Som författare utvecklades den lysande tidningstecknaren Henrik Tikkanen till en briljant prosaist och skicklig dramatiker, som i sina verk lyfte fram krigets, våldets, kärlekslöshetens och alkoholismens teman. Dessa hade alla en bakgrund i hans eget liv, men återspeglar också en hel krigsmärkt mansgenerations trauman. Både som tecknare och författare, journalist och dramatiker var han mycket produktiv.
Henrik Tikkanen kom från en bemärkt kultursläkt som genom hans farfarsfars Paavo Tikkanens äktenskap tillhörde den Tengström–Runebergska kulturklanen. Hans farfar var den kände konsthistorikern, professor J. J. Tikkanen. Fadern som utbildat sig till arkitekt misslyckades däremot emotionellt och socialt och hemmet splittrades. Den äldste sonen, Tikkanens äldre bror, begick självmord när han under kriget kom på permission från fronten. Då Henrik Tikkanen som gymnasist anmälde sig som frivillig i armén, av allt att döma för att vinna sin fars gunst, utsatte han sig som tonårig frontsoldat för en brutal och ond verklighet som blev honom övermäktig. Dessa upplevelser spelar en framträdande roll i hans författarskap och reflekteras också i en del av hans bildkonstverk.
Henrik Tikkanen var sedan 1950-talets början känd som tidningstecknare och kåsör, men också som dramatiker och prosaist. Han hade en förmåga att i blixtsnabba språkvändningar ge en kvick och ofta kritisk bild av den verklighet han skildrade. Sitt definitiva genombrott som författare fick han först i mitten av 1970-talet. Han gjorde först succé på finska med antikrigsromanen Unohdettu sotilas (1974, Den glömda soldaten) och därefter på svenska med sin pikareska självbiografi i tre korta delar, Brändövägen 8, Brändö (1975), Bävervägen 11, Hertonäs (1976), och Mariegatan 26, Kronohagen (1977), samt dess fria fortsättning i Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982). Trilogins psykologiska djupverkan har av P. O. Enquist träffande beskrivits med orden ”också cynismen, poserna och den ibland alltför briljanta elakheten täcker ett levande inre där människor plågas, lider och skriker efter värme och kommunikation”.
I Tikkanens bildproduktion finner man ofta en motsvarande djupverkan, och också här är det särskilt teckningen som är hans medium, medan de tyngre teknikerna och uttrycksformerna knappast alls hörde till hans uttrycksmedel. Han gjorde aldrig oljemålningar och formade bara några få små skulpturer. Däremot ställde han ut teckningar i tusch, blyerts, krita eller kol, samt laveringar och akvareller. Krokier och studier av gestalter i rörelse hör i sin linjesäkra elegans till Tikkanens mest anslående verk. I hans bildvärld möter man också elaborerade, figurrika teckningar, studier i mänskligt beteende som i sin symboliska detaljrikedom ofta visar upp en lika vass som plågad ironi.
Under 1950- och 1960-talen dekorerade Tikkanen åtskilliga offentliga lokaler i Helsingfors med teckningar i stort format som han utförde direkt på väggen. Den lätta linjeföringen i dem kontrasterade starkt mot traditionell muralkonst. Få av dessa verk har bevarats.
Som tidningstecknare, först i tjugo år på Hufvudstadsbladet och från 1967 på Helsingin Sanomat, skapade han en linjeren elegant stil som trotsade tidningstryckets nyanslöshet. Han skapade också ett kongenialt instrument för sin aggressiva uttryckslust i de kraftigt stiliserade, imaginära porträtt i tuschpenselteknik som han försåg med korta bon mots eller aforistiska sentenser. Dessa publicerades dagligen, ursprungligen i Nya Pressen under rubriken ”Nypressat”, och senare under andra beteckningar i Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, Dagens Nyheter (Stockholm) och Dagbladet (Oslo). Porträtten gjorde honom populär i hela Norden.
I Hufvudstadsbladet publicerade Tikkanen – ofta tillsammans med Benedict Zilliacus – tecknade bild- och textreportage från olika delar av Svenskfinland. Han blev genom sin verksamhet vid tidningen något av en finlandssvensk identitetsmarkör. Hans överflyttning till Helsingin Sanomat uppfattades därför av många svenskspråkiga som en förlust, men i gengäld nådde hans satiriska kritik nu hela landet. I den finska rikstidningen bidrog Tikkanen med artiklar, som han själv illustrerade, förnämligast om olika kulturella miljöer. Senatstorget, hamnarna, skärgården, landsbygdens kyrkor och herrgårdar, gamla bruk och kulturlandskap hörde till hans favoritmotiv.
Som författare var han mångsidigare än som tecknare, men också mera ojämn. Han utgav aldrig någon diktsamling. Däremot tolkade han gärna verkligheten med nära nog poetiska medel i både dramatiska och episka genrer. Det mesta i hans författarskap har en mer eller mindre självupplevd bakgrund, och hans originalitet härrör mindre ur någon medvetet odlad stilsträvan än ur ett spontant och starkt personligt uttrycksbehov.
Under ungdomsåren syftade Tikkanens produktion främst till att ge honom bröd för dagen. Han stod nämligen då på bar backe; han var enligt egen utsago ”född med en använd förstaklassbiljett på fickan”.
Efter kriget förde han under ett par år ett intensivt, vagabonderande konstnärsliv, tidvis i Sverige och på kontinenten. Hemma fick flera olika konstnärer betydelse för hans utveckling, bland andra Sakari Toikka, Väinö Aaltonen, Tapio Tapiovaara och författaren Arvo Turtiainen. Senare gjorde han en del arbeten tillsammans med författarna Bo Carpelan och Christer Kihlman.
Sina erfarenheter av krigets verklighet bearbetade han ständigt, bl.a. i skådespelen De fega (1958) och Fjärilsvingar (1978) samt i romanen Hjältarna är döda (1961). Särskilt anmärkningsvärd är den lilla miniatyrromanen Ödlorna (1965), som också den behandlar våldets problem. Motivsfären återkommer i romanen Unohdettu sotilas (1974). Stoffet återanvände Tikkanen i en svensk version, 30-åriga kriget (1977). Också Brändövägen 8 (1975) tar upp krigets tema.
I romanen bearbetar författaren självterapeutiskt och med svart humor sina relationer till hemmet. Han nagelfar det borgerliga samhället, men inte ur en politisk utan snarare ur en konstnärligt radikal synvinkel. Romanen kom att väcka stort uppseende, då han och Christer Kihlman intervjuades i finsk tv, om sina på hösten 1956 utgivna romaner. Därvid väcktes våldsam anstöt i vida, framför allt folkliga, finlandssvenska kretsar. Då också författaren Christer Kihlman samma år med romanen Dyre prins väckte en liknande indignation, uppstod den så kallade ”Kihlman- och Tikkanenfejden”, i vilken en upprörd finlandssvensk opinion fördömde de båda författarna för att med skildringar av ett depraverat överklassliv förstärka finska och rikssvenska fördomar mot den finlandssvenska folkgruppen.
År 1963 gifte sig Henrik Tikkanen med Märta Ginman f. Cavonius. Spänningarna i deras äktenskap, till stor del orsakade av Tikkanens alkoholberoende och därmed sammanhörande jämlikhetsproblem exponerades inte bara i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978) utan syns också i Henrik Tikkanens halvt dokumentärt självreflekterande böcker Georgsgatan (1980) och Henriksgatan (1982). Dessa har ibland ansetts utgöra en fortsättning på Tikkanens såkallade adresstrilogi, men rent litterärt är det fråga om två helt självständiga verk, vilkas titlar syftar på författarens två dopnamn.
I Tikkanens stora och mycket ojämna dramatiska produktion bör antikrigspjäsen De fega, hörspelet Häng med om du kan, älskade och ett par av hans populära tv-komedier, Kansikuvapoika (Skyltdockan) och Murhakopla (Mördarligan) nämnas. Som dramatiker nådde han kanske högst med den expressionistiska scenpjäsen Fyllhunden, i vilken han går tillrätta med alkoholmissbruket som socialt problem.
Sedan Tikkanen 1979 insjuknat i leukemi vilade dödsmedvetandet över hans liv. Han bar det med en till synes obekymrad elegans. Döden visar sig emellertid ofta i hans motivval från de fem år han ännu hade kvar att leva. Efter hans död 1984 gav Märta Tikkanen ut en volym, Henrik, som innehåller minnesteckningar författade av henne och av nära vänner till den bortgångne.
Johan Wrede
Georg Henrik Tikkanen, född 9.9.1924 i Helsingfors, död 19.5.1984 i Esbo. Föräldrar arkitekten Toivo Robert Tikkanen och Kyllikki Ingeborg Vitali. Gift med (1) Vaike Alla Etrock 1949, (2) författarinnan Märta Eleonora Ginman (född Cavonius), 1963.
PRODUKTION. Mr. Gogo kommer till Europa (1946); Kär i Stockholm (1955); Bilbiten. Kåserier på fyra hjul (1956); Paddys land. Irländska skisser (1957); Över fjärden är himlen hög (1959); Hjältarna är döda (1961); Ödlorna (1965); På jakt efter etrusker (1967); Min älskade skärgård (1968); I Sovjet (1969); Mitt Helsingfors (1972); Dödens Venedig (1973); Brändövägen 8, Brändö, tel. 35 (1975); Bävervägen 11, Hertonäs (1976); 30-åriga kriget (1977); Mariegatan 26, Kronohagen (1977); Ihmisen ääni (1978); Efter hjältedöden (1979); TTT (1979); Georgsgatan (1980); Henriksgatan (1982); Renault, mon amour. En autobiografi (1983). Se även Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kruskopf, Tecknaren Tikkanen (2004); Henrik. Red. M. Tikkanen (1985); M. Tikkanen, Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap (2004); Tio finlandssvenska författare. Red. B. Hellman och C. Zilliacus (1986).
BILDKÄLLA. Tikkanen, Henrik. 1977. Uusi Suomis bildarkiv.