Arsenij Andrejevitj Zakrewskij har inte haft ett gott rykte i den äldre nationella historieskrivningen i Finland. Zakrewskij har rentav betraktats som en föregångare till Finlands generalguvernör vid sekelskiftet, ”russifieraren” och ”fennofoben” Nikolaj Bobrikov; han har anklagats för förryskningssträvanden och för en önskan att förgöra Finlands autonoma ställning. När man betraktar Zakrewskij ur ett bredare perspektiv och ser honom som en av de många ryska generalguvernörerna, kan han anses vara en typisk representant för den ryska byråkratin på Nikolaj I:s tid, en yrkesmilitär som mot sin vilja sattes i ledningen för den för honom främmande civilförvaltningen i Finland.
Innan han utnämndes till generalguvernör i Finland hade A. A. Zakrewskij utmärkt sig i Rysslands strider mot Napoleon och fransmännen och erhållit flera utmärkelser för tapperhet. Han deltog också i striderna i Finland 1808. Zakrewskij utsågs 1815 till vakthavande general vid generalstaben och hade i denna egenskap mycket att göra med kejsar Alexander I. Till ställningen som den mäktigaste av alla kejserliga rådgivare steg så småningom den ryske krigsministern, greve A. Araktjejev, vars intrigerande torde ha lett till att Zakrewskij utnämndes till generalguvernör i Finland.
Zakrewskij inledde sin egentliga tjänstgöring i Finland som generaladjutant i mars 1824. Kejsar Alexander I hade lyckats övertala honom att bege sig till Finland genom att påpeka att avsaknaden av språkkunskaper inte var något hinder för en klok man. Zakrewskijs första intryck av Finland var negativt. Enligt hans uppfattning befann sig administrationen och rättskipningen i dåligt skick, i synnerhet den sistnämnda baserade sig enligt hans uppfattning på felaktiga premisser. Likaså kunde man enligt honom vid varje steg iaktta hur finländarna avskydde ryssarna. Överlag ansåg han att han som generaladjutant inte på något sätt kunde gagna sitt fosterland. Då det dock blev uppenbart för Zakrewskij att kejsaren inte ämnade entlediga honom, beslöt han sig för att göra sitt bästa och sköta sitt ämbete i beaktande av såväl Finlands som kejsardömets intressen eller så att ”de [finländarna] inte skulle ha det svårt och att mitt fosterland skulle kunna dra nytta”.
Trots detta trivdes Zakrewskij inte i Helsingfors utan begav sig dit enbart när det var absolut nödvändigt eller om kejsaren så befallde. Trots att han till det yttre underkastade sig sitt öde som Finlands generalguvernör försökte han bli kvitt sitt ämbete. Ännu vid årsskiftet 1826–1827 hotade han med att kvarstå i sitt ämbete bara till följande september. Man började sålunda tydligen leta efter ett nytt ämbete för honom. I början av 1827 skrev han till sin vän generalen Pavel Kiseljov att han inte var kompetent att sköta krigsministerns tjänst och att en utnämning till senator inte intresserade honom. I början av 1828 utnämndes han till inrikesminister, en av de mest inflytelserika ryska ministerposterna. Något egentligt inflytande över inrikespolitiken hade Zakrewskij dock inte även om han i likhet med en del andra fäste kejsarens uppmärksamhet på lokalförvaltningens dåliga tillstånd och de lokala myndigheters inkompetens och oärlighet. Han försökte 1831 få till stånd en reform av den ryska guvernörsförvaltningen, men denna genomfördes först 1837. På Zakrewskijs förslag utfärdade kejsaren också en ukas om att alla guvernörskandidater skulle besöka inrikesministeriet för att ”granskas”, så att inrikesministern skulle kunna kontrollera vilka uppfattningar innehavarna av det viktiga ämbetet hade.
Som inrikesminister sägs Zakrewskij ha tillämpat en militär disciplin och krävt ett pedantiskt iakttagande av formaliteter. Han var övertygad om att lättja och slarv grasserade överallt, något som han var besluten att eliminera. Å andra sidan berömdes han för arbetsamhet, samvetsgrannhet och rättrådighet. Som brister betraktades i synnerhet att han inte talade något främmande språk, att han skrev även ryska dåligt och att han bara erhållit militär utbildning. Detta var dock ingenting ovanligt under första hälften av 1800-talet bland de högsta ämbetsmännen i Ryssland.
Det första omedelbara problem Zakrewskij stötte på som generalguvernör över Finland var avsaknaden av ett gemensamt språk med landets invånare. Genast efter att ha tillträtt sitt ämbete anhöll Zakrewskij av kejsaren om befrielse från åliggandet att leda senatens sessioner, eftersom han kunde varken svenska eller finska. Det var besvärligt att diskutera med hjälp av tolk, men det största problemet var att Zakrewskij inte hade någon erfarenhet av att leda en civil förvaltning och att han bara hade en bristfällig uppfattning av förvaltningssystemet i Finland. Likaså var finländarnas och Zakrewskijs uppfattning om lagen olika. Den uppretade generalguvernören kunde utbrista ”Jag är lagen!” sedan han tröttnat på finländarnas hänvisningar till lagar och förordningar.
De högre ämbetsmännen i Finland försökte till en början se den nye generalguvernören i gynnsam dager. Enligt föredraganden för finska ärenden, statssekreterare R. H. Rehbinder, var Zakrewskij mycket arbetsam och verksam, men också pedantisk och benägen att fastna i detaljer. Rehbinder ville dock tro att Zakrewskij till sin natur var direkt och välvillig. Omdömena förändrades snart och blev mer kritiska, och 1825–1826 var Zakrewskijs relationer till finländarna inflammerade, i synnerhet i tvisten om rätten till föredragning av finska ärenden. Senaten i Finland vägrade 1825 godkänna de finska ärenden som föredragits för Alexander I av Zakrewskij, ty den ansåg att föredragning av finska ärenden enbart tillkom statssekreteraren. Under den nye kejsar Nikolaj I:s tid aktualiserades frågan på nytt, och då avgjordes ärendet till generalguvernörens fördel. Till de allra farligaste av Zakrewskijs åtgärder hörde indragningen av kommittén för finska ärenden (något som Rehbinder visserligen medgav förenklade behandlingen av ärenden), inrättandet av statssekretariatet och bekräftandet 1826 av föredragningsrätten också för generalguvernören i civila ärenden rörande Finland. Som ett särskilt brott mot grundlagen betraktades öppnandet av ämbeten för ortodoxa och man förberedde sig rentav för att låta lantdagen lösa denna fråga i enlighet med finländarnas vilja i ”grundlagsordning”. Kejsaren stadfäste till slut ärendet på generalguvernörens föredragning och erkände i ingressen till manifestet att frågan i princip hade krävt behandling i lantdagen, men konstaterade att ”omständigheterna och andra regeringsbekymmer” vid sagda tidpunkt förhindrade ett sammankallande.
I tvisten rörande föredragningsrätten i civila ärenden i Finland ansåg finländarna att enbart statssekreteraren innehade denna rätt. Zakrewskij kunde för sin del inte begripa varför inte han som en av många generalguvernörer i kejsardömet kunde föredra ärenden rörande sitt område för kejsaren, då alla andra generalguvernörer fick göra det. Föredragningsrätten var principiellt viktig för honom, den underströk ju hans betydelse som kejsarens representant och företrädare för Rysslands intressen i Finland.
Finländarna blev uppskrämda och antog även senare att generalguvernören skulle använda sin rätt till att försvaga Finlands ställning och till att skada landet. Så blev dock inte fallet. Också när han bodde i S:t Petersburg deltog Zakrewskij aktivt i föredragningen av finska ärenden, men dessa frågor var till största delen rutinmässiga och av mindre betydelse. En del av de ärenden som Zakrewskij föredrog stadfästes också senare genom förordningar, men bara få av dem kan anses ha varit ”förryskningsåtgärder”. Trots att man i Zakrewskijs satrapaktiga verksamhet kunde se tecken på vissa förryskningssträvanden hade det inte varit möjligt att han ensidigt och på eget bevåg börjat ”russifiera” Finland. En annan sak var att närma finländarna till Ryssland, och till detta strävade också statssekreterare R. H. Rehbinder och dennes efterträdare Alexander Armfelt. Zakrewskij liksom även kejsar Nikolaj I satte stort värde på laglighet men ansåg att Finlands grundlagar var privilegier, vilkas beviljande och bevarande var beroende av kejsarens vilja.
De viktigaste sakfrågorna som Zakrewskij fäste uppmärksamhet vid i Finland var tjänsteutnämningarna, ämbetsmännen och förvaltningen i allmänhet, samt ärenden rörande rättskipningen och fångvården liksom även beviljandet av ordnar och titlar samt olika understöd, arvoden och löner. Vid tjänsteutnämningar fäste Zakrewskij synnerlig vikt vid landshövdingarna, som i rask takt fick byta län innan den krävande generalguvernören var tillfreds. I frågor rörande fångvården representerade såväl Zakrewskij som hans efterträdare A. S. Menschikoff en humanare inställning än de konservativa finländarna. På Zakrewskijs föredragning fattade kejsaren flera beslut om att förbättra fängelserna och fångarnas ställning.
Efter tvisten om föredragningsrätten förbättrades Zakrewskijs förhållande till finländarna i någon mån, rentav till den grad att han 1830 beviljades rangen av finländsk greve. Efter att ha hört detta skrev Zakrewskij att han var angenämt överraskad över att finländarna hos kejsaren anhållit om att han skulle förlänas grevetitel. Han konstaterade dessutom att han inte kunnat vänta sig något dylikt och att han var förvånad, då han märkt att finländarna var honom tacksamma trots den stränghet han visat gentemot dem, vilket visserligen enbart skett med tanke på deras bästa.
Sedan han misslyckats med att avvärja den i Ryssland härjande koleran tvingades Zakrewskij avgå 1831 från sina uppdrag som både rysk inrikesminister och generalguvernör i Finland. Misslyckandet hade samma bakgrund som svårigheterna med finländarna. Zakrewskij var inte en administratör utan en arméofficer som inte litade på tjänstemännen i lokalförvaltningen utan behandlade dem som sina underordnade i armén.
I det stora hela tog generalguvernör Zakrewskijs tid i Finland en ända utan att han hade vållat finländarna någon större skada. Uppfostrad i den ryska armén och som kejsarens man försökte Zakrewskij vara en kejsarens trogne tjänare i den landsända som denne sett det lämpligt att sända honom till. Generalguvernören var rentav redo att försvara finländarnas dåliga kunskaper i ryska genom att påpeka att inte heller Sverige under sina 700 år vid makten förmått införa svenska som det dominerande språket – hur skulle då ryskan under 16 års tid kunnat bli ett allmänt omfattat språk? Det var kanske inte alldeles nödvändigt att kunna tala ryska för att troget tjäna kejsaren.
De följande åren ända fram till ”Europas galna år” 1848 tillbringade Zakrewskij som privatperson i huvudsak på sin gård i närheten av Moskva. År 1848 utnämndes han till militär generalguvernör i Moskva. Enligt statsrådet M. A. Korff var Zakrewskijs styre i Moskva autokratiskt till sin natur. Korff skriver i sin dagbok att Zakrewskij nästan terroriserade området och ringaktade laglig ordning. För att avvärja oroligheter stiftades på Zakrewskijs yrkande sommaren 1849 en lag som begränsade antalet nya fabriker inom staden Moskvas område. Den egentliga orsaken till detta var Zakrewskijs fruktan för en koncentration av stora arbetarmassor till staden och därav föranledda politiska oroligheter. Denna lag var dock den enda som stiftades för att i förväg förhindra oroligheter under de oroliga åren 1848–1849.
Efter Nikolaj I:s död vidtog den nye kejsaren Alexander II:s reformperiod, som Zakrewskij hade svårt att anpassa sig till. Han anhöll 1859 om avsked från sitt ämbete, och sedan detta beviljats drog han sig tillbaka till sin gård och flyttade efter några år utomlands. Zakrewskij tillbringade åren fram till sin död hos sin dotter i Florens. Hans grav där är belägen nära hennes.
Kristiina Kalleinen
Arsenij Andrejevitj Zakrewskij, 1830 på riddarhuset i Finland introducerad som greve Zakrewskij, född 25.9.1786 i guvernementet Tver, död 23.1.1865 i Florens. Föräldrar löjtnanten Andrej Ivanovitj Zakrewskij och Anna Alexejevna Sonzova. Gift 1818 med hovdamen, grevinnan Agrafena Fjodorovna Tolstaja.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. N. F. Dubrovin (utg.), Bumagi grafa Arsenija Andreeviča Zakrevskago. S:t Petersburg (1891); J.R. Danielson-Kalmari, Arsenij Zakrewskijn kenraalikuvernöörikauden alkuajoilta. Historiallinen arkisto 34/1925; J. R. Danielson-Kalmari, Kirjoituksia ja puheita. Tien varrelta valtiolliseen ja kansalliseen itsenäisyyteen II−III (1929–1930); K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti. Kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823−1861. Hallintohistoriallisia tutkimuksia 12/1994; A. A. Lillja, Arsenjij Andrejevitj Zakrewskij. Finlands generalguvernör 11/IX 1823–1/XII 1831 (1948); K. Korhonen, Poimintoja Venäjän salaisen poliisin tiedottajan huomioista Suomessa vuonna 1826 (1961).
BILDKÄLLA. Zakrewskij, Arsenij Andrejevitj. Litografi. Foto: E. Laakso. Museiverket.