Victor von Haartman blev medlem av kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg efter att Alexander III bestigit kejsartronen. Han hade god kännedom om statsförvaltningen, då han därförinnan hade varit bland annat ordförande i direktionen för Finlands Bank och biträdande chef i finansexpeditionen.
Victor von Haartman blev tidigt föräldralös. Hans mor, Victorina Helena Ladau, dog i barnsäng och hans far, gardeskaptenen Georg Gabriel von Haartman, avled när han var sju år gammal. Den unge Victor adopterades och uppfostrades av sin farbror, Lars Gabriel von Haartman. Pojken inledde sin skolgång i det Bergenheimska privatläroverket i Åbo, och inträdde 1844 i Kadettkåren i Fredrikshamn. Då det emellertid visade sig att Victor inte hade fallenhet för den militära banan fick han återvända till Helsingfors för att avlägga studentexamen och för att studera juridik vid universitetet.
Victor von Haartman blev 1852 tjänsteman vid den av L. G. von Haartman ledda senatens finansexpedition och var samtidigt farbroderns kopist. Nationalekonomi och finansiella frågor kom att sysselsätta honom ända till ingången av 1880-talet. Sedan L. G. von Haartman tvingats avgå från sina statliga ämbeten 1858 utnämndes Victor von Haartman, med förbigående av sedvanligt tjänsteavancemang, till förste senatskammarförvant (biträdande kamrer) vid finansexpeditionen. Han erhöll snabbt förtroende hos de därpå följande cheferna för finansexpeditionen, Fabian Langenskiöld och J. V. Snellman. År 1865 utsågs han till medlem av direktionen för Finlands Bank och följande år till dess ordförande. Enligt Hugo E. Pipping, som skrivit bankens historia, skötte von Haartman sitt uppdrag väl och var initiativrik och klartänkt både i sina uttalanden och i sina många skriftliga utlåtanden. I dagboksanteckningar noterar von Haartman att han många gånger hamnade i konflikt med Snellman, då denne med alla medel försökte inverka på direktionens beslut. Haartman säger sig ha motsatt sig allt som han inte ansåg vara riktigt och ha tvingat Snellman att retirera och godkänna direktionens ställningstaganden. Enligt Pipping föreföll dock Snellman vid många av direktionens och finanschefens gemensamma möten mot slutet av 1860-talet att ha hemfört segern.
Sedan Snellman avgått blev von Haartman år 1870 biträdande chef i finansexpeditionen. I denna befattning svarade han närmast för handels- och industriärenden. Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan, inrättades under hans tid. Haartman var också annars intresserad av skolfrågor, och var medlem av skolstyrelsen 1872–1874. Då understödde han bland annat skolöverstyrelsens initiativ att flytta den finskspråkiga avdelningen av Helsingfors normalskola till Tavastehus. Trots senatens och fennomanernas motstånd genomfördes flyttningen, sedan generalguvernör Nikolaj Adlerberg understött tanken. Åtgärden medförde att den svenskspråkiga avdelningen i Tavastehus lades ned, något som ortens svenskspråkiga befolkning givetvis motsatte sig. En minoritet inom skolöverstyrelsen, till vilken von Haartman hörde, föreslog då att ett fyrklassigt svenskspråkigt lyceum i Tavastehus skulle inrättas om medlen räckte till. Generalguvernören ställde sig dock bakom majoriteten och inget svenskspråkigt lyceum grundades.
Victor von Haartmans egentliga statsmannabana inleddes i början av 1880-talet, sedan senaten valt honom till medlem av kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg. Då hade ett tronskifte nyss ägt rum, sedan kejsar Alexander III bestigit tronen efter sin mördade far Alexander II. För Finlands del innebar detta till en början att senatens ställning stärktes, eftersom kejsaren gav senaten i uppdrag att uppgöra ett förslag över vilka ärenden som kunde överföras från centralregeringen till senaten för avgörande. På von Haartmans initiativ fogade kommittén till denna så kallade delegeringsförordning ett förslag om att senaten skulle få i uppdrag att föreslå vilka ärenden som kunde överföras från senaten till expeditionerna och senaten underställda ämbetsverk. Behandlingen av frågan i senaten drog ut på tiden och först i augusti 1887 fastställde kejsaren de nödvändiga förordningarna i frågan, och då i den form som kommittén föreslagit. Dessa åtgärder stärkte på ett betydelsefullt sätt förvaltningen i Finland.
Victor von Haartmans ställning i kommittén för finska ärenden kom att bli synnerligen betydelsefull på grund av att han vägrade att ensidigt betrakta sig som senatens talesman i kommittén. Han ansåg att kommittén hade rätt att, när så krävdes, göra korrigeringar i senatens propositioner. Han var den ende kommittémedlemmen som oberoende av senaten kunde verka som medlare och framställa kompromissförslag i diskussionerna mellan Helsingfors och S:t Petersburg. Det är förståeligt att senaten inte alltid var nöjd med detta, och därför var von Haartmans fortsatta förordnande 1885 ingen självklarhet. Detta år beviljades dock förlängning, men 1888 valdes han inte längre till kommittén.
von Haartman övergick därpå till att vara lantmarskalk vid lantdagen. När han omvaldes till detta uppdrag 1891 hade relationerna mellan Finland och Ryssland skärpts till följd av postmanifestet samt uppskovet med den nya strafflagen. För att lugna sinnena i Finland utfärdade kejsar Alexander III på generalguvernörens och lantmarskalk von Haartmans initiativ det så kallade fredsreskriptet, vari han förklarade de åtgärder som oroat finländarna. Trots att de egentliga tvisterna i frågan ägde rum i senaten först i slutet av 1890-talet, ställde man sig redan i början av årtiondet frågande om senaten borde ratificera kejserliga dekret som ur finländsk synvinkel stred mot landets grundlagar. Haartmans åsikt var att senatorerna var kejsarens rådgivare och verkställde dennes beslut, alltså kunde inte ministerstatssekreteraren vägra att kontrasignera och inte heller senaten vägra att ratificera kejsarens beslut. Haartmans uppfattning representerade senatens traditionella linje, men mot slutet av 1890-talet började den konstitutionella synpunkten i allt högre grad vinna terräng. Oberoende av sin ovannämnda ståndpunkt gillade von Haartman personligen inte de ryska åtgärderna, utan ansåg tvärtom postmanifestet vara synnerligen skadligt.
Efter lantdagen 1891 drog sig von Haartman tillbaka från det offentliga livet men tog emot mindre förtroendeuppdrag, bland annat som ordförande i riddarhusdirektionen och i civilstatens änke- och pupillkassa. Redan i början av 1890-talet började han dock förete symptom på mental instabilitet, och 1895 fördes han till en kuranstalt i Bonn. Den 21 maj samma år påträffades Victor von Haartman drunknad i floden Rhen.
Kristiina Kalleinen
Victor Georg Gustaf Gabriel von Haartman, född 4.3.1830 i Helsingfors, död 21.5.1895 i Bonn. Föräldrar gardeskaptenen Georg Gabriel von Haartman och Victorina (Victorine) Helena Ladau. Gift med (1) friherrinnan Augusta Wilhelmina Mellin 1854, (2) Fanny Maria Antell 1879.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Victor von Haartmans dagbok, Gripenbergska släktarkivet, Riksarkivet. M. Härkönen, Kouluylihallituksen ensimmäisen päällikön Casimir von Kothenin koulupolitiikka (1982); H. E. Pipping, Från silverrubel till guldmark. Finlands Bank 1811−1877 (1961); R. Schweitzer, The Rise and Fall of the Russo-Finnish Consensus. The History of the ”Second” Committee on Finnish Affairs in St. Petersburg 1857−1891 (1996); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992).
BILDKÄLLA. von Haartman, Victor. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.