseets mineralogiska avdelning, och professor Sven Lovén, initiativtagare och ledare av de första svenska polarexpeditionerna. På rekommendation av Lovén fick Nordenskiöld 1858 följa med på en expedition till Spetsbergen ledd av Otto Torell. Under denna expedition besökte man fjordarna på Spetsbergens västkust och genomförde zoologiska, botaniska och geologiska undersökningar, vilket resulterade i materialsamlingar som hemfördes. I Belsund samlade Nordenskiöld växtfossiler från tertiärtiden. Dessa bildade grunden till de omfattande samlingar som så småningom skapades av svenska polarexpeditioner. Nordenskiöld deltog även i Torells andra expedition till Spetsbergen 1861 med geologiska undersökningar och geografiska ortnamn som ansvarsområde. Under denna expedition kartlade Torell och Nordenskiöld norra delen av Nordostlandet och Hinlopen Strait.
Nordenskiöld etablerade sig snabbt i den vetenskapliga världen i Stockholm. I januari 1861 kallades han till ledamot av Vetenskapsakademien och redan efter den första Torellska expeditionen blev han erbjuden intendenturen för Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Nordenskiöld var 26 år när han tillträdde tjänsten som professor och intendent, en tjänst han innehade till sin död, i sammanlagt 43 år. Under sina första år vid riksmuseet företog han forskningsresor i hela Skandinavien, ofta tillsammans med sin far, och skapade en samling mineraler som är bland de främsta i världen. Hans mineralogiska forskning kom efter hand att gälla meteoriter, eldkulor och kosmiskt stoft, och han sökte förklaringar till dessa fenomen. Han utvecklade ett internationellt samarbete med framstående forskare, bland andra paleobotanisten Oswald Heer som undersökte de växtfossil Nordenskiöld samlat under sina forskningsfärder och som 1868–1883 publicerade resultaten i serien Flora fossilis arctica.
Till Finland var Nordenskiöld knuten genom starka familje- och vänskapsband. Sedan generalguvernör Berg avgått besökte Nordenskiöld fritt sitt hemland, där han även träffade sin blivande hustru, friherrinnan Anna Mannerheim. Vigseln ägde rum på det Mannerheimska släktgodset Villnäs den 1 juli 1863. Anna Mannerheim var dotter till presidenten vid Viborgs hovrätt, greve Carl Mannerheim och Eva von Schantz. Hustrun Anna fick tidigt känna av den oro de riskfyllda expeditionerna förde med sig. Tre av fem barn föddes när maken var på någon av sina expeditioner. Den äldste sonen Gustaf Erik Adolf företog även han forskningsresor till Spetsbergen och Nordamerika och publicerade avhandlingar i mineralogi innan han dog 1895. Den yngste sonen Nils Erland Herbert företog flera forskningsresor till bland annat Patagonien, Argentina, Bolivia, Peru och Brasilien och verkade som professor i etnografi vid Göteborgs högskola. Adolf Erik Nordenskiöld bodde med sin familj först i Vetenskapsakademiens lokaler vid Drottninggatan och senare vid Trädgårdsgatan i Stockholm. Familjen tillbringade även en stor del av sin tid på sin gård Dalbyö söder om Stockholm. Makarna korresponderade ivrigt med varandra när de var åtskilda, även om praktiska frågor såsom äppelodlingarna på Dalbyö.
Nordenskiöld begav sig 1864 på sin tredje expedition, som var den första han ledde själv. Denna expedition till Spetsbergen var en fortsättning på 1861 års expedition. Södra delarna av Spetsbergen kartlades, och nytt material samlades in för undersökning av ögruppens flora och fauna. Under de flesta expeditioner Nordenskiöld ledde fanns gradmätningar och kartering vanligen på programmet. Arbetet resulterade i nya kartor över trakter som tidigare aldrig eller ytterst bristfälligt hade kartlagts. Nordenskiöld publicerade såväl topografiska som geologiska kartor över Spetsbergen. Gradmätningarna, liksom även hans astronomiska mätresultat och observationer, publicerades i noggranna tabeller.
Expeditionen 1864 utföll väl men gjorde Nordenskiöld uppmärksam på de svåra naturförhållandena på polarhavet kring Spetsbergen. Han skrev alltid rapporter över sina expeditioner: den första kom ut med titeln Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1864 om bord på Axel Thordsen. Denna färd har betraktats som slutet på de svenska polarexpeditionernas första skede, när man använde segelfartyg. Därefter var det, med ett undantag, ångbåtar som tog Nordenskiöld ut på de arktiska vattnen.
Redan efter sin andra Spetsbergsexpedition uppställde Nordenskiöld teorier om havsströmmarna och särskilt de då kända havsströmmarnas inverkan på drivisen. Han antog att de drivismassor som under sommaren drev söderut med den arktiska strömmen mellan Grönland och Spetsbergen på senhösten lämnade havet i norr fritt och öppet. Olika teorier som gick ut på att nordpolen endera var omgiven av öppet hav eller låg täckt av is, ställdes vid den här tiden mot varandra. Polen låg 100 sjömil från Spetsbergens nordligaste delar, och inom den vetenskapliga världen antog man att det skulle vara möjligt att ta sig fram till den. Det var för att pröva dessa teorier som Nordenskiöld med fartyg ville tränga så långt mot norr som möjligt i havet ovanför Spetsbergen.
Nordenskiöld utformade för sin del sina expeditioner så att de inte i främsta hand blev en tävling om att nå rekordhöga latituder utan så att de skulle möjliggöra geografiska, naturvetenskapliga, arkeologiska och etnografiska utforskningar och upptäckter. Genom sina noggrant förberedda och systematiskt genomförda undersökningar av de arktiska regionerna bidrog Nordenskiöld till att förvandla de arktiska expeditionerna till en vetenskaplig institution. Kännetecknande för de Nordenskiöldska expeditionerna var också en grundlig bearbetning av resultaten.
Nordenskiöld framstår även som en förebild när det gäller finansieringen av expeditionerna. Sedan privat finansiering från köpmansaristokrater som bl.a. Dickson, Ekman, Carnegie ordnats för huvudparten av kostnaderna, visade de statliga myndigheterna stort intresse för Nordenskiölds expeditioner och bidrog till deras genomförande. Framför allt Oscar Dickson bör nämnas. Han gjorde det gång på gång möjligt för Nordenskiöld att utrusta och genomföra sina expeditioner. I kostnaderna för expeditionen genom Nordostpassagen deltog även den ryske köpmannen Alexander Sibirjakov och konung Oscar II.
I Sverige uppfattades polarexpeditionerna som nationella manifestationer. I synnerhet Spetsbergen som då med Norge var förenade med Sverige hade på 1860-talet nationell betydelse för Sverige. Expeditionerna till Spetsbergen manifesterade på ett synligt sätt för omvärlden den svenska överhögheten i norr. Talrika ortnamn med anknytning till det svenska kungahuset, såsom Kung Gustaf Adolfs land och Victoriaön, talar sitt tydliga språk.
När finansieringen var ordnad kunde Nordenskiöld 1868 uppfylla sin önskan att utforska havsströmmarnas inverkan på drivisen norr om Spetsbergen. Denna polarexpedition inledde ett nytt skede i Nordenskiölds polarfärder, vars yttersta mål var att nå nordpolen. Den 7 juli 1868 inledde Nordenskiöld sin expedition med ångaren Sofia och färdades via Björnön till Spetsbergen. Där utforskades Isfjordens nordliga bifjordar som tidigare inte blivit karterade. Dessutom samlade expeditionen växtfossiler i Kingsbay och utforskade Spetsbergens nordvästra hörn. I havet norr och väster om Spetsbergen kartlades packisens gräns och läge. Under en av Sofias färder mot norr slog ett isstycke i halv storm hål i skrovet. Men ångaren lyckades, under kaptenen vid flottan F.W. von Otters befäl och tack vare samtliga expeditionsmedlemmars insats för att länspumpa fartyget, nå tillbaka till Spetsbergen.
Under expeditionen 1868 uppnåddes 81˚42´latitud. Expeditionen kullkastade slutgiltigt föreställningen om ett öppet polarhav. Den fastslog att polarisens yttersta bräm låg längre söderut än väntat. Nordenskiöld blev övertygad om att nordpolen inte kunde nås med fartyg. Expeditionen resulterade i nya samlingar som undersöktes efter hemkomsten och som tillfördes den mineralogiska samlingen på Riksmuseet. Nordenskiöld dekorerades efter expeditionen 1868 av Royal Geographical Society med sällskapets stora guldmedalj, Founders’ medal.
Nordenskiöld övergav inte tanken på att nå nordpolen. För att förbereda och inhämta kunskaper för en vandring på is mot nordpolen företog Nordenskiöld 1870 en övningsexpedition till Grönland. Nordenskiöld var intresserad av den grönländska inlandsisen och ville försöka korsa istäcket från kust till kust, något som bland Grönlandskännare sågs som en omöjlighet. Nordenskiöld som inte skydde djärva hypoteser var anhängare av teorin om att det i det inre av Grönland skulle finnas skogklätt land. Nedisningen av hela Grönland var ännu inte bevisad. Tretton år senare försökte Nordenskiöld än en gång korsa inlandsisen på Grönland men fann inte heller då spår av skog.
Nordenskiöld beslöt sig för att pröva ett framträngande mot polen med släde över isen och inledde hösten 1872, 1872–1873 års expedition. Ett vinterläger restes i Mosselbay på Spetsbergen. Under en snöstorm kort därpå rymde de medtagna dragdjuren, renarna, från lägret och förblev därefter försvunna. Nästan samtliga framställningar över Nordenskiölds expeditioner bedömer hans val av dragdjur, renar framför hundar, som en felberäkning. Två av expeditionens proviantfartyg frös fast vid vinterlägret, och provianten för de några och tjugo expeditionsmedlemmarna fick lov att räcka över vintern för betydligt fler. Möjligheterna att nå polen var tillintetgjorda. Tre observatorier hade rests, ett för meteorologiska och magnetiska, två för astronomiska observationer. Dessutom studerades luftelektriciteten. Återigen hemfördes rika nya bidrag till forskningen i polartrakternas flora och fauna och en vetenskapligt intressant färd gjordes över Nordlandets inlandsis. Nordenskiöld uppfattade emellertid denna sin sista färd med sikte på nordpolen som misslyckad. Jakten efter nordpolen fortsatte länge efter det att Nordenskiöld hade inriktat sitt intresse på ett annat arktiskt projekt, som slutgiltigt skulle placera honom bland de stora upptäcktsresandena i världen.
Nordenskiöld utvecklade ytterligare sina teorier om olika havsströmmar och kom därför att rikta sitt intresse österut, till trakter där de stora sibiriska floderna för sötvatten ut i havet i norr. Nordenskiöld gick in för att utreda möjligheten av en regelbunden sjöväg mellan norra Skandinavien och floderna Jenisejs och Obs mynningar. Han ville också utsträcka det svenska arktiska forskningsområdet till Novaja Zemlja och kringliggande hav.
Nordenskiöld intresserade sig för alla former av information om de okända polartrakterna längs Rysslands nordkust. Han fördjupade sig i äldre kartografiska och geografiska verk över de arktiska trakterna och läste med intresse äldre verk om bland annat holländaren Willem Barents som redan på 1500-talet hade försökt segla sjövägen, genom Nordostpassagen, till Asien. Att Nordostpassagen, om den existerade, inte skulle gå att använda som handelsväg klargjordes på 1840-talet. Att den existerade anade man något senare, och några försök att segla den vägen gjordes. I det här läget kom Nordenskiöld med en till synes självklar men viktig iakttagelse. Han konstaterade att utforskningen av Sibiriens nordkust företagits i etapper med små båtar och att ingen försökt forcera Nordostpassagen med en kraftig ångbåt.
Expeditionerna 1875 och 1876 till flodmynningarna på den sibiriska nordkusten inledde det sista och mest glansfulla skedet av Nordenskiölds polara forsknings- och upptäckarbana. År 1875 öppnade Nordenskiöld från Norge till floden Jenisej en sjöväg som sedan dess har fungerat som en viktig farled i norr. Den andra färden till Jenisej genomförde han redan följande sommar för att visa att den första expeditionen inte hade varit framgångsrik bara på grund av tur. Nordenskiöld kunde bevisa att den stora massan av varmt vatten från Jenisej och Ob på sensommaren rensade upp farvattnen tillräckligt för att möjliggöra färder med fartyg i Karahavet längs den nordsibiriska kusten. Nordenskiöld drog nu den slutsatsen att man i lika isfritt vatten verkligen skulle kunna färdas med ångbåt längs kusten ända till Berings sund. En färd genom Nordostpassagen skulle slutgiltigt bevisa att en kringsegling av gamla världens nordliga kontinenter var möjlig. Nordenskiölds expedition med fartyget Vega genom Nordostpassagen har som bedrift jämförts med James Cooks antarktiska cirkumnavigation.
Fastän Nordenskiöld i allmänhet inte tävlade om rekord gällde det att i tid ta hem den seger som skulle kröna hans långa polarforskarbana. Nordenskiölds resplan för Nordostpassagefärden har rönt uppskattning som ett mästerstycke och föredöme för forskningsexpeditioner över lag. I planen beaktade Nordenskiöld allt man förut visste om den sibiriska ishavskusten: havsströmmarna, isförhållandena, segelbarheten, väderleksförhållandena. För sträckan från Jenisejs mynning till Kap Tjeljuskin saknades emellertid tillförlitliga uppgifter. Nordenskiöld drog den slutsatsen att mindre fartyg i regel var tvungna att gå i vinterkvarter, medan en väl utrustad ångare utan större svårigheter skulle kunna nå Kap Tjeljuskin och därifrån ta sig vidare mot Berings sund. I sin färdplan räknade han även med möjligheten av en nödtvungen övervintring och utrustade expeditionen därefter.
Nordenskiölds avsikt var även att undersöka ett förut nästan okänt hav av ofantlig utsträckning. Alg- och djurlivet i havet vid Sibiriens nordkust var nästan helt okänt. Nordenskiöld var intresserad av att studera förekomsten av mammutlämningar, kustlandets geologi och paleontologi samt meteorologin och dess betydelse för hela jordens temperatur-, lufttrycks- och vindförhållanden. Dessutom skulle expeditionens medlemmar undersöka jordmagnetismen, norrskenet, zoologin, botaniken, etnografin, hydrografin m.m.
I juni 1878 inledde Nordenskiölds expedition sin färd mot Nordostpassagen med några proviantfartyg och ångaren Vega som på slutet färdades hela vägen ensam. Trehundratonnaren Vega hade ångmaskiner och segel samt proviant för två år. Befälhavare var löjtnanten vid svenska flottan, Louis Palander, som deltagit i flera av Nordenskiölds tidigare expeditioner och väckt dennes synnerliga förtroende för sin förmåga att tampas med ismassorna i polarvattnen. I expeditionen deltog förutom tjugoen besättningsmän även ett flertal vetenskapsmän och officerare med uppgift att utföra olika slags undersökningar och mätningar. Färden företogs utan större hast och tid ägnades åt kartläggning av kusten, mätningar och insamling av forskningsmaterial, samt utforskning av tjuktjiska byar med ett rikligt etnografiskt material som resultat.
Mot slutet av september fylldes den öppna vattenrännan vid kusten med drivis som var svår och farlig att forcera. Vega kunde inte tvingas fram i de grunda kustvattnen och frös fast i Koljutjinviken bara ett par dagars färd från den sista delen av Nordostpassagen, Berings sund. Platsen där Vega frös in var inte lämplig, till och med farlig. Vega låg på öppen redd, utsatt för alla vindar och på grunt kustvatten. Nordenskiöld och hans expedition fick vänta i tio månader innan de kunde slutföra sin färd och segla genom Berings sund till Stilla havet.
Nordenskiöld hade visat att med god tur och tillräckligt god fart var Nordostpassagen farbar i två månader. Men det var uppenbart att det inte var fråga om någon behändig väg, och i motsats till vad Nordenskiöld hade hoppats på var den inte att räkna med som handelsväg i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Nordostpassagefärdens vetenskapliga betydelse var för sin del uppenbar redan för samtiden. Händelsen var emellertid för samtiden fylld med stor dramatik. Inga telegraf-, telefon- eller flygförbindelser kunde förmedla budskap till omvärlden om vad som egentligen hänt med Vega.
På hemvägen från Japan runt Asien och Europa hyllades Nordenskiöld i de städer han passerade, och ett stort antal vetenskapliga sällskap kallade honom till hedersledamot. I Sverige och Finland hyllades han som nationalhjälte och som en av de största vetenskapsmän som dessa länder någonsin frambringat. Den 9 april 1880 upphöjdes han i friherrligt stånd. Ett flertal skalder, bland dem Zacharias Topelius och Carl Snoilsky, hyllade Nordenskiöld i diktform. De finländska studenterna hyllade honom med uppvaktning och en ståtlig adress. Nordenskiöld avbildades på flera sätt. Porträtt, byster och medaljer med Nordenskiöld som motiv förmedlar än i dag den hjältegloria som omgav honom efter Nordostpassagefärden. Ett flertal målningar av Vega och hennes färd genom Nordostpassagen gjordes kort efter hemkomsten på 1880-talet, och långt in på 1900-talet lockade Vegamotivet konstnärer till såväl monumentala målningar som mindre alster, t.ex. frimärken. Vega- och Nordenskiöldmonument har rests i såväl Helsingfors som Stockholm.
Nordostpassagefärden hade från första början uppmärksammats stort i pressen runt om i världen. Under resten av sitt liv ansågs Nordenskiöld som den främste experten på arktiska trakter och han uppmuntrade Nansen att slutföra de försök han själv inlett med att korsa den grönländska inlandsisen. Nordenskiöld som tidigare publicerat strängt vetenskapliga publikationer, kartor och rapporter blev uppmanad att skriva en populärvetenskaplig bok om Vegas färd genom Nordostpassagen. Bokens stora popularitet, sensationsnyheterna i dagstidningarna och hyllningarna på vägen hem gjorde Nordenskiöld berömd över hela världen.
Expeditionen genom Nordostpassagen kan ses som kulmen på Nordenskiölds mångfasetterade forskarbana, men nya upptäckter låg framför honom inom ett annat område än polarfärdernas kalla och fysiskt ansträngande miljö. Nordenskiöld var en visionär och en djärv personlighet inte bara i fråga om polarfärderna utan också i sitt vetenskapliga grepp. Han hörde till de första som föreslog nationalparker till skydd av särskilt intressanta områden i naturtillstånd.
Under de två sista årtiondena av sitt liv framträdde han som samlare av äldre kartografiska och geografiska verk och hans insatser som forskare i historisk kartografi anses banbrytande. Det var egentligen i samband med förberedelserna för polarfärderna som Nordenskiöld blev intresserad av den historiska sidan av den geografiska och särskilt den arktiska forskningen, och han kom att utveckla sitt intresse till att omfatta hela jorden och dess upptäcktshistoria. Från de arktiska trakterna hade han hemfört ett rikhaltigt etnografiskt material. Under hemfärden efter expeditionen genom Nordostpassagen började han intressera sig för den japanska kulturen och köpte under ett uppehåll i Japan en samling äldre japansk litteratur.
Nordenskiöld publicerade några framstående verk inom kartografins, de tidiga geografiska upptäckternas och sjöfartens historia. Hans Facsimile-atlas till kartografiens äldsta historia innehållande afbildningar af de vigtigaste kartor tryckta före år 1600 är fortfarande ett standardverk om kartografins äldre historia. Nordenskiölds mångsidiga forskargärning ledde sålunda till banbrytande resultat inom tre olika områden: naturvetenskap, polarforskning och historia. År 1893 utsågs han till en av de aderton i Svenska Akademien.
Parallellt med sin forskargärning skapade Nordenskiöld ett flertal framstående samlingar inom områdena naturvetenskap, etnografi och bokhistoria. Som bokhistorisk samlare var han framför allt intresserad av de äldsta kartverken, geografiska skildringarna och resebeskrivningarna i Europa. I Nordenskiölds bibliotek finns ett representativt antal atlaser utgivna från 1400-tal till 1800-tal. Dessa täcker i stora drag de centrala verken i europeisk kartografisk utgivning från denna tid och är därmed globalt heltäckande. I samlingen finns cirka 24 000 kartor, till största delen inbundna i atlaser och geografiska verk. I enlighet med Nordenskiölds intresse för den äldsta kartografin är den på medeltiden återupptäckta och kopierade antika kartografen Claudius Ptolemaios verk särskilt väl representerade i samlingen. Av samtiden betraktades Nordenskiölds bibliotek med dess kartografiska del som jämförbart med de största europeiska nationalbibliotekens kartografiska samlingar. Numera hör biblioteket uppenbart till de mest intressanta bevarade privata kartografiska samlingarna i världen. Samlingarna är katalogiserade i en omfattande katalog, The A. E. Nordenskiöld Collection in the Helsinki University Library. Annotated Catalogue of Maps made up to 1800 (samlingen är upptagen på Unescoprogrammet Memory of the world).
Adolf Erik Nordenskiöld avled 1901 på Dalbyö och är begravd på Västerljungs kyrkogård. Efter hans död sålde dödsboet hans kartografiska bibliotek till Kejserliga Alexanders-universitetet. Nordenskiöld hade redan under sin livstid uttryckt förhoppningen om att biblioteket vid en eventuell försäljning skulle bevaras som en helhet. Helsingfors universitet erbjöd sig att köpa samlingen i dess helhet och kejsar Nikolaj II tillsköt på universitetets anhållan de medel som behövdes.
Skildringarna om polarfärderna stärkte uppfattningen om polarforskarna som sin tids stora hjältar, och till exempel Georg von Rosens porträtt av Nordenskiöld på polarvidderna (1886) har utpekats som ett medvetet skapat hjälteporträtt. De nordiska polarexpeditionerna vars främste representant Nordenskiöld otvivelaktigt var, har även setts som uttryck för en nationell process där de nordiska länderna sökte en ny, utpräglat nordisk identitet. De nordiska polarforskarna kom att kallas Skandinaviens nya vikingar.
Cecilia af Forselles
Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18.11.1832 i Helsingfors, död 12.8.1901 på Dalbyö, Sverige. Föräldrar överintendenten vid bergskontoret Nils Gustaf Nordenskiöld och Sofia Margareta von Haartman. Gift 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim.
PRODUKTION. Beskrifning öfver de i Finland funna mineralier (1855, rev. uppl. 1863); Geografisk och geonostisk beskrifning öfver nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait. Stockholm (1863); Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1864 om bord på Axel Thordsen. Stockholm (1867); Redogörelse för en expedition till Grönland 1870. Stockholm (1871); Om den geologiska betydelsen af kosmiska ämnens nedfallande till jordytan. Studier och Forskningar (särtryck) Stockholm 1883; Bidrag till kännedom om de arktiska ländernas naturförhållanden.II Redogörelse för den svenska polarexpeditionen år 1872−1873. Stockholm (1875); Redogörelse för en expedition till mynningen af Jenisej och Sibirien år 1875. Stockholm (1877); Om möjligheten att idka sjöfart i det Sibiriska ishafvet. Stockholm (1880); Vegas färd kring Asien och Europa I−II (1880−1881; även på engelska, finska, franska, holländska, italienska, katalanska, norska, ryska, tjeckiska, tyska; ny förkort. uppl. 1960); Om norrskenen under Vegas öfvervintring vid Berings sund. Stockholm (1881); Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser I−V. Stockholm (1882−1887); Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden. Stockholm (1883); Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Stockholm (1885); Facsimile-atlas till kartografiens äldsta historia innehållande afbildningar af de vigtigaste kartor, tryckta före år 1600. Stockholm (1889); Periplus. Utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia. Stockholm (1895−1897). Se även bibliografi redigerad av J. M. Hultin, Åt minnet af A. E. Nordenskiöld. Ymer 22/1902.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Adolf Erik Nordenskiölds arkiv, Kungliga Vetenskapsakademiens arkiv, Stockholm; Frugårds arkiv, Nationalbiblioteket; The A. E. Nordenskiöld Collection in the Helsinki University Library. Annotated catalogue of maps made up to 1800 I−V (1979-1995); C. af Forselles-Riska, Plantin i Helsingfors. Kartografiska verk tryckta av Christopher Plantin och Officina Plantiniana i Nordenskiöldsamlingen. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 79/1992; C. af Forselles-Riska, Viikingeistä Nordenskiöldiin. Yliopisto 22/1992; S. Hedin, Adolf Erik Nordenskiöld. En levnadsbeskrivning. Stockholm (1926); E. Häkli, A. E. Nordenskiöld. A Scientist and his Library (1980); G. Kisch, Adolf Erik Nordenskiöld–historian of science and bibliophile. Biblis 1968; G. Kisch, North-east passage. Adolf Erik Nordenskiöld, his life and times. Amsterdam (1973); M. Klinge, Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828−1960 II (1978); H. Ramsay, Nordenskiöld sjöfararen (1950); C. Riska, Etelärannikko–Sydkusten–The South Coast (1991); Tanskan vanhoja karttoja – Äldre kartor över Danmark (1998).
BILDKÄLLA. Nordenskiöld, Adolf Erik. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.