V. K. von Plehwes uppgift var att bevara lugnet i Finland under den tid då generalguvernör Nikolaj Bobrikov drev på förverkligandet av storfurstendömet Finlands militära närmande till Ryssland. Plehwe, som i början stödde Bobrikovs politik, blev med tiden allt mer kritiskt inställd till den.
Vjatjeslav Konstantinovitj von Plehwe var på fädernet av tysk härkomst. Han tillbringade sin barndom och ungdom i Warszawa, där hans far var lärare. Plehwe avlade juridisk slutexamen vid Moskvas universitet 1867 och ägnade sig därefter åt en ämbetsmannabana inom förvaltningen. Han avancerade snabbt och utnämndes 1881 till chef för inrikesministeriets nyligen grundade polisdepartement, den hemliga polisen. I denna uppgift inledde han sin bana i ledningen för det politiska kontraspionaget och spårade framgångsrikt upp revolutionära organisationer. Redan fyra år senare, 1885, utnämndes von Plehwe till inrikesministerns adjoint. I egenskap av chef för polisdepartementet och som inrikesministerns adjoint organiserade han krossandet av revolutionsrörelsen i Ryssland efter mordet på Alexander II 1881.
År 1894 utnämndes von Plehwe dessutom till huvudsekreterare för Rysslands högsta lagberedningsorgan, rikskonseljen, och blev i praktiken dess ledare. Han sökte dock vägar att avancera till högre ämbeten, och började bereda sig själv en plats i politiskt betydande kommissioner där rikskonseljen var representerad. Därför grep han sig an tjänsten som ministerstatssekreterare för Finland, som blev vakant och som erbjöd direkt föredragningskontakt med regenten. Tjänsten som ministerstatssekreterare började von Plehwe i praktiken sköta redan våren 1899, men han blev officiellt utnämnd i januari 1900.
I detta skede bildade von Plehwe, tillsammans med krigsminister Aleksej Kuropatkin och generalguvernör Bobrikov, Nikolaj II:s ”favoritklick”, som verkställde avskaffandet av Finlands separata armé. Ytterligare verkade von Plehwe aktivt för att få till stånd det ryska språkmanifestet, genom vilket det ryska språket blev landets officiella språk år 1900. Likaså stödde han vid samma tid genomförandet av postmanifestet, som innebar att de ryska frimärkena blev de enda lagliga, även om han också fäste uppmärksamhet vid de olägenheter det förde med sig på landsbygden.
I samma mån som Bobrikovs förryskningspolitik hängde upp sig på petitesser och väckte ett ökat motstånd i Finland, började von Plehwe tvivla på att Rysslands Finlandspolitik var ändamålsenlig. Redan i november-december 1901 diskuterade han villkoren för förlikning med senatorerna E. R. Neovius och Waldemar Eneberg. I februari 1902 underströk von Plehwe för J. R. Danielson, som varit i S:t Petersburg, att det i Rysslands Finlandspolitik inte var fråga om att utplåna den nationella kulturen, utan endast om en begränsad administrativ uniformering. Finlands interna autonoma grunder skulle inte rubbas, vilket kejsaren själv hade fastslagit. Härvid planerade von Plehwe allvarligt någon typ av begränsning av februarimanifestet för att lugna ner sinnesstämningarna. I april 1902 lämnade han en promemoria till kejsaren, i vilken han underströk att den motståndsrörelse som tidigare koncentrerats endast till de finska städerna, nu med god fart höll på att spridas också till landsbygden. Plehwe trodde att den i samband med uppbåden skulle växa sig ännu starkare. Han ansåg ändå att regeringen måste vinnlägga sig om att bevara sin auktoritet, och att upphävandet av de värnpliktsuppbåd som man redan hade bestämt skulle verkställas, inte längre kunde komma i fråga.
En omedelbar ändring av februarimanifestet var enligt von Plehwe inte tänkbar. En precisering kunde dock ske i samband med granskningen av lantdagsordningen, då den lokala lagstiftningens karaktär och gränsdragningen mellan den lokala lagstiftningen och kejsardömets skulle preciseras. Plehwe planerade att ställa en proposition om saken till de ständer som samlades 1904, i samband med propositionen om förnyandet av lantdagsordningen. Vidare höll von Plehwe för viktigt att sommaren 1902 förverkliga förordningen om de svenska och finska språkens jämställdhet. Ryskans ställning måste däremot hållas inom ramarna för spåkmanifestet. Det fanns inget skäl att blanda sig i grunddragen i styrelseskicket i Finland, och denna ståndpunkt måste enligt von Plehwe också bli allmänt känd.
Ministerstatssekreteraren var av gammalt också universitetets t.f. kansler, och i egenskap av kansler fäste von Plehwe från början stor uppmärksamhet vid universitetets angelägenheter och ställning. En omedelbar orsak till detta var att en politisk studentstrejk som utbrutit i S:t Petersburg i februari 1899, och som snabbt spridit sig runt hela kejsardömet tills nästan alla dess institutioner för högre akademisk utbildning, och omkring 25 000 studenter, omfattades av strejken. Trots att strejken snart avblåstes, ansåg den ryska regeringen den vara ett så stort hot mot samhällsfreden, att den samma år i slutet av juli gav ett direktiv om att uppskov för fullgörandet av värnplikten skulle tas tillbaka för de studenter som misstänktes för delaktighet i de politiska oroligheterna. I januari 1901 beordrade undervisningsministern, professor Nikolaj Bogolepov, 183 studenter i Kiev att ansluta sig till armén, som en följd av de tidigare uppblossade nya studentoroligheterna där. Detsamma skedde något senare vid universitetet i S:t Petersburg. Redan i februari 1901 mördades Bogolepov av en petersburgsk student.
Mot denna bakgrund skilde sig enligt von Plehwe universitetet i Helsingfors på ett gynnsamt sätt från de ryska universiteten. Den allmänna stämningen bland studenterna var lugn och samhällsbevarande. Därför ville von Plehwe inte skapa problem vid universitetet, utan tog för vana att inte lägga sig för mycket i dess angelägenheter. Samtidigt hindrade han så gott som helt och hållet Bobrikov från att blanda sig i universitetets verksamhet, trots att denne liksom sina föregångare gjorde aktiva försök. Samma sorts undfallenhetspolitik mot studenterna försökte man sig också på i Ryssland efter mordet på Bogolepov, då den nya undervisningsministern Pjotr Vannovskij tillät studenterna att fritt samlas. I Ryssland tog dock studenterna avstånd från undfallenhetspolitiken, och universiteten utvecklades till härdar för revolutionär verksamhet. I Finland däremot hölls universitetet i stort sett lugnt som en följd av von Plehwes politik. Till detta bidrog att von Plehwe var beredd att se mellan fingrarna med de ”separatistiska” drag som förekommit i undervisningen. Han började också personligen bekanta sig med ”gränslandets” kultur, studerade svenska och översatte Thiodolf Reins nyligen utkomna biografi över J. V. Snellman till ryska. Universitetet behöll nästan helt sin akademiska frihet, mycket tack vare sin rektor Edvard Hjelt. Hjelt upprätthöll förtroendefulla relationer med den von Plehwe närstående ryske juristen Edvard Berendts, och bedrev genom denne en hemlig brevväxling med von Plehwe.
Plehwes strävanden att utveckla relationerna mellan Finland och Ryssland lyckades inte lika bra som universitetspolitiken. Han hade redan hösten 1901 börjat planera en ny kommitté för Finlandsärenden. Trots att Bobrikov inte på något sätt kunde acceptera idén, höll von Plehwe ändå fast vid sin ståndpunkt. Han såg det inte som motiverat att åsidosätta de finländska institutionerna i beredningsarbetet, eftersom deras medverkan också förutsattes i februarimanifestets grundstadganden. Då Bobrikov framhärdade i sitt motstånd ledsnade von Plehwe till slut och gav upp, vilket innebar en seger för Bobrikov.
Att von Plehwe drog sig tillbaka berodde i första hand på att han sedan han blivit inrikesminister inte längre hade så mycket tid att offra på Finlandsfrågan. Nikolaj II utnämnde von Plehwe till inrikesminister 17 april 1902, fastän man också hade haft Bobrikov i åtanke för uppgiften. Trots sin arbetsbörda gick von Plehwe tills vidare med på att sköta också uppgifterna som ministerstatssekreterare för Finland, vilket i sin tur innebar en ökad rörelsefrihet för Bobrikov. Likväl var von Plehwe ännu sommaren 1903 beredd att via mellanhänder sondera de finska motståndsmännens vilja att upphöra med sin propaganda, men tiden hade dock gått förbi initiativ av detta slag, och det förtroende som krävdes fanns inte längre.
Plehwe hade en skarp hjärna och god arbetsförmåga, men hade också rykte om sig att vara en principlös opportunist. I början av sin bana visade han sympati för liberala och konstitutionella strömningar. Efter mordet på Alexander II blev han den konservative inrikesministerns förtrogne samt en av initiativtagarna till en ”skyddsförordning” i augusti 1881. Som inrikesminister började han med polisförvaltningens metoder kämpa emot det växande samhälleliga missnöjet och den revolutionära rörelsen. Han blev snart en av de mest avskydda representanterna i den kejserliga förvaltningen och dödades i ett bombattentat 1904.
Hannu Immonen
Vjatsjeslav (Wenzel) Konstantinovitj von Plehwe, född 20.4.1846 i guvernementet Kaluga, död 28.7.1904 i S:t Petersburg. Föräldrar skolläraren, statsrådet Konstantin von Plehwe och Jelizaveta Sjamajeva. Gift 1869 med Zinaida Nikolajevna Uzjumetskaja-Grisevitj.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); E. H. Judge, Plehve. Repression and Reform in Imperial Russia. Syracuse N. Y. (1983); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-universitetet 1808−1917 (1989); M. Klinge, Finlands historia III. Kejsartiden (1996); R. Pipes, The Russian Revolution. New York (1990); T. Polvinen, Riket och gränsmarken. N. I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898−1904 (1988).
BILDKÄLLA. von Plehwe, Vjatjeslav Konstantinovitj. Museiverket.