Raoul Palmgren var en banbrytare inom forskningen i finsk arbetarlitteratur. I hans digra produktion framstår framför allt Joukkosydän (Masshjärtat) och Kapinalliset kynät (Upproriska pennor) som standardverk. Palmgren var känd som oberoende vänstersinnad och hade en mångsidig karriär som journalist, bibliotekarie och slutligen även som professor i litteratur vid Uleåborgs universitet.
Raoul Palmgren tillbringade största delen av sina barndoms- och ungdomsår i norra Tavastland, där hans far Herman Palmgren var länsman i Orivesi härad. På faderns sida hade han ett finlandssvenskt släktarv och på moderns sida tavastländsk torparbakgrund. Som skolpojke och också senare under sina politiskt aktiva år fick han kommentarer om sina många förnamn, som lät något egendomliga i finska öron. Oskar var hans farfars namn, Gånge-Rolf fick han heta efter sin farbror Rolf (grundare av djurparken på Högholmen och dess första intendent), Armin var en romersk variant av Herman (Raouls fars namn) och namnet Raoul hade hans mor Hildur hittat ”i någon fransk roman”.
Raoul Palmgren började i läroverket i Haapamäki, gick sedan några år i Finska normallyceet i Helsingfors och fortsatte sedan i Klassiska lyceet i Tammerfors, där han blev student 1931. Samma höst inledde han studier i estetik och historia vid Helsingfors universitet. I sin nyckelroman 30-luvun kuvat (Bilder från 30-talet), som Palmgren utgav under pseudonymen R. Palomeri, skildrar han sitt plötsliga politiska uppvaknande och anslutningen till de vänsterintellektuella i Helsingfors. Tulenkantajat (Fackelbärarna), Akademiska socialistförbundet (ASF), Soihtu (Facklan), Kiila (Kilen), kommittén mot dödsstraff, alla var de etapper inom 1930-talets kulturkamp och Palmgren var en central gestalt i nästan alla sammanhang. Inom ASF studerade han klassiker inom marxistisk teori, såsom Karl Marx, Nikolaj Bucharin, Franz Mehring och Karl Kautsky, och fick ytterligare politisk utbildning av en av de starka männen inom ASF, medicinestuderanden Mauri Ryömä.
Palmgren hade skrivit dikter redan i Klassiska lyceet. Under studietiden började han, utöver diktförsöken, skriva kulturpolitiska artiklar, polemiska inlägg och litteraturrecensioner, främst i tidskriften Tulenkantajat. Sommaren 1933 publicerade han sin första litteraturestetiska programförklaring, i vilken han krävde att författarna och de intellektuella överlag skulle inta rollen som ledare och föregångare för den ideologiska och intellektuella utvecklingen. Samtidigt nämnde han tre litteraturkritiker, Vissarion Belinskij, Hippolyte Taine och Georg Brandes, som hade förstått sin uppgift, det vill säga de hade recenserat litteratur ur ett samhällspolitiskt perspektiv.
I Ilon ja aatteen vuodet (Glädjens och ideologins år) skrev Mika Waltari att Raoul Palmgren var den ledande vänsterkritikern under 1930-talet och att även hans motståndare noga följde med hans recensioner. I efterhand kan man konstatera att Palmgren, vid sidan om Tatu Vaaskivi, var den mest polemiska och samtidigt den mest intressanta av litteraturkritikerna på 1930-talet. Vaaskivi odlade den impressionistiska, utsirade kritiken, medan Palmgrens kritikergärning utgjorde ett djärvt försök att ersätta emotionella beskrivningar med vetenskaplig analys.
I maj 1937 blev Palmgren filosofie kandidat med laudaturvitsord i historia, estetik och sociologi. Samma höst utkom hans första självständiga arbete, hans laudaturavhandling i historia, Vallankumous ja vastavallankumous Saksassa (Revolution och motrevolution i Tyskland).
Via Akademiska socialistförbundet hade Palmgren anslutit sig till Socialdemokratiska partiet i Finland, men blev en nagel i ögat på partiledningen då han polemiserade mot partiets konst- och kultursyn. Partiets starke man Väinö Tanner fräste till att Mauri Ryömä och hans kumpaner inom kort skulle komma att bli uteslutna från partiet. Han hade så rätt: våren 1937 uteslöts en grupp bestående av de mest högljudda inom oppositionen, bland dem Mauri Ryömä, Cay Sundström, Erkki Vala och Raoul Palmgren.
Palmgren deltog i vinterkriget som vanlig menig, men när fortsättningskriget bröt ut gick han under jorden. Först gömde han sig i Lampis och var i några månader frontdesertör tillsammans med Arvo Turtiainen i närheten av Helsingfors, där han planerade en självbiografisk roman och en antikrigstidning. I slutet av 1941 avslöjades desertörernas gömställe och Palmgren dömdes till tukthus i fyra och ett halvt år för desertering. Efter kriget måste han sitta inne längre än de politiska fångarna, eftersom hans fall var både militärt och politiskt.
Kriget skapade både nya värderingar och nya synsätt. Den politiska kartan var inte heller intakt: nya politiska krafter och nya ansikten framträdde. Finlands kommunistiska parti (FKP) registrerades, Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och Förbundet Finland-Sovjetunionen grundades. Raoul Palmgren anslöt sig till FKP på rekommendation av Hertta Kuusinen. De nya politiska krafterna erbjöd honom även arbete. Till en början verkade Palmgren som litterär chef på förlaget Kansankulttuuri och skötte tjänsten som kulturredaktör på Vapaa Sana vid sidan om. Han utnämndes till huvudredaktör för Vapaa Sana i juni 1945 och hade därmed direkt kontakt med de ledande organen inom DFFF, från 1946 var han medlem i dess förbundsråd och arbetsutskott.
När man granskar Palmgrens tid i Vapaa Sana framträder en enorm produktivitet med långt över 2 000 artiklar. Palmgren medverkade dessutom i andra vänstertidningar med omfattande artiklar och recensioner, han föreläste i radion samt höll tal och föredrag vid olika tillställningar inom FKP och DFFF.
Palmgrens artiklar var omfattande och faktaspäckade, med t.ex. djärv kritik av framstående företrädare för finländskt 1800-tal. Serien växte ut till essäsamlingen Suuri linja (1948, Den stora linjen), en milstolpe i Palmgrens livsverk. Mest uppmärksamhet och polemik uppnådde han med sina kåserier, till en början under namnet ”Pancho Villa”, senare under pseudonymen ”Hapan” (Den sure). Under sina åtta år som huvudredaktör skapade Palmgren en linje för vänsterpressen. Han avskydde tomma politiska manifest och demagogi. Hans motto var: ”Fakta är den bästa propagandan.” Under hans period som huvudredaktör höll Vapaa Sana journalistiskt hög klass och speciellt kultursidorna var välskötta och innehållsrika.
Raoul Palmgren var den folkdemokratiska rörelsens ledande kulturpolitiker och kulturteoretiker, tills han kom i konflikt med sina egna. Efter kriget var de återkomna kommunisterna ivriga att få inflytande, och de som återvänt från Sovjetunionen uppfattade sig sitta inne med sanningen också i konst- och kulturfrågor. Palmgrens marxistiska konstsyn hade inte längre en dominerande ställning, och han litade inte heller på att proletariatet skulle ha företrätt den enda riktiga sanningen i estetiska frågor.
När kontroverserna också omfattade politiken, började man tycka att Palmgren var besvärlig att ha i ledningen för DFFF. Inom kort ledde det till en fullständig brytning, och Palmgren gick ut ur FKP i slutet av 1952. Någon månad senare avskedades han från posten som huvudredaktör för Vapaa Sana. Därefter var han i några år frilansjournalist och färdigställde sin självbiografiska roman 30-luvun kuvat. Efter att ha tröttnat på frilansjournalistiken letade han efter fast arbete, men bara långt borta i Kemi lyckades han få anställning som bibliotekarie. I början av 1957 flyttade han således dit.
Sin vana trogen satte Palmgren sig grundligt in i sitt nya arbete. Han ville göra biblioteket till ett kulturcentrum i staden och fäste speciellt uppmärksamhet vid klubbar och övrig verksamhet. I Kemi fick Palmgren tid att skriva och slutföra den doktorsavhandling han påbörjat på 1930-talet.
I september 1965 disputerade han vid Helsingfors universitet på temat arbetar- och proletärlitteratur. Doktorsavhandlingen är omfattande och begreppsutredningen grundar sig i huvudsak på käll- och forskningsmaterial från utlandet. Förebilderna fanns i Tyskland och Frankrike. Tyngdpunkten ligger på litteratursociologi och inte på estetik eller konstteori.
Ett år senare fick doktorsavhandlingen en organisk fortsättning: Joukkosydän (Masshjärtat) är en grundlig historik i två delar om den gamla arbetarrörelsens skönlitteratur. Doktorsavhandlingen och Joukkosydän var resultatet av ett omfattande forskningsarbete. Det var inte utan orsak Palmgren efter utgivningen kallades en forskningens enmansinstitution.
När arbetet och livet i Kemi inte längre bjöd på nya utmaningar började Palmgren söka sig till mera krävande uppgifter. Universitetens dörrar förblev stängda för honom; ett förflutet som känd vänsterman och en marxistisk världsåskådning var inga goda rekommendationer för en högskoletjänst. Palmgrens forskningsarbete togs heller inte helt på allvar överallt. Efter ett år som stadsbibliotekarie i Vasa blev han dock professor i litteratur vid Uleåborgs universitet 1968.
På 1970-talet gick det en historia om att Palmgren grundat en marxistisk skola inom litteraturforskningen i Uleåborg. Palmgren själv avvisade detta som en idé några trogna studenter lanserat, men han uppskattade ändå tanken. Som äldre forskare kände sig Palmgren främmande för all teoretisk spekulation och menade att ett enträget teoretiserande bara är ett ungdomsrus.
Som forskare och lärare tillämpade Palmgren sitt motto från journalisttiden, ”fakta är den bästa propagandan”. Han erkände att han respekterade den tyska nypositivistiska forskningstraditionen och omsatte den i praktiken i sina skriftliga arbeten under pensionsåren. Det tredelade verket om självständighetstidens vänsterlitteratur, Kapinalliset kynät (Upproriska pennor), hans undersökning av stadsskildringar i finländsk litteratur samt undersökningarna om journalistförfattare och den digra biografin om Maksim Gorkij bjuder dock knappast på nya överraskande perspektiv, däremot på ett nästan tröttande överflöd av fakta- och detaljkunskap.
Kalevi Kalemaa
Raoul Armin Gånge-Rolf Oskar Palmgren, pseudonymer Hapan, R. Palomeri, född 12.1.1912 i Karis, död 10.3.1995 i Tammerfors. Föräldrar kronofogden Herman Sigurd Olof Palmgren och Hildur Maria Forsman. Gift med (1) redaktören Irja Margareta Laurikainen 1936, (2) skådespelerskan, regissören Ilmi Aino Parkkari 1953, (3) Marja-Leena Vainionpää 1988.
PRODUKTION. Vallankumous ja vastavallankumous Saksassa (1937); Venäläinen romaaniperinne ja Neuvostoliiton kirjallisuus (1940); Sirola ja sivistyneistö, SKP taistelujen tiellä. Vuosikirja IV (1948); Suuri linja. Arwidssonista vallankumouksellisiin sosialisteihin (1948, 2 uppl. 1976); Hapanta (under pseudonymen Hapan, 1953); 30-luvun kuvat (under pseudonymen R. Palomeri, 1953); Marxilaisen estetiikan kaksitasoisuus (1953; svensk övers. Den dubbelbottnade marxistiska estetiken s.å.); Toivon ja pelon utopiat (1963); Työläiskirjallisuus (Proletaarikirjallisuus). Kirjallisuus- ja aatehistoriallinen käsiteselvittely (1965); Joukkosydän. Vanhan työväenliikkeemme kaunokirjallisuus I−II (1966); Maksim Gorki. Elämä ja teokset (1978).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Raoul Palmgrens arkiv, Folkets arkiv; Arbetararkivet. Uleåborgs universitets arkiv. K. Kalemaa, Raoul Palmgren. Suomalainen toisinajattelija (1984); Palmgrenin työ. Raoul Palmgrenin yhteiskunnallisen ajattelun ja tutkijankuvan piirteitä sekä tuotannon bibliografia (1982); R. Palmgren, Vankilapäiväkirja. R. Palmgrenin epitafi 1940-luvulle (1997).
BILDKÄLLA. Palmgren, Raoul. 1972. SKS/Litteraturarkivet.