Rafael Koskimies verksamhet som litteraturkritiker torde vara en av de längsta i Finland. Han skrev sin första tidningsrecension som 17-åring, under namnet Rafael Forsman, och hans sista artikel trycktes 60 år senare, fyra dagar efter hans död. Även hans karriär inom universitetet, från docent till professor emeritus i estetik och modern litteratur, var lång, 35 år. Hans sakkunskap sträckte sig från litteraturteori och allmänna översikter över världslitteraturen till inhemska klassiker och i recensionerna ända till den yngsta generationens författare.
Släktarvet förenade Rafael Koskimies nationella väckelse under 1800-talet med finska ideal, vars spår syns även i hans senare ställningstaganden och gränsdragningar. Hans konservatism var vidsträckt och tolerant; han deltog sällan i litterär polemik och han strävade efter att undvika överdrifter och tillspetsade åsikter. Av några minnesteckningar framgår att han planerade en bana som journalist, och en viss journalistisk smidighet är karaktäristisk för många av hans arbeten och i synnerhet för hans recensioner, som verkar ha tillkommit snabbt och lätt. Under ungdomstiden tjänstgjorde han också som redaktionssekreterare på tidskriften Aika, som redaktör på Uusi Suomi och på 1930-talet som huvudredaktör på Valvoja-Aika.
Utan sina journalistiska erfarenheter skulle han knappast ha klarat att skriva sina många böcker och ännu flera recensioner och översikter vid sidan av den tunga och krävande akademiska undervisningen. Koskimies tillträdde professuren i estetik och modern litteratur vid Helsingfors universitet som tf. 1938 och blev utnämnd till professor 1939.
Koskimies var lika intresserad av litteraturteori som av inhemsk och utländsk litteraturhistoria, men samtidigt rörde han sig hemvant i kulturhistoriska kretsar och skrev många monografier om finländska författare. Hans internationellt mest kända studie behandlar romanteori, och den skrev han på tyska, Theorie des Romans (1935). Samma tankegångar märks i Yleinen runousoppi (1937, Allmän poetik) och i läroboksversionen Sanan ja runon taide (1942, Ordets och diktens konst). Senare dryftade Koskimies teoretiska frågor i boken Novellin teoria ja muita tutkielmia (1958, Novellteori och andra studier). Det centrala kapitlet i boken har även utkommit på tyska. Dessutom utgav han Der nordische Faust (1965) och Der nordische Dekadent (1968), bägge komparativa studier som rör sig inom ämnet nordisk litteratur. I Kalevalan estetiikka (1978, Estetiken i Kalevala), som utkom postumt, återkom han ännu en gång till frågor om poetik.
Utländsk litteratur behandlade Koskimies i sina specialstudier över bilden av medeltiden i verk av Ludwig Tieck, Walter Scott och Victor Hugo, Raunioiden romantiikka (1930, Ruinernas romantik) och den närbesläktade Walter Scottin mestarivuodet (1931, Walter Scotts mästarår). År 1936 utkom Saksalaisen kirjallisuuden historia (Tysk litteraturhistoria), som föregicks av den omfattande antologin Saksan kirjallisuuden kultainen kirja (1930, Den tyska litteraturens gyllene bok), som Koskimies sammanställde. Han redigerade verket Maailman kirjallisuus (1963–1965, Världslitteraturen) i fyra band, av vilka han själv skrev de tre sista delarna, som behandlade ”de moderna folkens litteratur” efter antiken.
Redan i doktorsavhandlingen Fredrik Cygnaeus kirjailijana ja ajanilmiönä I–II (1923–1925, Fredrik Cygnaeus som författare och tidsfenomen) kom Rafael Koskimies in på finländsk kulturhistoria och estetiska problem. Intresset för inhemsk litteratur manifesterades även i essäsamlingen Suomalaisia kirjailijoita XX vuosisadan alussa (1927, Finländska författare i början av det tjugonde seklet) och resulterade i serien Elävä kansalliskirjallisuus I–III (1944–1949, Levande nationallitteratur). Underrubriken Suomalaisen hengen vaiheita 1860–1940 (Den finska andans stadier) visar vilken tid han rörde sig i och vilken synvinkel han använde sig av. Koskimies återkom ännu en gång till ämnet i fjärde delen av Suomen kirjallisuus (1965, Finlands litteratur), där han granskade och ytterligare fördjupade sina litteraturhistoriska ställningstaganden. Olika perioder av finsk kultur behandlade han i Otavan historia I (1946, Otavas historia) samt i Suomen Kansallisteatteri I–II (1953–1972, Finlands nationalteater). Egentlig kulturhistoria dryftade han i verk som Porthanin aika (1956, Porthans tid), Runebergin Suomi (1977, Runebergs Finland) samt i essäsamlingen Väliverho 1900 (1951, Ridå 1900). I Nuijamieheksi luotu (1968, Skapt till klubbekrigare) och Taipuako vai taittua (1974, Böjas eller brytas) slutförde han Gunnar Suolahtis ofullbordade biografiska forskning om Yrjö-Koskinen. I några böcker tangerar Koskimies sin egen släkt: i Jaakko Forsman esseistinä (1975, Jaakko Forsman som essäist) skildrar han sin fars litterära produktion, och i essäsamlingen Helsinki ja Härjänvatsa (1935) ingår självbiografiska hågkomster och stämningsfragment.
Koskimies skrev många böcker om enskilda författares livsverk, bl.a. Heikki Toppila (1938), Aleksis Kivi (1974) och Kymmenen tutkielmaa Juhani Ahosta (1975, Tio studier om Juhani Aho). Raden av essäsamlingar i inhemska och utländska ämnen är lång: Runoilijoita ja kiistamiehiä (1926, Diktare och stridsmän), Kirjallisia näköaloja (1936, Litterära utsiktsposter), Runous ja isänmaa (1940, Dikten och fosterlandet), Mestareita ja mestariteoksia (1944, Mästare och mästerverk) samt Kamarimusiikkia (1951, Kammarmusik). Därtill kommer en stor mängd essäer i olika samlingsverk, i årsböcker utgivna av Kirjallisuudentutkijain seura (Sällskapet för litteraturforskning i Finland) samt studier och artiklar i olika tidningar. Som forskare och lärare var Koskimies förbluffande idog och intresserad av många olika saker, något som tydligt illustreras av t.ex. Matkakuvia Välimeren maista (1967, Resebilder från Medelhavsländerna).
Som litteraturforskare inriktade sig Koskimies speciellt på tysk teori även om det finns belägg för influenser från anglosaxisk (René Wellek) och fransk forskning redan i Yleinen runousoppi och i senare verk. Speciellt Wilhelm Diltheys upplevelseestetik förefaller ha stått honom nära, men han uppmärksammade även Oskar Walzels eller Emil Ermatingers intresse för textstudier och verkens strukturfrågor. Av poetikerna framgår även att han var väl insatt i metrik, speciellt i Richard Müller-Freienfels rytmbegrepp med psykologisk grund.
Uppfattningen om konstens upplevelsemässiga bakgrund fick hos Koskimies en personlig, nästan konfessionell värdeladdning. ”Oberoende av vilket slags poesi det gäller, är det upplevelsens intensitet och äkthet som avgör värdet”, skrev han i essän ”Historian tuomioita” (Historiens domar). I den självbiografiska essän ”Muistoja kirjoista” (Minnen av böcker) ser han inte fantasier och drömmar i litteraturen, utan innerst inne verkligt liv, som är ”en del av vår egen tillvaro”.
Kai Laitinen
Kaarlo Rafael Forsman, från 1926 Koskimies, född 9.2.1898 i Nyslott, död 12.11.1977 i Helsingfors. Föräldrar lektorn, professor Kaarle Juhana Jaakko Forsman och Jenny Lovisa Saxén. Gift 1930 med gymnastiklärarinnan Airi Elli Heikinheimo (tid. Heikel).
PRODUKTION. Fredrik Cygnaeus kirjailijana ja ajanilmiönä I−II (1923−1925); Runoilijoita ja kiistamiehiä (1926); Suomalaisia kirjailijoita XX vuosisadan alussa (1927); Raunioiden romantiikkaa (1930); Walter Scottin mestarivuodet (1931); Theorie des Romans (1935); Juhana Ludvig Runeberg (1936); Kirjallisia näköaloja (1936); Yleinen runousoppi (1937); Heikki Toppila (1938); Runous ja isänmaa (1940); Sanan ja runon taide (1942); Mestareita ja mestariteoksia (1944); Elävä kansalliskirjallisuus I−III (1944−1949); Otavan historia I 1890−1918 (1946); F. E. Sillanpää (1948); Kamarimusiikkia (1951); Väliverho 1900. Kulttuurihistoriallisia kirjoitelmia (1951); Helsinki ja Härjänvatsa. Muistelua (1953); Suomen kansallisteatteri 1902−1917 (1953); Finsk litteraturhistoria (1955); Porthanin aika (1956); Novellin teoria ja muita tutkielmia (1958); Der nordische Faust (1965); Matkakuvia Välimeren maista (1967); Der nordische Dekadent (1968); Y. S. Yrjö-Koskisen elämä II, III (1968, 1974); Suomen kansallisteatteri II 1917−1950 (1972); Aleksis Kivi (1974); Jaakko Forsman esseistinä (1975); Kymmenen tutkielmaa Juhani Ahosta (1975); Martti Rapolan hämäläinen trilogia (1976); Runebergin Suomi (1977); Kalevalan estetiikkaa (1978). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Juhlakirja Rafael Koskimiehen täyttäessä 60 vuotta 9.2.1958 (1958): K. Laitinen, Metsästä kaupunkiin. Esseitä ja tutkielmia kirjallisuudesta (1984); Niin muuttuu maailma, Eskoni. Tulkintoja kansallisnäyttämöstä (1999); H. K. Riikonen, Maailmankirjallisuuden yleisesitykset Suomessa. Luku suomalaisen kirjallisuudentutkimuksen historiaa (1989); A. K. Wiik, Isäni Rafael Koskimies. Yliopisto 5/1998.
BILDKÄLLA. Koskimies, Rafael. Foto: Ateljé Studio Elo. Uusi Suomis bildarkiv.