Lars Sonck hör till de mest betydande arkitekterna i Finland, både nationellt och internationellt. Sin berömmelse vann han tidigt, under sin mest aktiva period från slutet av 1890-talet till slutet av 1910-talet. Under andra hälften av 1900-talet blev Soncks livsverk föremål för förnyat intresse både inom forskningen och bland utövande arkitekter. Det mest intresseväckande hos Sonck är hans förmåga att skapa rika och pittoreska helheter som samtidigt beaktar de olika funktionella krav som ställs på en byggnad.
Lars Sonck hörde till den generation arkitekter i Finland som efter sina studier på 1890-talet inledde sin praktik i en ekonomisk högkonjunktur som fortgick fram till första världskriget. Högkonjunkturen satte fart på byggnadsverksamheten och urbaniseringen. Den gav också Sonck tillfälle att i snabb takt förverkliga sina idéer, som influerats av de nyaste internationella trenderna och av den inhemska byggnadstraditionen. De byggnader Sonck planerade vid denna tid var en del av det kulturella uppsving genom vilket Finland sökte skapa sig en egen nationell identitet.
Lars Sonck var yngsta barnet i en prästfamilj i Kelviå, men växte upp i Finström på Åland. Sonck, som livet ut betraktade Åland som sin hembygd, gick i skola i Åbo och studerade därefter till arkitekt vid Polytekniska institutet i Helsingfors 1890–1894. Hans karriär fick en kometartad inledning. År 1894, innan han hade avslutat sina studier, segrade hans förslag i tävlingen om en ny kyrka, Mikaelskyrkan, i Åbo. Kyrkan, som i planeringsskedet företrädde en internationell, tyskinspirerad nygotik, stod färdig först 1905, och vid det laget hade Sonck bearbetat sina ursprungliga ritningar med motiv ur den kontinentala jugendstilen och det inhemska växt- och djurriket.
Under 1800-talets sista år var Sonck särdeles produktiv. Uppdragen kom till en början från olika landsortsstäder, förutom de som gällde privatvillor, men mot slutet av 1890-talet började han få beställningar också från landets ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar. Sonck befäste sin ställning genom segern i tävlingen om Tammerfors nya lutherska kyrka, Johanneskyrkan (sedermera Domkyrkan) år 1900. När kyrkan stod klar 1907 väckte den uppseende även internationellt, och den är tveklöst en av de viktigaste byggnaderna inom den nordiska arkitekturen under denna period. Freskerna i den berömda kyrksalen målades av Hugo Simberg och altarfresken av Magnus Enckell. I detta arbete, liksom i talrika byggnader i Helsingfors under 1900-talets första år, kombinerade Sonck fritt motiv ur de nyaste internationella strömningarna med medeltidsteman gestaltade i fasadernas inhemska granit.
Sonck ritade inte bara byggnader, han var också en aktiv stadsplanerare. Hans inlägg i samband med tävlan om ny stadsplan för Tölö stadsdel i Helsingfors 1898 gav viktiga impulser till en förnyelse av den finska stadsplaneringen. Sonck underströk att det urbana rummet är mångformigt och omväxlande. Diskussionen om Tölö illustrerar hans verksamhet för en allomfattande utveckling av arkitektyrket. Vid 1890-talets slut dryftade de finska arkitekterna sitt yrke och dess villkor, och organiserade sig som en särskild yrkeskår bunden av interna regler. Sonck deltog aktivt i denna utveckling. Han underströk att konstnärlig originalitet, liksom det visuella över lag, är lika viktiga faktorer som rena bruksvärden i formandet av miljön.
Soncks arkitektverksamhet nådde sin höjdpunkt mellan 1900-talets första år och början av 1910-talet. Han planerade då företags- och finansvärldens byggnadsinvesteringar i Helsingfors; Börshuset (1910–1911) hör funktionellt och estetiskt sett till de mest förtjänstfulla av Soncks arbeten. En annan tyngdpunkt i Soncks verksamhet utgjordes av kyrkor; han hade ju inlett sin bana som kyrkoarkitekt och fortsatte att segra i tävlingar om kyrkor. Som exempel kan nämnas Berghälls kyrka i Helsingfors (1906–1912). Andra välkända arbeten från 1900-talets första årtionden är Jean Sibelius hem Ainola (1904) och Gullranda i Nådendal (1917), sedermera sommarresidens för republikens president.
Inom stadsplaneringen försköts Soncks intresse från stadskärnan till de så kallade villastäderna; samhällen i anslutning till den egentliga staden som erbjöd en lugn och naturnära miljö för medelklassens familjeliv. Från 1907 började Sonck göra upp en stadsplan för Brändö villastad, vid denna tid ett fristående samhälle i förhållande till huvudstaden. Sonck hörde till stiftarna av det aktiebolag som byggde villastaden. De viktigaste av hans övriga stadsplaner är den tidigare nämnda planen för Tölö, som han slutförde 1906 tillsammans med Gustaf Nyström, samt planen för stadsdelen Eira i södra Helsingfors, som han gjorde 1907 tillsammans med Bertel Jung och Armas Lindgren.
Sonck klarade sig bra ännu på 1920-talet i kraft av sitt rykte och sitt etablerade nätverk av uppdragsgivare. Han företrädde dock redan då den äldre mellangenerationen, och fick tävla om uppdragen med yngre yrkesbröder som gick i spetsen för förnyelsen. Sonck blev definitivt efter sin tid i slutet av 1920- och början av 1930-talet, då både de ekonomiska och arkitektoniska villkoren förändrades. Han förlorade sin betydande förmögenhet under den ekonomiska depressionen, samtidigt som den internationella modernismens, funktionalismens, snabba genombrott resulterade i att den stil han representerade framstod som otidsenlig och sköts åt sidan. Soncks sista betydande arbete nationellt sett, Mikael Agricola-kyrkan i Helsingfors (1932–1935), var ett uppdrag av samma typ som de som inlett hans bana ett fyrtiotal år tidigare.
Den uppskattning samtiden visade Lars Soncks arbeten kring sekelskiftet 1900 grundade sig på hans förmåga att skapa en helhet av skenbart motstridiga element. Han kunde rita en banksal som var en variation på en finsk medeltidskyrka, samtidigt som den bar spår av den kontinentala samtidsarkitekturens senaste strömningar. I bedömningarna återkommer ord som ”originalitet”, ”individualitet” och ”tyngd”, och rikedomen i hans material- och färgvärld lyfts fram.
I sin träarkitektur förenade Sonck drag ur den östkarelska och de nordiska ländernas byggnadstraditioner med finskt timmerbyggande. I internationella bedömningar uppskattades originaliteten och strängheten i Soncks arbeten. I senare bedömningar och forskning har man lyft fram hans förmåga att använda sig av många olika inspirationskällor, såväl historiska som samtida, och att utgående från dem skapa en fantasifull och pittoresk arkitektur.
Lars Sonck fick professors titel 1921 och 1930 blev han den förste som fick äran att kallas till hedersmedlem av Finlands arkitektförbund.
Pekka Korvenmaa
Lars Eliel Sonck, född 10.8.1870 i Kelviå, död 14.3.1956 i Helsingfors. Föräldrar pastorn, sedermera kyrkoherden i Finström Knut Emil Sonck och Anna Rebecka Nordström.
VERK. Mikaelskyrkan, 1894–1905, Åbo; Lasses villa, 1895, Finström; Lignellska huset, 1896, Hangö; Norra Kajen 10/Fredsgatan 1, 1898–1900, Helsingfors (tillsammans med Onni Törnqvist, senare Tarjanne); Johanneskyrkan (sedermera Domkyrkan), 1900–1907, Tammerfors; Helsingfors telefonförening, 1903–1905, Helsingfors; Eira sjukhus, 1904–1905, Helsingfors; Privatbanken (sedermera Helsingfors stads Jugendsal), 1904–1905, Helsingfors; Berghälls kyrka, 1906–1912, Helsingfors; Hypoteksföreningens hus, Helsingfors 1909–1910; Börshuset, 1910–1911, Helsingfors; Strandhotellet, 1917, Brändö, Helsingfors; Arena, Tavastvägen 2, 1902, Helsingfors; Mariehamns kyrka, 1927–1928; Mikael Agricola-kyrkan, 1932–1935, Helsingfors.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. S. Laherma, Lars Sonckin kortteli eli kortteli 449. Rakennustaidehistoriallinen selvitystyö (2002); R. Lehtonen, J. Edgren & E. Kaartinen, Eiran sairaala 100 vuotta – Eira sjukhus 100 år (2005); P. Kivinen, Tampereen Tuomiokirkko (1986); P. Kivinen, P. Korvenmaa & E. Piironen, Lars Sonck 1870–1956. Arkkitehti (1982); P. Kivinen, P. Korvenmaa & A. Salokorpi, Lars Sonck 1870–1956. Tradizioni e modernità. Milano (1990); P. Korvenmaa, Innovation Versus Tradition. The Architect Lars Sonck. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 96, 1991.
BILDKÄLLA. Sonck, Lars. Foto: Ateljé Universal. Museiverket.