Helvi Hämäläinens författarbana är exceptionell. I motsats till många poeter som skriver sin bästa lyrik under ungdomsåren och senare övergår till prosa, skrev Hämäläinen först sina starkaste romaner, fann sin diktarröst sent och publicerade som 80-åring sitt lyriska storverk Sukupolveni unta. Hon hörde till den litterära gruppen Tulenkantajat och var dess mest produktiva författare näst efter Mika Waltari. Både Hämäläinens lyrik och hennes prosa karaktäriseras av en levande naturkänsla, stora passioner, starka färger och exakt iakttagelseförmåga.
Helvi Hämäläinen föddes 1907 i Fredrikshamn. Hon var den näst äldsta av fem döttrar till garvaren Aaro Hämäläinen och tjänarinnan Iida Maria Mickelson. Familjen flyttade 1918 till Helsingfors, då fadern hade utnämnts till chef för jordbruksföretaget Hankkijas läder- och skinnavdelning. Faderns död 1922 medförde bistra tider för familjen. Trots detta ansåg modern det viktigt att den begåvade Helvi fortsatte sin skolgång i Nya samskolan i Helsingfors, grundad av Lucina Hagman. Bland andra Elsa Enäjärvi (sedermera Enäjärvi-Haavio) och Olavi Paavolainen gick i samma skola.
Författarkallet stod tidigt klart för Helvi Hämäläinen. Hennes första diktsamling blev klar 1927 och den första romanen 1929, men de fick ingen förläggare. Så småningom koncentrerade sig Hämäläinen helt på att skriva. Hon debuterade 1930 med romanen Hyväntekijä (Välgöraren), en berättelse om skönhetsdyrkan. Författarens estetiska, målande stil framträder redan i debuten. Skönhetsupplevelsen är det ursprungliga och bestående motivet i Hämäläinens författarskap.
Förlagsredaktör Martti Haavio anställde Helvi Hämäläinen som korrekturläsare vid WSOY:s tryckeri i Borgå. I samma hus verkade Iris Uurto, vars succéroman Ruumiin viisaus (Kroppens visdom) väckte Hämäläinens intresse för den erotiska romanen. I Borgå träffade Helvi Hämäläinen sin blivande man, den bohemiske och konstnärligt begåvade Niilo Haapman. Han arbetade om somrarna för sin farbror, som var Hämäläinens hyresvärd. De unga tu förälskade sig och Hämäläinen blev gravid. Hon krävde att Haapman skulle gifta sig med henne trots att lysning redan hade utfärdats för honom och hans sambo, som några månader tidigare hade fött honom en dotter. Hämäläinen och Haapman vigdes den 17 november 1931 och en son föddes den 25 februari 1932. Äktenskapet räckte i praktiken en vecka, men officiellt trädde skilsmässan i kraft 1936. Trots att författaren i verkligheten inte kunde tåla sin man, är det lätt att känna igen Niilo Haapmans romantiserade, labila vagabondgestalt i romanen Lumous (1934, Förtrollningen) och i diktskådespelen Aaverakastaja (Spökälskaren) och Kuunsokea (Månblind). I början av verket Katuojan vettä (1935, Vattnet i rännstenen) skildras han realistiskt.
Hämäläinen hade svårigheter med publiceringen av sin andra roman Lumous. Den utkom slutligen med Olavi Paavolainens bistånd. Boken, som även betecknades som en föregångare för en ny sexualmoral, är ett triangeldrama i D. H. Lawrences anda. Den väckte läsarnas intresse och fick goda recensioner. Hämäläinens författarbana var i brant uppåtstigande. Vattnet i rännstenen är en realistisk skildring av livet under 1930-talets depression i en hyreskasern i en arbetarstadsdel i Helsingfors. Hämäläinen skildrar här självbiografiskt en ung, ensamförsörjande kvinna med ett kort, otryggt äktenskap bakom sig, hennes desperata försök att få ett arbete och hennes köande vid fattigvårdens lucka. Författaren krävde rätt för ensamma mödrar att föda och fostra sina barn under mänskliga förhållanden. Romanen blev Hämäläinens genombrott och tilldelades ett statligt pris. Den publicerades också i Sverige.
Romanen Tyhjä syli (1937, Den tomma famnen) utspelar sig dels i arbetarmiljö i Helsingfors, dels på landsbygden bland medellösa arbetare. Sexualiteten i romanen är en mystisk naturkraft som bryter sig ut ur ett ofruktsamt äktenskap och återbördar människan till naturen. Kvinnans sexualitet och hela hennes biologiska väsen trevar sig fram mot moderskapet och finner där sin fullkomning. Också denna roman med sin yppiga stil och sin fasta struktur tilldelades statspris.
Kylä palaa (1938, Byn brinner) är Hämäläinens första, kanske viktigaste miniatyrroman. Här flätas många människoöden samman i en dramatisk gestaltning av en eldsvåda som hotar en hel by. Boken fick lysande kritik och utkom också i Sverige.
Hämäläinens relation till Olavi Paavolainen gjorde det möjligt för henne att skriva den roman hon planerade; hon vistades ofta i Paavolainens bostad, umgicks med hans vänner och besökte hans barndomshem Vienola i Kivennapa. Paret inledde våren 1938 ett förhållande, som upphörde slutgiltigt hösten 1941. När Paavolainen våren 1939 företog en resa till Sovjetunionen flyttade Helvi Hämäläinen till sin kusins sommarstuga på landet och skrev under sommaren sin omfattande roman Säädyllinen murhenäytelmä (En ståndsmässig tragedi), som blev höjdpunkten i hennes prosaproduktion.
Hämäläinen har lyckats fånga den idylliska, välvilliga livsstilen hos den helsingforsiska intelligentian. Romanpersonerna blundar för samhälleliga oförrätter och världspolitiska hot. Temat utgörs av svårigheten att förena det andliga med det biologiska inom äktenskapet. Doktor Tauno och hans hustru, författaren och översättaren Elisabet, är ättlingar till 1800-talets idealister. För dem är ”det andliga kompanjonskapet” och ”vänskapens skatt” det viktiga; ”köttslig” sexualitet är av underordnad betydelse. Hämäläinen använde sig av professor Oiva Tuulio, sin väninna författaren Tyyni Tuulio och deras barn som förebilder. Generationen som vuxit upp i skuggan av första världskriget dyrkar sinnesnjutningar: sexualitet, skönhet, bekvämlighet. Estetikern Arthur är generationsrepresentanten – en svart karikatyr av Olavi Paavolainen. Han bor tillsammans med sin mor i en villa på Karelska näset. Hans hustru, konstkritikern Naimi plågas av Arthurs och hans mors sadism. Naimi fick sitt yttre väsen av kritikern och essäisten Anna-Maria Tallgren, men hennes känslor och tankar är författarens egna.
Hämäläinen överförde också familjen Tuulios hem och Paavolainens släktvilla till sin bok, rum för rum, föremål för föremål. Den detaljerade miljöbeskrivningen är inget självändamål; det yttre och det inre står i oavbruten växelverkan. Arvegodset förmedlar det förflutnas värden till släktens nya medlemmar. Föremålen ges ofta en symbolisk innebörd.
Säädyllinen murhenäytelmä trycktes genast hösten 1939, men upplagan makulerades. Orsaken var ömtåliga passager om Hitlers Tyskland, författarens ”fotografiska blick” och bristande anonymitetsskydd för dem som stått förebild för romanpersonerna. Trots att romanen utkom med vissa partier strukna, kände Hämäläinens samtida igen personerna. Också de förvecklingar som sprungit ur författarens fantasi trodde man var verkliga: doktorns och hans hembiträdes utomäktenskapliga barn och den förvridna relationen mellan Arthur och hans mor, och deras sadism. Boken medförde en hel del lidande för familjen Tuulio, Olavi Paavolainen och deras närmaste. I sin helhet publicerades romanen inte förrän 1995.
Säädyllinen murhenäytelmä är en Helsingforsroman i likhet med de följande romanerna om intelligentian, Velvoitus (1942, Förpliktelse) och Hansikas (1943, Handsken). Den föregående handlar om människans arbetsförpliktelser, uttryckligen läkarnas, och den försvarar kvinnans rätt att kombinera äktenskap med moderskap. Den senare beskriver kriser utlösta av vinterkriget ur en modersmålslärares perspektiv; författaren uttrycker ”kvinnans och naturens protest mot kriget och döden”. År 1947 publicerade Hämäläinen en ojämn släktroman, Sarvelaiset (Sarvelainens), där hon återgår till att beskriva Paavolainen och hans släkt. Följande roman var Kadotettu puutarha (Den förlorade trädgården), en fortsättning på Säädyllinen murhenäytelmä, där läsaren får ta del av romanpersonernas öden under vinter- och fortsättningskrigen. Boken publicerades först 1995.
Helvi Hämäläinen hade stora svårigheter att få sina böcker utgivna på 1950- och 1960-talen. Av de då skrivna romanerna utkom Uusi Adam (Den nye Adam) först 1997 och Kylän ruusut (Rosorna i byn) 1998. Till Hämäläinens bästa prestationer under denna tid hör Kolme eloonherätettyä (1953, Tre som väckts till liv), en livsåskådningsroman som behandlar den kristna tron och dess värden, samt en historisk miniatyrroman, Suden kunnia (1962, Vargens heder), som utspelar sig i Palestina under romartiden. Den beskriver ångesten hos ett litet folk under ett stormaktsvälde, en återspegling av Finlands hotade ställning som Sovjetunionens granne under det kalla krigets år.
Från och med Säädyllinen murhenäytelmä skrev Hämäläinen sina böcker huvudsakligen på Sommarnäs (Somerniemi, numera i Somero). Författarens kusin, skogsarbetarhustrun Lempi Kreander, hade berett henne möjlighet att vistas där. På Sommarnäs fann Hämäläinen sin diktarröst. Hon fångade byn och dess människor i intensiva miniatyrromaner som till formen närmast är prosaballader. Dessa är Pouta (1946, Vackert väder), Tuhopolttaja (1949, Pyromanen) och Karkuri (1961, Rymlingen) samt Ketunkivi (1948, Rävstenen), en humoristisk folklivsskildring.
Hämäläinens poesi kan indelas i fem olika perioder. Under den första, från 1920-talet till slutet av 30-talet, skrev hon sina tidiga dikter och trevade efter ett eget lyriskt språk och pregnans som diktare. Den andra perioden, den s.k. Härjänojapoesin, karaktäriseras av en stark naturkänsla, livsglädje och fantasi. Djuren, växterna, vättarna, älvorna och människorna vilar alla jämlika i Moder Naturs famn. Dikternas rytm är fri, de är färgrika och påminner om naivistiska målningar.
Hämäläinen skrev sina bästa dikter under den tredje perioden, i skuggan av modernismen och drabbad av personliga motgångar. Dikterna präglas av ångest, sårbarhet och försvar. Hennes gestaltning av nationella teman och bruk av folktraditionens uttrycksmedel blir starkare. Förutom de sprakande ordmålningarna kommer gråtkväden, legender och besvärjelser till. I den fjärde periodens apokalyptiska dikter förutspår Hämäläinen mänsklighetens stora kris och världens undergång (Poltetut enkelit, 1965, De brända änglarna; Sokeat lähteet, 1967, De blinda källorna). Människan som ingenting förstår måste försvinna så att det blir möjligt att skapa nytt.
Efter den fjärde perioden tystnade Helvi Hämäläinen som författare för tjugo år framåt. Hennes sons död utlöste en ny skapande period. Sukupolveni unta (1987, Min generations dröm) är en generationsmedveten diktsamling: författaren har flyttat tyngdpunkten från de individuella upplevelserna till den egna generationens erfarenheter. Dikterna rör sig kring axeln jag–Finland–världen–universum. I djupperspektiv berör den många kulturer och tidsepoker. Hämäläinen vill med diktsamlingen göra rättvisa åt den egna generationens människor och öden – vinterkrigets hjältar, de okända soldaterna, koncentrationslägrens offer. Hon uttrycker också sin oro för naturförstörelsen och försvarar livet.
Sukupolveni unta tilldelades Finlandiapriset och blev en publikframgång. De äldre läsarna imponerades av den återbördade hedern för dem som stridit för fosterlandet, de yngre av Hämäläinens vädjan för naturen. Hämäläinen, som redan dragit sig tillbaka, hamnade nu i rampljuset igen.
Den renässans Hämäläinen fick uppleva i åttioårsåldern fortsatte under 1990-talet och även efter hennes frånfälle 1998. Hennes böcker har tryckts i nya upplagor och de tidigare refuserade manuskripten har publicerats. Säädyllinen murhenäytelmä och Kadotettu puutarha sattes upp på Nationalteatern och blev kritiker- och publiksuccéer. Hösten 1998 hade filmen Säädyllinen murhenäytelmä, i regi av Kaisa Rastimo, premiär på biograferna.
Ritva Haavikko
Helvi Heleena Hämäläinen, författarpseudonym Annikki Heinä, född 16.6.1907 i Fredrikshamn, död 17.1.1998 i Esbo. Föräldrar garvaren Aaro Hämäläinen och tjänarinnan Iida Maria Mickelson. Gift 1931 med Niilo August Emanuel Haapman.
PRODUKTION. Hyväntekijä. Kertomus kauneuden palvojasta (1930); Lumous (1934); Miss Eurooppa (1934); Katuojan vettä (1935, Vattnet i rännstenen. Stockholm 1939); Aaverakastaja (1936); Kuunsokea (1937); Tyhjä syli (1937); Kylä palaa (1938, Byn brinner. Stockholm 1940); Säädyllinen murhenäytelmä I−II (1941, 13 uppl. 2007); Velvoitus (1942, Förpliktelse 1944); Hansikas (1943); Lapsellinen maa (1943); Kylä vaeltaa (1944); Pouta (1946); Viheriä poika (1946); Sarvelaiset (1947); Voikukkapyhimykset (1947); Ketunkivi (1948); Tuhopolttaja (1949); Pilvipuku (1950); Kasperin jalokivet (1953); Kolme eloonherätettyä (1953); Surmayöt (1957); Punainen surupuku (1958); Karkuri (1961); Pilveen sidottu (1961); Suden kunnia (1962); Poltetut enkelit (1965); Sokeat lähteet (1967); Valikoima runoja (1958); Valitut runot (1973); Sukupolveni unta (1987, 8 uppl. 1994); Helvi Hämäläinen. Kirjailijan ääni (kassettbok, 1989); Ketunkivellä. Helvi Hämäläisen elämä 1907−1954 (tills. med R. Haavikko, 1993); Helvi Hämäläisen päiväkirjat 1955−1988 (1994); Kadotettu puutarha (1995, 4 uppl. 2007); Runoja (1995); Uusi Adam (1997); Kylän ruusut (1998).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervjuer: R. Haavikko (1980–1981); M. Polkunen (1972). Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. R. Haavikko, Säädyllinen murhenäytelmä. 30-luvun mennyt maailma – yleispätevät teemat. Säädyllinen murhenäytelmä. Suomen Kansallisteatteri (progamblad, 1994); R. Haavikko & H. Hämäläinen, Ketunkivellä. Helvi Hämäläisen elämä 1907–1954 (1993); Helvi Hämäläisen piväkirjat 1955–1988 (1994); H. Hämäläinen, Miten kirjani ovat syntyneet (1980); T. Korsström, Kan kvinnor tänka? En undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor. Stockholm (2002); M. Kähkönen, Ei kenenkään veli. Naiskirjailijuuden metaforat Helvi Hämäläisen lyriikassa (2004); E. Rahikainen, Tie Härjänojaan. Muistiinpanoja kirjailija Helvi Hämäläisen suvun taipaleelta (1987); T. Hökkä, Helvi Hämäläisen runottaren lyyra. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989).
BILDKÄLLA. Hämäläinen, Helvi. 1959. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.