Julius Krohn var en övertygad förkämpe för finskhetsrörelsen och gick in för sina ideal i egenskap av vetenskapsman, diktare och journalist. Inom folkloristiken är Krohn fortfarande ett aktat namn på grund av den metodik han utarbetade.
Julius Krohn blev en förkämpe för finskhetsrörelsen trots sin kosmopolitiska bakgrund. Med tysk grundlighet gick han in för att förverkliga sin idealistiskt färgade patriotism på alla livsområden. Han forskade i tidig finsk litteratur och undersökte Kalevalasångernas vetenskapliga värde, samtidigt var han en känslig diktare och målmedvetet översatte verk ur världslitteraturen. Utöver detta var han en journalist med en gedigen allmänbildning som också författade uppbyggliga skrifter för folket. I sitt privatliv förverkligade Krohn sitt ideal genom att byta språk till finska. Jämte G. Z. Yrjö-Koskinen var Krohn en politisk förgrundsgestalt i Finland som krävde att finskan skulle jämställas med svenskan i undervisning och förvaltning. Han vann internationell ryktbarhet med den folkloristiska metodik han utvecklade, och som blivit förhärskande i hela världen.
Omkring 1785 begav sig Julius Krohns farfar, Abraham Krohn, från ön Rügen utanför Pommerns kust till S:t Petersburg, där han grundade ett ölbryggeri. Abraham Krohn gifte sig med den petersburgs-tyska affärsmannadottern Elisabeth Balser och fick sju söner med henne. Julius Krohns far, Leopold Wilhelm, var näst yngst, och avancerade till direktör för bryggeriets mälteri. Han gifte sig 1834 med den viborgs-tyska affärsmannadottern Julia Dannenberg, vars mor var dotter till en finsk präst från Ingermanland. Hemma hos Krohns talades dagligen fem språk; föräldrarna och de tre äldsta syskonen, Julius, Leopold och Emilie, talade helst tyska, Ottilie franska och den yngsta systern, Adèle, ryska. Med tjänstefolket talade familjen ryska och finska. Om vintrarna bodde de i S:t Petersburg till 1844, då L. W. Krohn sålde sin andel i bryggeriet och de slog sig ner strax utanför Viborg, på Kiiskilä gård, som svärfadern sålt till dem. Senare antog Julius Krohn diktarnamnet Suonio, efter ön Suonionsaari i Viborgska viken.
I Viborgs gymnasium lästes finska, och här fick Julius Krohn grunderna för sina studier i finska språket, som han efter avlagd studentexamen kom att studera vid Kejserliga Alexandersuniversitet. Efter ett års avbrott av hälsoskäl i studierna övergick han 1856 från medicinska till historisk-filologiska fakulteten. Elias Lönnrot var professor i finska språket, och i hans föreläsningar deltog också Alexis Stenvall (Aleksis Kivi). Tack vare sin fars pengar kom Krohn längre fram att bli mecenat för Kivi på hans väg till författare och stödde honom genom att publicera hans dikter, korrigera språkfel och ta Sju bröder i försvar. Aleksis Kivi, som förargades över recensionerna, svarade emellertid med att kalla sin beskyddare en lallande poet och tysk månglare. Krohns första diktarperiod inföll under studieåren. År 1857 började han undervisa i finska på lediga stunder vid Elisabeth Blomqvists flickskola och i landets första finska folkskola, som han grundat tillsammans med några vänner. Hans avhandling pro gradu var den första som någonsin avlagts på finska vid Helsingfors universitet. År 1859 inbjöds Krohn att bli medlem i Finska Litteratursällskapet. Han var sällskapets sekreterare 1864–1868 och vice ordförande 1881–1882.
Krohn blev filosofie kandidat 1860, och publicerade därefter tretton dikter under pseudonymen Suonio i diktsamlingen Mansikoita ja mustikoita II (Jordgubbar och blåbär II) samt fjorton andra i Kuun tarinoita (Månens berättelser), ett slags metaforiska sagoberättelser. Under hans mest produktiva år, 1860–1861, föddes ett 40-tal kärleksdikter, vilket avrundar hans första diktarperiod. Hans ymniga kärlekslyrik hade inspirerats av Emma Nyberg, som förtjänade sitt uppehälle som guvernant i Nykarleby efter studier i en svensk flickskola.
I Krohns doktorsavhandling Suomenkielinen runollisuus Ruotsinvallan aikana, ynnä kuvaelmia suomalaisuuden historiasta (Diktning på finska språket under svenska tiden, samt beskrivningar av finskhetens historia), som förelades till granskning hösten 1862, samlas den finska lyrikens främsta alster under den svenska tiden för första gången i en volym. Avhandlingen är emellertid mer än en litteraturhistorisk översikt. Författaren vill även påvisa att det fanns en finsk nationalkänsla redan på den svenska tiden. Den vetenskapligt förtjänstfulla avhandlingen ledde till att Krohn först blev docent i finska språket och litteraturen, för att därefter 1857 utses till lektor i finska språket efter C. A. Gottlund.
På 1860-talet upptogs Krohns tillvaro av mångahanda uppgifter ägnade att stärka det finska språkets ställning. Utöver tjänsten vid universitetet medverkade han i tidningspressen, i syfte att påverka opinionen inom samhällets bildade skikt. Hans stöd för finskans ställning medgav inga eftergifter. Privat var Krohn lika kompromisslös; hans fästmö fick lov att lära sig finska med hjälp av en ordbok för att det endast skulle talas finska i hemmet, precis som hos Yrjö-Koskinens. Julius Krohn gifte sig med Emma Nyberg i maj 1862. Vid sidan av undervisning och forskning fortsatte Krohn att översätta, bl.a. för Finska Litteratursällskapets serie dramalitteratur Näytelmistö. I januari 1864 började den första finskspråkiga veckotidningen, Maiden ja merien takaa (Över land och hav) komma ut, även den grundad av Krohn.
År 1864 bildades Suomalainen Iltaseura (Finska aftonsällskapet), som uppstod i Krohns finskhetsivrande bekantskapskrets. Sällskapet samlades en gång i veckan för att i hemmiljö ägna sig åt samtal, musik, dans och sällskapslekar på finska. På initiativ av tonsättaren Lorenz Achté utökades kretsen hösten 1869 med Suomalainen Seura (Finska Sällskapet), som skulle befrämja finskheten på konstens område.
På tillskyndan av Krohn började J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner ges ut i finsk översättning. Krohn var även förläggare för utgåvan, som sysselsatte honom åren 1866–1877. Sin egen diktargärning har Krohn förklenande kallat ett latmansgöra för lediga stunder. Han skrev någon dikt om året med undantag för tre intensiva perioder. Den första inträffade under förlovningstiden, den andra under paret Krohns resa till Tyskland och Schweiz, som företogs dels för att lindra deras sjukdomar och för Krohns del för att vila upp sig från hans arbetsbörda. Under en senare vistelse i utlandet 1868–1869 såg 34 dikter dagens ljus.
Väl tillbaka hemma igen tog Krohn med nya krafter sig an sina många folkupplysningsprojekt. Tillsammans med Yrjö Koskinen översatte han serien Kertomuksia ihmiskunnan historiasta (Berättelser ur mänsklighetens historia). Då folkskolförordningen trädde i kraft gjorde han dessutom översättningar för serien Berättelser ur finska historien (1874) för att råda bot på avsaknaden på skolböcker på finska. Barntidningen Pääskynen (Svalan) med Ida Godenhjelm som redaktör, assisterad av Krohns, svarade mot behovet av barnlitteratur på finska. I Emma och Julius Krohns familj föddes tre söner åren 1863–1867 och en dotter 1871. I det senare äktenskapet med Minna Lindroos föddes två döttrar 1878 och 1881. Suonios älskliga stil lämpade sig särskilt väl för rim och ramsor för barn. Han vill inte lära ut något med sina dikter, utan ger plats för muntra, rytmiska och lekfulla skildringar av fria stunder. Sammanlagt blev det fem bilderböcker, och de blev alla omåttligt populära. Ramsorna ”Hopoti, hopoti, hopoti hoi” och ”Tipu, tipu kuulepas” lever ännu kvar.
Hösten 1869 valdes Krohn till kurator för Savolax-karelska nationen. Eftersom han var en aktiv fennoman kom han snart i dispyt med inspektorn, August Ahlqvist, som betonade Finlands tacksamhetsskuld till Sverige och kontakterna till det övriga Europa via svenskan. Ahlqvist och Krohn var till naturen varandras motsatser liksom till skriv- som umgängessätt. Krohn var aktivt verksam som kurator i fjorton års tid, och bjöd studenterna hem till sig för diskussionsaftnar. På initiativ av Krohn tillkom en studentmatrikel för nationen på finska, liksom diktalbumet Koitar (Aurora). En annan nyhet var allmänt hållna föredrag på finska. Förfinskningen av släktnamn tyckte Krohn däremot inte att han kunde delta i på grund av sin utländska härkomst. I april 1883 avgick han som kurator på egen begäran, ett beslut som föranleddes av den radikala studentrörelsen K.P.T. (Koko programmi toimeenpantava = Hela programmet skall genomföras), och alldeles särskilt av Juhani Ahos och Arvid Järnefelts aggressiva stil.
Efter 1870-talet återvände Krohn till journalistiken. Planeringen av tidskriften Suomen Kuvalehti (Finlands Bildtidning) hade diskuterats i många års tid, och sattes i verket 1873. Också den här gången var det Krohn som blev förläggare, och tidskriften kom ut i åtta års tid. Den påminde om Maiden ja Merien takaa, men det fanns fler medarbetare: Johan Henrik Erkko, Paavo Cajander, Juho Reijonen, Uno von Schrowe, Arvid Genetz, Olli Vuorinen, Samuli Suomalainen och Theodolinda Hahnsson. Illustrationerna bestod av träsnitt av finska konstnärer. Tidskriften följde noga med händelser i utlandet, och var ett utslag av det nya utvecklingsoptimistiska tänkesätt som influerade Krohns vetenskapliga arbete.
Krohn gjorde ett vetenskapligt genombrott då han började tillämpa Charles Darwins, Herbert Spencers och Henry Thomas Buckles evolutionistiska och positivistiska ideal inom forskningen kring den muntliga traditionen. Andelen estniskt och västfinskt material i Kalevala hade väckt Krohns intresse för dess utvecklingshistoria. Tack vare A. A. Borenius teori om dikternas vandringar, som hade presenterats i Suomen Kuvalehti, inspirerades Krohn till en jämförelse mellan den tryckta Kalevala och de ursprungliga runosångerna. Hans konstaterande, att Lönnrots skickligt komponerade verk inte utgjorde en vederhäftig grund för vetenskaplig forskning, ledde till en duellartad dispyt med Ahlqvist om nationaleposets ursprung. Kalevala hade redan tidigare kritiserats av C. A. Gottlund, D. E. D. Europaeus och E. Aspelin, men Krohn var den förste som kunde ge belägg för sina teser. Krohn kategoriserade de ursprungliga versionerna enligt uppteckningsplats, och lade då märke till att sångerna förändrats under sina vandringar. Då han försökte bestämma en dikts eller sagas ursprungliga form och när den kommit till, var detta skett och hur den färdats, upptäckte han att det fanns teman som ägde en motsvarighet hos andra folk, och drog av detta den djärva slutsatsen att sångerna hade lånats in mellan olika folk. Krohn försökte därför följa den kronologiska utvecklingshistorien via runosångernas språkdräkt, och lade på så vis grunden för den geografisk-historiska folkdiktningsforskningen. Genom sin metodik gjorde han forskningen inom humaniora i Finland känd världen över.
Krohns tredje diktarperiod inföll under den emotionella kris som utlöstes av Emma Krohns död den 4 april 1875. Kärleken till henne kom till tals en sista gång i de femton dikterna. För sina barn gav Krohn ut boken Minun äitini (Min mor). Hösten 1876 gifte han om sig med Minna Lindroos, som han lärt känna under finskhetsrörelsens storhetsdagar. De hade bland annat redigerat tidskriften Pääskynen tillsammans. Minna Lindroos hade utexaminerats från lärarseminariet i Jyväskylä, och varit folkskollärarinna i Villmanstrand tills hon 1869 valts till rektor för den nygrundade Helsingin Suomalainen tyttökoulu (Helsingfors finska flickskola). Hon fortsatte att undervisa några timmar i veckan under sitt första år som gift. Med henne fick Julius Krohn döttrarna Aino och Aune.
Även i sitt nya äktenskap fortsatte Krohn kompromisslöst på den utstakade finskhetslinjen. I ett telegram till grundarna till Kuopio finska flickskola 1879 förklarar han dess princip: ”Förvaltningens språk, undervisningens språk, är de grenar som utgöra ett folks livskraft, skriftspråket är dess blomma. Hemspråket är roten, ur vilken det suger sin kraft. Om icke de bildade hemmen förfinskas, går det finska folkets strävan om intet.” Den finska befolkningen skulle få undervisning på sitt modersmål i egna skolor och jämställas med den svenska. Nationen skulle enas i kärleken till fosterlandet på två språk.
Ända sedan studietiden hade Krohn knåpat ihop fosterländska dikter på beställning för diverse sångfester, avtäckelser av statyer, promotioner, hyllningar till regenten och hundraårsjubileer. Han blev ordförande för den finska psalmbokskommittén 1876–1880 och den enda diktaren och experten på det finska språket i kommittén, vars övriga medlemmar närmast svarade för den innehållsmässiga aspekten. I förslaget till ny finsk psalmbok fanns sju psalmer av Krohn och 30 som han översatt. Kyrkomötet godkände förslaget 1886 med vissa modifikationer. I 1986 års finska psalmbok ingår alltjämt 37 psalmer skrivna eller omarbetade av Krohn. Den mest kända är troligen ”Virsi kotimaan puolesta” (Psalm för fosterlandet) och Davids psalm nr 127, i översättning ”Jos huonetta ei rakenna”. Arbetet kompletterades 1880 med ett föredrag om psalmbokens historia.
På 1880-talet blev Krohn klar med sin Kalevala-forskning och planerade att skriva landets mest omfattande litteraturhistoriska verk, som skulle ges ut i tre band. Endast det första, om Kalevala, hann emellertid bli klart under hans levnad. Krohn utnämndes till extraordinarie professor i finska språket och litteraturen 1885. Under arbetets gång tvangs Krohn ompröva många tidigare uppfattningar, och hans nerver gav sig än en gång till känna. Under konvalescensen vistades Krohn först hos sina föräldrar på Kiiskilä gård, där han ägnade sig åt bokbinderi, och slutligen på sanatoriet Modum i Norge.
Krohns föräldrar upprätthöll starka band till de yngre generationerna, som samlades på godset under ferierna. De finansierade också Krohns tidningsutgivning och stödde honom i hans själsliga kval. Särskilt hans mor stod honom nära. Sommaren 1888 gladde sig Krohn mycket över sin fars nyanskaffade segelbåt, som de gjorde långa utfärder med. Den 28 augusti 1888 inträffade det emellertid en olycka i Viborgsviken där Krohn, som var en erfaren seglare, föll överbord. Hans syster Ottilie, som var med honom i båten, lyckades inte rädda honom, och kroppen återfanns först några dagar senare. Begravningen hölls i Helsingfors den 7 september.
Julius Krohn var en mångsidig kulturperson. Hans ofullbordade forskning på folkloristikens område och början till en stor litteraturhistoria färdigställdes och publicerades postumt av hans son, Kaarle Krohn. Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet (Den finska litteraturens skeden) kom ut i sin slutgiltiga form 1897. Det omfattande verket behandlar litterära verk från och med ortodoxins tid fram till 1880-talet. En ny upplaga gavs ut så sent som 1954. Begreppet fennofili, som introducerades av Julius Krohn, ger den bästa beskrivningen av hans finskhetssträvanden. De gavs en ny gestaltning i hans dikter, en nydanade poesi som betonar idyllen, arbetet och friden. Krohn var samtidigt en lekfull barnboksförfattare, beundrad och hyllad av sin samtid.
Också i egenskap av översättare gjorde Krohn en banbrytande insats i syfte att litterärt vänja det finska folket vid sitt eget språk. Han översatte skickligt bland annat Walter Scott, Hans Christian Andersen, Charles Dickens, Mór Jókai, Zacharias Topelius och framför allt Johan Ludvig Runeberg till finska, vilket bidrog till utvecklingen och användningen av det finska språket som skriftspråk. Hans underhållande berättelser och historiska levnadsteckningar, liksom tidskrifterna, bidrog till allmänhetens växande intresse för läsning. I sitt vetenskapliga arbete fick Krohn efterföljare inom såväl folkloristik som finsk litteratur. Kalevala införlivades med den finska litteraturforskningen, och folkloristiken blev en egen disciplin. Krohns litteraturhistoriska upplägg har använts i liknande verk längre fram i tiden. Tack vare den fördomsfrihet som var betecknande för den europeiska bildning han vuxit upp med, lyckades Julius Krohn förmedla nya tankeströmningar samtidigt som han arbetade för finskhetens sak.
Raija Majamaa
Julius Leopold Fredrik Krohn, diktarnamn Suonio, född 19.5.1835 i Viborg, död 28.8.1888 i Viborg. Föräldrar bryggaren, hemmansägaren Leopold Wilhelm Krohn och Juliana (Julia) Dorothea Dannenberg. Gift med (1) Emilia (Emma) Sofia Nyberg 1862, (2) skolföreståndarinnan Maria Wilhelmina (Minna) Lindroos 1876.
PRODUKTION. Suomen suvun pakanallinen jumalanpalvelus. Neljä lukua Suomen suvun pakanallista jumaluusoppia (1854); Suomenkielinen runollisuus Ruotsinvallan aikana, ynnä kuvaelmia suomalaisuuden historiasta (1862); Berättelser ur finska historien I–IV (1874); Kertomuksia Suomen historiasta IV (1879); Suonion kootut runoelmat ja kertoelmat (1882, 3. uppl.1926); Den finska folkstammen (1877); Månens berättelser af Suonio (1882, Kuun tarinoita 1889); Suomalaisen kirjallisuuden historia I (1883−1885); En finsk krigares lefnadsöden. Maksimilian August Myhrbergs biografi (1887); Kalevalan esityöt I–III (1891–1895); Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet (1897); Kantelettaren tutkimuksia (1900); Kantelettaren tutkimuksia, jälkimmäinen vihko (1901−1902); Nuoren ylioppilaan kirjeitä 1850-luvulta. Red. S. Forsström (2004). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. R. Danielson-Kalmari, Julius Krohnia muistellessa, Turun ylioppilas I (1929); J. Hautala, Suomalainen kansanrunoudentutkimus (1954); J. Hautala, Finnish Folklore Research 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 12 (1969); H. Krohn, Isäni Julius Krohn ja hänen sukunsa (1942); J. L. F. Krohn, Nuoren ylioppilaan kirjeitä 1850-luvulta (1918); M. Kuusi, Tiedemiehen jälkimaine. Kanava 1985; P. Lassila, Ihanteiden isänmaa. Julius Krohnin romanttinen fennomania ja kirjallisuus (2003); J. Niemi, Kullervosta rauhan erakkoon (1980); J. Pentikäinen, Julius and Kaarle Krohn. Arv (1969); M. Ruutu, Savo-karjalaisen osakunnan historia II: 1857−1887 (1939); A.J. Sarlin, Julius Leopold Fredrik Krohn, hänen elämänsä ja toimintansa (1926); S. Setälä, Levoton veri (1966); I.-L. Suhonen, Julius Krohn oli suomalaisen mielen ja kielen mies. Suomen kuvalehti 20/1985; V. K. Trast, Julius Krohn runoilijana (1922).
BILDKÄLLA. Krohn, Julius. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.