A. I. Virtanen var Finlands mest kända kemist under 1900-talet. För att råda bot på smörets dåliga hållbarhet och förbättra den bristfälliga kvaliteten på kreatursfodret uppfann Virtanen AIV-saltet och AIV-fodret, där konserveringsmetoden bygger på reglering av surheten. Bägge uppfinningarna hade direkt praktisk betydelse: användningen av AIV-saltet främjade den finska smörexporten och AIV-fodret ökade mjölkproduktionen. Nobelpriset som Virtanen fick 1945 gjorde finsk vetenskap känd utomlands och höjde den allmänna stämningen i landet under den svåra tiden efter kriget.
Den 15 november 1945 var exceptionellt snöig. För Finland var dagen hotfull och olycksbådande. Krigsansvarighetsrättegången hade inletts i Ständerhuset. Dagen efter handlade huvudrubriken i dagstidningen Uusi Suomi om åtalsskriften och straffyrkandena. En bild visade hur Risto Ryti, J. W. Rangell, Edwin Linkomies och de övriga lämnade rättssalen. Men strax under följde den andra huvudnyheten: Nobelpriset i kemi hade tilldelats A. I. Virtanen. Nedanför texten fanns en bild av Virtanen i hans laboratorium. I ledaren fortsatte tidningen: ”Även en liten erkänsla från omvärlden är under rådande förhållanden välkommen och uppmuntrande. Vad är då inte ett pris som på en gång gör finsk vetenskap känd i hela världen.”
Artturi Ilmari Virtanen föddes i Helsingfors 1895. Hans far Kaarlo Virtanen var en fattig och faderlös yngling, som vid femton års ålder hade flyttat till Helsingfors för att arbeta som lärling vid järnvägen. Hans mor kom från en större bondgård i Hollola. Hon blev bekant med Kaarlo när hon var hembiträde hos en förmögen Helsingforsfamilj. Kaarlo och Serafiina Virtanen fick sju pojkar, av vilka fyra dog innan de hann fylla ett. Senare ansåg A. I. Virtanen att brödernas tidiga död hade berott på A-vitaminbrist. För att spara pengar hade den fattiga familjen köpt bara fettfri mjölk, där A-vitaminet hade försvunnit vid separeringen.
En kort tid efter Artturis födelse flyttade familjen till Viborg. Virtanen hade starka band till denna stad ända till sin död. Han gick i Viborgs klassiska lyceum, som präglades av en stark fosterländsk anda. Under sin skoltid intresserade sig Virtanen även för naturen och samlade exceptionellt många – över sjuhundra – växter i sitt herbarium. Hans andra stora passion var att läsa, och han var den flitigaste låntagaren på Viborgs bibliotek. Det var hobbyerna som hos Virtanen födde viljan att bli forskare.
Hösten 1913 inledde Virtanen sina studier vid universitetet i Helsingfors. Han bedrev studier i alla ämnen som det undervisades i vid den fysisk-matematiska fakulteten, utom astronomi. Det var emellertid kemin som utövade den största dragningskraften på honom och blev hans huvudämne. När Virtanen hade avlagt filosofie kandidatexamen bad professor Ossian Aschan honom bli hans assistent. Samtidigt började Virtanen skriva sin doktorsavhandling, som blev färdig på bara lite över ett år. Avhandlingen kartlade abietinsyrans struktur. Virtanen blev docent i kemi 1924. Han kallades 1931 till professor vid Tekniska högskolan och 1939 till professor vid Helsingfors universitet.
Virtanen inledde sin yrkeskarriär när Valio 1919 bad honom bli kemist vid företagets laboratorium. Två år senare blev han, som 26-åring, chef för laboratoriet. Den unge chefen förstod utmärkt väl betydelsen av internationalism inom vetenskapen. Kvaliteten på mjölkprodukterna var på den tiden inte alltid den bästa, och Virtanen insåg behovet av ny bakteriologisk kunskap. Han reste till Sverige och tillbringade ett drygt halvår vid bakteriologiska avdelningen inom Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Föregående år hade Virtanen gift sig med Lilja Moisio, och i samband med sin bröllopsresa hade de tillbringat fem månader i Schweiz. Där hade Virtanen arbetat vid tekniska högskolan i Zürich under ledning av den kände professorn Georg Wiegner. Under början av sin karriär hann Virtanen med ytterligare en halvårssejour i Sverige, denna gång vid Stockholms högskola. Där fick han handledning av professor Hans von Euler, som senare skulle ge utlåtande om Virtanen som kandidat för Nobelpriset i kemi.
Virtanens forskning gällde till en början olika fenomen vid fermentation, vilka kunde ha stor betydelse för livsmedelskvaliteten. Virtanen satte sig grundligt in i surheten och pH-begreppet, vilket bidrog till hans två största uppfinningar. Den första var AIV-saltet för smör. Den finska mjölkproduktionen hade under landets första årtionden som självständig stat ökat och exporten av smör vuxit kraftigt. Emellertid var exportsmöret när det kom fram ofta av så dålig kvalitet att det inte kunde användas som livsmedel. Virtanen observerade att det finska smöret, som var ganska surt, lätt fick smakfel. När smörets pH-värde höjdes till 6,5–7 med hjälp av ett särskilt salt som fungerade som buffert, försvann smakfelen. Det finska exportsmöret fick snabbt stor efterfrågan i England. AIV-saltet patenterades i Finland, och dess sammansättning var länge okänd bland konkurrenterna. Det tog ungefär tio år efter Virtanens upptäckt innan man t.ex. i Sverige kom underfund med AIV-saltets hemlighet.
Virtanen var även intresserad av den biologiska kvävefixeringen i växter. Han frågade sig varför man inte använde den naturliga kvävefixering som skedde i baljväxterna effektivare. Samtidigt blev Virtanen intresserad av framställningen av ensilage, som redan hade bedrivits länge i Finland. Ett stort problem med det s.k. pressfoder som dittills hade använts var smörsyrajäsningen och andra nedbrytningsprocesser som försämrade kvaliteten på såväl fodret som mjölken. Virtanen upptäckte att man kunde hindra ensilaget från att bli skämt genom att snabbt och kontrollerat sänka dess pH-värde med lämpliga syror. När fodrets pH-värde var 3–4 uppstod problemen inte. Att tillämpa metoden i praktiken var emellertid besvärligt. Den AIV-lösning som användes för att göra fodret surare var en starkt frätande blandning av saltsyra och svavelsyra. Även om den användes kraftigt utspädd, fanns det farhågor om att den skulle leda till problem i praktiken. Man började undervisa lantbrukarna i tillverkningen av AIV-foder vid kurser som ordnades på många orter. Principen bakom AIV-fodret blev så småningom känd över hela landet, och den patenterades i många länder.
Virtanen utvidgade snart sin forskning till att även omfatta jäsningsprocesser vid tillverkning av emmentalost. Som ett resultat av ett långvarigt arbete lyckades forskarna flera årtionden senare lösa kvalitetsproblemen med osten, och den finska emmentalern blev berömd utomlands. I frågan om växternas biologiska kvävefixering uppstod en långvarig lärostrid med en del ledande amerikanska forskare. Den hydroxylaminteori som Virtanen hade utvecklat ställdes mot amerikanernas ammoniakteori. I detta fall var Virtanen på fel spår. Han var likväl så intresserad av frågan att han 1933 köpte en lantgård i Sibbo för att kunna bevisa i praktiken att hans idé om en självförsörjande kväveekonomi var korrekt. Virtanen genomförde också med utmärkta resultat en självförsörjande och naturenlig kväveekonomi på sin gård. På så sätt hade stadspojken blivit en jordbrukare i främsta ledet. Gården blev för Virtanen en viktig plats där han tillbringade all sin fritid. Där fanns även Valios försöksfält och senare dessutom försöksladugården, vilka var viktiga för forskningen.
Virtanens bedrifter hade väckt Valio till insikt om de stora möjligheter som kemin erbjöd. Valio grundade sålunda forskningsfonden Kemiantutkimus-Säätiö med stöd från andelsrörelsen och bankerna. Den inhystes i en ny elegant laboratoriebyggnad som fick namnet Biokemiska forskningsanstalten. Virtanen fungerade 1929–1973 som dess självskrivne chef. År 1931 kallades han till professor i biokemi vid Tekniska högskolan. Åtta år senare tillträdde han en nyinrättad professur i kemi vid Helsingfors universitet. Trots detta betraktade Virtanen hela tiden Biokemiska forskningsanstalten som sin egentliga arbetsplats. Där höll han även sina föreläsningar.
Efter krigsutbrottet ställde Virtanen hela sitt vetenskapliga kunnande i fosterlandets tjänst. Han utvecklade bland annat bensinbomber för pansarvärnet samt sprängämnen, insektsgifter och konserveringsmedel för livsmedel. Han effektiviserade också tillverkningen av foderjäst och träsprit. Med anledning av matbristen vintern 1942 började han undersöka om man kan använda hömjöl som surrogat för säd vid brödtillverkning. Höbrödet, som även landets ministrar fick smaka på, lämpade sig dock inte som föda, eftersom det mycket snabbt blev hårt.
Virtanen blev redan på 1930-talet intresserad av problem inom folkhälsan. När han var ung tyngdes han av de bortgångna brödernas öde, eftersom en fullvärdig kost hade kunnat rädda dem. En del av Finlands befolkning led ännu under landets första årtionden som självständig stat av allvarliga bristsjukdomar. Den otillräckliga tillgången till A-vitamin var ett hälsoproblem. Jordbrukarna uppmanades att öka framställningen av AIV-foder, för att det även på vintern skulle finnas tillräckligt med A-vitamin i mjölken. En vanlig folksjukdom, särskilt i östra Finland, var den endemiska struman. Med stöd av Virtanens forskning och på hans uppmaning föreslog en kommitté för folkförsörjningen 1938 för statsrådet att det skulle bli obligatoriskt att tillsätta jod i salt. Detta förslag genomfördes först på 1950-talet, varefter struman började försvinna från Finland.
Nobelpriset gav prestige och förde med sig inbjudningar, hedersdoktorat och medlemskap i utländska vetenskapsakademier. Virtanens laboratorium hade länge en ledande ställning i Finland inom forskningen i radiokemi, masspektrometri, kromatografiska metoder, näringslära och naturliga ämnens kemiska struktur. Virtanens egen forskning var likväl inte längre lika resultatrik som tidigare, och han började rikta in sig på arbetet med att främja forskningen generellt. Han tog även del i vetenskapspolitiken och ägnade sig även åt andra nationella frågor.
Redan i slutet av 1930-talet hade förslag framförts om att en finländsk vetenskapsakademi skulle grundas. Detta förverkligades emellertid inte förrän 1948, då Finlands Akademi grundades och republikens president J. K. Paasikivi utnämnde dess tio medlemmar. Under sitt första möte valde akademin A. I. Virtanen till preses. Han var också under den första tiden akademins mest framträdande representant.
Som preses för Finlands Akademi lade Virtanen fram många förslag om hur den finska forskningen skulle främjas. Redan under början av 1949 färdigställdes på initiativ av Virtanen ett förslag om att grunda statliga kommissioner för naturvetenskap och humaniora. Deras uppgift skulle vara att främja det vetenskapliga arbetet i Finland, att fungera som en länk mellan forskarna och statsmakten och att utveckla samarbetet mellan olika vetenskapsgrenar. Tillsammans skulle de två kommissionerna bilda statens vetenskapliga centralkommission. Detta system utgjorde basen för den reform av Finlands Akademi som genomfördes tjugo år senare.
Finlands Akademi lade 1954 fram två betydelsefulla förslag. Vid akademikollegiets möte presenterade Virtanen en plan för att grunda en energikommitté som särskilt skulle sätta sig in i möjligheterna att utnyttja atomenergin. Så tillkom atomenergidelegationen. Det andra viktiga initiativet rörde folkförsörjningen. I februari samma år överlämnade Virtanen till jordbruksministern ett detaljerat förslag om att grunda en statlig näringskommission. Förslaget hade han utarbetat själv. Kommissionen grundades och Virtanen blev dess första ordförande. Virtanen försökte även använda sitt inflytande för att förmå staten att öka forskningsanslagen, eftersom han ansåg detta nödvändigt för landets ekonomiska utveckling.
Virtanen var en mycket stor patriot. Kärleken till fosterlandet hade sitt ursprung i hans ungdomstid i Viborg, och han kunde aldrig acceptera att hemstaden avträtts till Sovjetunionen. Han kunde varken fördra den sovjetiska staten eller de politiker som samarbetade med den. Virtanen sörjde av hela sitt hjärta Karelens, Östeuropas och de baltiska ländernas öden. Han hade mycket bestämda åsikter som han framförde direkt och utan omsvep. Därför levererade han ibland politiska ställningstaganden som framkallade skräck bland beslutsfattarna under efterkrigstiden. Under en pressmottagning kvällen före Nobelfesten lät Virtanen undslippa sig att Karelen borde återbördas till Finland. Uttalandet hamnade naturligtvis i nästa dags rubriker.
Virtanen råkade befinna sig på samma båt med vilken utrikesminister Carl Enckell och minister Vihtori Vesterinen reste till Paris 1947 för att underteckna fredsavtalet. Virtanen uppmanade ministrarna att återvända hem utan att underteckna avtalet. President Paasikivi retade upp sig på detta, och i sin dagbok skrev han: ”Vilken fruktansvärd barnslighet. Virtanen förstår ingenting om politik.” Även Urho Kekkonens östpolitik var föremål för Virtanens rättframma kritik. Hans åsikter gav statsledningen huvudbry under hela 1950- och 1960-talet. Samlingspartiet bad honom icke desto mindre ställa upp som presidentkandidat 1956, men han avböjde. Virtanens ställningstaganden kan ha varit en bidragande orsak till att president Kekkonen förhöll sig kylig till den gamla Finlands Akademi, som han senare även upplöste.
För sina vänner och arbetskamrater var Virtanen en lekfull och pojkaktig och samtidigt välvillig och faderlig ledare. Han hade en stark karisma som inte undgick någon.
A. I. Virtanen är utan tvekan en av de mest betydande finska vetenskapsmännen genom tiderna. Han är den enda finska Nobelpristagaren i vetenskap om man inte räknar Ragnar Granit, som fick Nobelpriset i medicin 1967 som svensk medborgare; Granit var född i Finland och hade varit professor vid Helsingfors universitet. Virtanen var mycket flitig och produktiv. Han stod för över 1 300 vetenskapliga publikationer. Hela 44 av hans elever disputerade för doktorsgraden. Nästan hela den följande generationen av professorer i biokemi, näringslära, medicinsk kemi, radiokemi och närliggande områden var hans elever.
A. I. Virtanen insåg redan på 1920-talet betydelsen av internationella kontakter inom vetenskapen. Dessutom förstod han tidigt vikten av att arbeta i grupp. En av hans långvariga arbetskamrater, docent Henning Karström, var mycket delaktig i utvecklingen av AIV-systemet, även om själva uppfinningen var Virtanens idé. Virtanens forskning var betydelsefull såtillvida att den ledde till många praktiska förbättringar. Virtanen var i själva verket under hela sin aktiva forskarbana anställd av ett industriföretag som även var den bas från vilken han skötte sina professurer. En sådan kombination är lämplig inom många tillämpade områden, och den gagnade utan tvekan Virtanens arbete. Virtanen var en medryckande föreläsare som även kunde föra fram sitt budskap på folkets språk. Den här förmågan har många av hans elever prisat. A. I. Virtanens bibliotek har flyttats till Kuopio universitet, där ett institut som bär hans namn har inrättats.
Risto Ihamuotila
Artturi Ilmari (A. I.) Virtanen, född 15.1.1895 i Helsingfors, död 11.11.1973 i Helsingfors. Föräldrar lokföraren Kaarlo Virtanen och Serafiina Isotalo. Gift 1920 med filosofie magistern Lilja Matilda Moisio (tidigare Lindh).
PRODUKTION. Cattle fodder and human nutrition (1938); Valion laboratorio ja biokemiallinen tutkimuslaitos biokemiallisen tutkimus- ja opetustyön kehittäjänä maassamme. Suomen kemistilehti A 17 (1944); Voin kestävyyden parantaminen. AIV-suolan salaisuus. Karjantuote 27/1944; AIV-systemet såsom grundval för husdjurens utfodring (1945); Taistelu struumaa vastaan. Duodecim 78/1962. Se även Artturi Ilmari Virtasen julkaisut (1988).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. I. Virtanen työtoverien silmin. Red. J. K. Miettinen et al.(1994); M. Heikonen, AIV. Keksintöjen aika (1990); M. Heikonen, AIV. Isänmaan aika (1993); M. Heikonen, Näin myönnettiin Nobel palkinto A. I. Virtaselle. Kemia-Kemi 23/1996; R. Ihamuotila, Suomen tieteen nobelisti oli biokemian esitaistelija. Helsingin Sanomat 16.1.1995; H. Karström, Artturi Ilmari Virtanen henkilönä ja tutkijana. Kanava 13/1985; J. K. Miettinen. A. I. Virtanen ansaitsi Nobelinsa. Kanava 1/1996; J. K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 II (1986).
BILDKÄLLA. Virtanen, Artturi Ilmari. Uusi Suomis bildarkiv.