Berndt Federley avancerade med hjälp av goda släktförbindelser ända till senator. Han fick namn om sig att vara en laglighetens försvarare. Federley var en man som inte lätt lät sig rubbas i sina åsikter och han råkade inte sällan i besvärliga dispyter med sina kolleger.
Berndt Federleys karriär och förhoppningar om snabba avancemang baserade sig på en självsäkerhet som i sin tur byggde på hans släktbakgrund. Han föreföll predestinerad för en smidig karriär, eftersom brodern Axel Federley var gift med ministerstatssekreterare Alexander Armfelts syster. Ett för karriären ännu gynnsammare släktskapsband representerade dock hustruns morbror, chefen för senatens ekonomidepartement Lars Gabriel von Haartman.
Som chef för finansexpeditionen ordnade von Haartman uppenbarligen 1841 ställningen som överdirektör för tullöverstyrelsen för sin systerdotters man genom att åsidosätta företrädaren på posten mot dennes vilja. Haartman ville ha en släkting i ledningen för det centrala ämbetsverket när man började förverkliga tullreformen. Enligt von Haartmans planer sänktes tullarna, men samtidigt försökte man öka tullintäkterna och få ett slut på smugglingen. Uppgiften visade sig maktpåliggande för Federley som snart tvingades be Armfelt om ett annat uppdrag innan han helt uttömt sina krafter. Federley grundade sitt hopp om förflyttning på en lång erfarenhet som ämbetsmannajurist, vilken han skaffat sig under femton år i olika tjänster vid kansliexpeditionen, där han avancerat från kopist till referendariesekreterare.
Federleys förhoppningar om att bli flyttad från Tullstyrelsen uppfylldes då generalguvernör Menschikoff personligen frågade Federley i vilket län han önskade tjäna som guvernör. Enligt sin egen uppfattning var han skyldig att bege sig till det län som han i nåder sändes till. Federley utnämndes 1847 till guvernör i Vasa län, vilket även svärföräldrarna och förre senatorn, presidenten för Åbo hovrätt C. F. Rotkirch, svåger till von Haartman, tackade underdånigast för.
Som guvernör förbättrade Federley nivån på jordbruket genom att organisera stora torrläggningar av myrar. Sedan Vasa stad ödelagts i branden 1852 motsatte sig guvernören förgäves planerna på att flytta staden närmare havet och på att ge den nya staden ett nytt namn, Nikolaistad.
Öppna motsättningar till hovrättspresidenten, förre senatorn Ernst Fredric Brander, gjorde snart Federleys ställning i offentligheten och i societeten svår. Federleys räddning blev en förflyttning till Kuopio län, dit han fick lov att flytta 1854 efter upprepade påstötar hos Armfelt om en förändring i sin situation.
Federley upplevde Kuopio som en dyster plats och sin och sin familjs flyttning till staden som en begravning i ödemarken. Hans situation fick honom att reflektera över sin tidigare karriär och han kom till slutsatsen, att han vore värdig att utnämnas till senator eller något motsvarande. När en plats som senator i ekonomidepartement stod obesatt 1855 skyndade Federley sig att anmäla sitt intresse. Han besökte två gånger generalguvernör F. W. R. Berg och sade sig vara intresserad av att antingen bli senator eller alternativt president för Åbo hovrätt. Det senare var en post som innehades av hans svärfar, vilken sades vara villig att överlåta den enbart åt sin svärson. När han fick besked om sin utnämning till medlem av ekonomidepartementet och chef för kammarexpeditionen, meddelade Federley att han i likhet med sin svärfar var nöjd med sin ställning.
För Federley var flyttningen till Helsingfors en angenäm upplevelse, då man där var bättre informerad om hans och hustruns anknytning till den von Haartmanska släktkretsen. Haartman innehade fortfarande en ledande ställning i senaten men var på grund av sjuklighet sällan närvarande.
Federley förhöll sig från första början mycket kritisk till sina kolleger i senaten. Av hans bekanta från tidigare återstod, vid sidan av von Haartman, endast B. U. Björkstén. Han var enligt Federleys mening jämte F. O. af Brunér den enda sakförståndiga i senaten. Generalguvernör Bergs övriga trofasta allierade, ”Pappa Bergs snälla barn”, påminde enligt Federley mest om ynglingar trots att de önskade framstå som landets fäder. Federleys förhållande till generalguvernör Berg var inte det bästa. Enligt Federleys åsikt drev generalguvernören igenom ärenden egenmäktigt och mot den övriga senatens uppfattning.
I senaten kände Federley sig från första början vara von Haartman förbunden. Åtminstone hade han när han inträdde i senaten avsett att i sitt uppträdande visa detta. I praktiken och med tiden kolliderade dock von Haartmans och Federleys åsikter, då Federley som tidigare överdirektör för Tullstyrelsen ansåg sig bättre känna till finansärendena. Haartman, som var van vid att ärendena löpte, irriterades speciellt av att Federley ensam vågade vara av annan åsikt än den av von Haartman ledda finansexpeditionen och lämna in reservationer mot besluten.
Federley blev särskilt känd som försvarare av ständernas rättigheter och gick på denna punkt mycket längre än många andra kända ämbetsmän. Han intog en negativ hållning i frågan om januariutskottet, det ständerutskott som tillsatts för att förbereda storfurstendömets första lantdag sedan 1809. Det blev hans fall 1862, då han kom att betraktas som upphovsman till motståndet med uteslutning ur senaten som följd.
Federleys karriär fick ett oväntat slut efter en diskussion med generalguvernören vid en bal hos senator Carl Cronstedt. Generalguvernör Berg tog Federley åt sidan och meddelade att han kunde emotse förflyttning till justitiedepartementet, med tillägget att han då hade bättre utsikter att bli hovrättspresident. Federley svarade överraskad att han ansåg sig för gammal för en ny post. Han hade enligt sin egen uppfattning inte kompetens för ett så högt domarämbete och han trodde att ärendet för hans del därmed var avslutat. Då ett beslut trots allt offentliggjordes i den av generalguvernören meddelade formen återstod för Federley inget annat alternativ än att anhålla om avsked. Generalguvernör Berg, som utgått från att Federley accepterat arrangemanget och inte kände till Federleys invändningar, var ytterst förvånad. Berg uttalade senare en förhoppning om att Federley skulle återta sin avskedsansökan. Federley ansåg dock att detta vore ytterst missklädsamt och han beviljades avsked 1862.
Raimo Savolainen
Berndt Federley, född 22.12.1799 i Åbo, död 13.1.1863 i Helsingfors. Föräldrar skattmästaren vid Åbo akademi Anton Kristofer Federley och Helena Elisabet Hjorth. Gift 1833 med Hedvig Fredrika Aurora Richter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev av Berndt Federley, Armfeltska arkivet, Riksarkivet. S. Heikkinen, Suomeen ja maailmalle. Tullilaitoksen historia (1994); Vaasan hovioikeus 1776−1976. Kirjoituksia ja kuvia 200-vuotistaipaleelta (1976).
BILDKÄLLA. Federley, Berndt. Foto: Ateljé N. Michaelis. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.