Hannu Salama har som författare och opinionsbildare framstått som ett fenomen i Finland alltsedan 1960-talet. Hans böcker och ställningstaganden har väckt stormiga diskussioner. Särskilt romanen Midsommardansen (1964) väckte för finländska förhållanden ett aldrig tidigare skådat litterärt krig: romanen anklagades för hädelse och brist på moral. Med tiden kom dock Salama i egenskap av nationell oliktänkare att bli en del av den etablerade litteraturinstitutionen.
Hannu Salama hör till den realistiska litteraturtradition som växte fram i Tammerfors efter andra världskriget. I likhet med Lauri Viita kom Salama ursprungligen från stadsdelen Pispala där han i sin ungdom deltog i den lokala sport- och kulturverksamheten. Förutom för litterär verksamhet föreföll han ha talang för musik och bildkonst. Efter att ha gått i Tammerfors klassiska lyceum livnärde Salama sig bland annat som elektriker och lantbrukare. Då han var 18 år gammal skrev han i sin dagbok: ”Jag har beslutat mig för att bli författare.” Studietiden vid Orivesi folkhögskola läsåret 1957–1958 blev en litterär skola för honom. I skolans tidskrift publicerades Salama första litterära övning ”Järvien järvi” (Sjöarnas sjö).
Som lovande ung begåvning fick Salama stöd av 1950-talets modernister och blev fri författare. Den framstående kritikern Tuomas Anhava insåg Salamas begåvning och ordnade med finansiering åt honom för litterärt skapande. Han hade både dikter och prosa i sin skrivbordslåda. Först utkom miniatyrromanen Se tavallinen tarina (1961, Den vanliga historien). Därefter publicerades novellsamlingen Lomapäivä (1962, Semesterdagen) och diktverket Puu balladin haudalla (1963, Trädet vid balladens grav).
Salamas mångsidighet som författare tog sig uttryck i att han med tiden också publicerade polemiska verk, dagböcker, en författarbiografi, Pentti Saarikoski, legenda jo eläessään (1975, Pentti Saarikoski, legend redan under sin livstid) och ett antal detektivromaner under pseudonymen Aki Rautala. Salamas böcker och ställningstaganden har väckt stormiga diskussioner. Han har blivit en katalysator för den moderna kulturen och har via sin offentliga produktion gett starka uttryck för olika ideologiska och estetiska motsatser.
Romanen Midsommardansen (1964) väckte en för finländska förhållanden aldrig tidigare skådad debatt: ärkebiskop Martti Simojoki anklagade boken för att vara omoralisk: han ansåg att den var anstötlig och sårade den religiösa känslan. ”Bokkriget” ledde till att författaren dömdes i rådstugurätten och att nya upplagor av boken censurerades. President Urho Kekkonen benådade dock både författaren, som blivit martyr för yttrandefriheten, och hans förläggare. Ett annat slag av kamp fördes när Salamas roman Kommer upp i tö gavs ut 1972; nu klandrades han av yttervänstern för att ha förvrängt historien.
Redan i Salamas debut kan man varsebli uttrycksformer som skulle bli karaktäristiska för honom. Miljön – Tammerfors arbetarstadsdelar och den närliggande landsbygden – levandegörs på 1960-talsprosa. Salama använder sig flitigt av dialog; han blev stadsfinskans första medvetna användare i sin tids litteratur. Stilmässigt förenar Salama högt med lågt, gör såväl parafraser på prästerliga predikningar som på litterära hyllningstal. I debutboken förekommer också en obildad amerikafinländares ålderdomliga skriftspråk och schlagerfraser. Bokens realism utmynnar i en absurd surrealism där också hästarna börjar tala ett lyriskt språk blandat med Tammerforsdialekt. Den viktigaste orsaken till att Midsommardansen väckte en sådan uppståndelse torde vara stilblandningen: de kristna kretsarnas religiösa känslor sårades av att romanen i en gäckande predikan, framförd av en berusad man, blandar in låga och folkliga uttryck.
Uppståndelsen kring Midsommardansen kunde inte undgå att inverka på författarens psyke och på utgångspunkterna för hans skrivande. I sin novellproduktion på 1960-talet gav författaren utlopp för de ekonomiska svårigheter och samhälleliga tryck som han upplevde medan processen pågick. Under denna tid kom Harri Salminen, författarens alter ego, att bli den hetlevrade och självmedvetna berättaren i hans romaner. Jag, Olli och Orvokki (1967) anses vara Salamas viktigaste verk. I den har han i konstnärlig form överfört sin personliga belägenhet och skrivandets problem. En grupp original som söker sin identitet filtreras genom berättarjaget. Romanen utspelar sig i en arbetarstad, återigen Tammerfors, men till sin livsbeskrivning behandlar den inte den politiska och ideologiska kampen. Salamas biograf Pekka Tarkka har påvisat att romanens huvudperson söker likasinnade bland fattiga trashankar och dekadenta borgerliga element. Berättaren påminner om en bohem i Eino Leinos verk, som han beskrivits i Löysäläisen laulu (Löysäläinens sång), en man ”utan böcker, utan boskap”. En senare litteraturforskning har framhållit att Salama med denna roman också gestaltar den moderna västerländska maskulinitetens kris. Beskrivningen av mannen i kris återkommer även i författarens senare produktion och får ställvis drag av strindbergskt kvinnohat.
Salama har från början av sitt författarskap brutit med den traditionella realismen och sökt sig fram längs mer experimentella vägar, vilket särskilt märks i hans femdelade romansvit Finlandia-sarja (1976–1983), enligt författaren själv hans viktigaste litterära skapelse. Sviten är till sitt slingrande och mångfacetterade tilltal ett typiskt postmodernt, självreflekterande verk. Tematiskt omspänner romanen livets hela brokiga mångfald men koncentrerar sig särskilt på frågor om skuld och moral. Romansvitens konstnärligt nyskapande program har Salama redogjort för i sin dagbok Vuosi elämästäni (1979, Ett år av mitt liv). I egenskap av romanförfattare uttrycker Salama en passion för ”att abstrahera det sanslösa”, och strävar till en intellektualisering av romanens metasystem. Strukturmässigt innebär detta att romanens teori blir en oskiljaktig del av den skönlitterära framställningen.
Hannu Salama har på 1990-talet och i sin fortsatta produktion drivit den nationella oliktänkarens roll till dess spets. I romanserien Elämän opetuslapsia I–IV (1997–2006, Livets lärjungar) kallar han sig ”tredje generationens rödgardist” och använder sig av sin gamla rollfigur Harri Salminen, som med sina komplicerade meningar skjuter på allt som rör sig. Salama har blivit en obeveklig kritiker av ett prylfixerat samhälle, ett Finland som anslutit sig till Europeiska unionen. Han bearbetar sina gamla motiv och söker efter en biblisk-mytisk klangbotten för dem. Också efter millennieskiftet har Salama karakteriserats som ”en av detta lands sista arga unga män”. I sin diktsamling Jatkuu huomenna (2004, Fortsätter i morgon) trappar han ytterligare upp sina skoningslösa smädelser. I romanen Sydän paikallaan (2010, Hjärtat på rätt ställe) hotar huvudpersonen Hans von Blixt, som påminner om författaren själv, att ”genom skrivande förgöra kapitalismen fastän det redan är sent”.
Det postmoderna Finlands sätt att reagera på Salamas ordkonst avslöjar att den rebelliske författaren med tiden kommit att tillhöra den etablerade litteraturinstitutionen. Salama har mottagit Nordiska rådets litteraturpris (1975), Väinö Linna-priset (1979), Eino Leino-priset (1985), Årets Kiila-pris (1987) Alexis Kivi-priset (1990) och Haavikko-säätiös pris (1997).
Juhani Niemi
Hannu Sulo Salama, pseudonym Aki Rautala, född 6.10.1936 i Kouvola. Föräldrar elektrikern Sulo Erland Salama och Hulda Mirjam Heino. Gift 1963−1980 med Irma Jerkkola.
PRODUKTION. Prosa: Se tavallinen tarina (1961); Juhannustanssit (1964; Midsommardansen. Stockholm 1965); Kenttäläinen käy talossa (1967); Minä, Olli ja Orvokki (1967; Jag, Olli och Orvokki. Stockholm 1970); Lomapäivä (1962); Joulukuun kuudes (1968); Kesäleski (1969); Tapausten kulku (1969); Lokakuun päivä (1971); Siinä näkijä missä tekijä (1972; Kommer upp i tö. Stockholm 1974); Tienviitta ja muita novelleja (1974; Mikkolas första jobb och andra noveller. Stockholm 1975); Pentti Saarikoski, legenda jo eläessään (1975); Kosti Herhiläisen perunkirjoitus (1976; Bouppteckning efter Kosti. Stockholm 1977); Kolera on raju bändi (1977); Ihmisen ääni (1978); Kolme sukupolvea. Novelleja (1978); Vuosi elämästäni (1979); Pasi Harvalan tarina I−II (1981−1983); Kaivo kellarissa (1983); Novellit (1984); Finlandia (Finlandia-sviten samlad, 1984); Amos ja saarelaiset (1987); Näkymä kuivaushuoneen ikkunasta (1988); Ottopoika (1991); Hyvä veli (1992); Elämän opetuslapsia I−IV (1997−2006); Sydän paikallaan (2010). Detektivromaner under pseudonymen Aki Rautala: Kaikki naiset pitävät parabellumista (1995); Bipappi soittaa bebopia (1996); Rikoksia ilman rangaistuksia (1996). Dikter: Puu balladin haudalla. Runoja vuosilta 1960−1962 (1963); Villanpehmee, taskunlämmin (1971); Runot (1975); Itäväylä (1980); Punajuova (1985); Jatkuu huomenna (2004).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hannu Salama. Miten kirjani ovat syntyneet II (1980); J. Niemi, Proosan murros. Kertovan kirjallisuuden modernisoituminen Suomessa 1940-luvulta 1960-luvulle (1995); S. Rantanen, Ihmisyys on kaupan. Kirjojen Suomi (1996); P. Tarkka, Hannu Salama. Stockholm (1976); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Hannu Salama. Författare i Finland (1983); P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita (2000).
BILDKÄLLA. Salama, Hannu. Foto: Kai Nordberg. Uusi Suomis bildarkiv.