Den ryske kejsaren Paul I är en omstridd och kontroversiell figur i historieskrivningen. Han har av hävd ansetts vara en sinnessjuk despot, däremot har nyare forskning framhävt också hans administrativa och utrikespolitiska meriter. Den kluvna inställningen beror till stor del på att Paul I:s regeringstid slutade med statskupp och mord.
Paul I var rysk kejsare 1796–1801. Han var son till Peter III och Katarina II, som genom en statskupp 1762 tog makten från sin man. Paul I regerade också över Viborgska guvernement, senare kallat Gamla Finland, alltså de delar av Finland som enligt fredsavtalen 1721 och 1743 avträtts till Ryssland.
Paul fick en grundlig undervisning. Han var väl insatt i upplysningstidens politiska och ekonomiska angelägenheter, speciellt i militära och administrativa frågor. En viktig del i tronarvingens uppfostran var att bli förtrogen med konst och litteratur. I Västeuropa uppskattades han som en exemplarisk furste för sin tid. År 1776 hade han likaså ingått ett exemplariskt äktenskap med hertigen av Württembergs dotter, som i Ryssland använde namnet Maria Fjodorovna (1759–1828). Pauls och Maria Fjodorovnas viktigaste konstnärliga minnesmärke är slottet Pavlovsk med park, uppkallat efter storfursten. Det är en av de mest förtjusande helheterna i den ryska nyklassicismen. Där placerades bland annat stora samlingar antikviteter, konst och böcker.
Frågan om Katarina II:s efterträdare kastade en skugga över den ryska politiken i början av 1790-talet; det berättades att kejsarinnan öppet favoriserade sin sonson, den blivande kejsaren Alexander I. Stämningen i tronarvingens hov blev mindre lycklig på 1790-talet på grund av de politiska och personliga intrigerna. När Paul I besteg tronen 1796 ville han målmedvetet modernisera den ryska statsapparaten, och han vände sig mot missförhållanden och mot representanter för den gamla förvaltningen som hade uppstått under hans mor Katarina II:s tid. Han stadfäste Rysslands första detaljerade tronföljdsordning 1797, som innebar att regentens äldste son skulle ärva kejsarvärdigheten enligt primogeniturprincipen. I sin utrikespolitik vände sig Paul I till en början mot Frankrike. Han var bestämd motståndare till franska revolutionen och revolutionärerna och stödde på alla sätt rojalister och emigranter. Paul slöt sig samman med Österrike och England 1798 mot Frankrike i det så kallade andra koalitionskriget. Följande år slöt han sig likväl till Englands fiender, och 1800–1801 ingick Ryssland under ledning av kejsaren ett neutralitetsavtal med Sverige, Danmark och Preussen mot England. Ryska trupper deltog i de allierades krig bl.a. i Holland och Österrike, där den rysk-österrikiska armén under ledning av marskalk Alexander Suvorov gjorde den berömda marschen över Alperna. Paul I var från 1798 också stormästare i den ur Frankrike utvisade Johanniterorden (Malteserriddarna), och han försökte få makten över ön Malta, men engelsmännen erövrade ön 1800.
Många senare drag i Rysslands historia härstammar från Paul I:s period: det kejsarcentrerade tjänstemannastyret, militärmaktens principer och kejsarfamiljens statsrättsliga ställning. Då etablerades många av 1800-talets negativa företeelser i Ryssland som polismakten, spioneriet mot medborgarna, åsiktsförföljelsen och censuren. Pauls konservativa politiska program, som betonade ordning och statsstyre samt kejserligt envälde, var förhärskande under större delen av 1800-talet.
Paul I befattade sig med den finska delen av sitt rike på många sätt. Som storfurste besökte han 1788 krigsskådeplatsen för Gustav III:s krig mot Ryssland och besökte då bland annat Viborg. Enligt Pauls beslut avskaffades ståthållarstyrelsen i den del av Finland som styrdes av Ryssland, Viborgska guvernement fick namnet Finländska guvernementet och den tidigare provinsindelningen återupprättades liksom häradsrätten inom rättsväsendet enligt svensk modell.
Under Paul I:s tid togs en ny form av jordförläning i bruk, tidsbegränsade så kallade arrendeförläningar till i första hand högre officerare. De fästningsarbeten som hade påbörjats i militära mål och städer i Finländska guvernementet under de första åren av 1790-talet fortsatte enligt justerade planer. Den skogsförordning som Paul utfärdade 1798 inverkade i hög grad på ekonomin. Med stöd av denna förordning förbjöds t.ex. exporten av trävaror och svedjebränningen för att skydda skogarna. För skogsvården grundades ett speciellt förvaltningsorgan i Viborg. Bestämmelserna uppmjukades efter ett par år, och för skogsbruket föreskrevs en särskild skatt känd som rotpris.
Som en del av militärreformerna utsträcktes utskrivningen av krigsfolk 1797 till att för första gången också gälla bönderna i Finland. För att stabilisera inkomsterna från kronolägenheterna förbjöds försäljningen av dem till ståndspersoner 1798, och flyttförbudet för kronobönderna från 1783 förnyades. Paul I:s regeringsperiod har speciellt ur böndernas synvinkel bedömts som den dystraste i ryska Finlands historia. Det har ansetts att kejsarens regeringsåtgärder och ökningen av jordförläningar hämmade det andliga och ekonomiska livet: lantbruket stagnerade och bönderna tvingades bli fraktförare eller ta förvärvsarbetare i S:t Petersburg. Pauls ekonomiska politik har betraktats som kaotisk och bedrövlig i motsats till Alexander I:s och den positivare utveckling som följde efter återföreningen med Gamla Finland (1812).
En omstridd fråga i Rysslands historia är de egentliga orsakerna till den statskupp som ledde till mordet på Paul I. Intresset har framförallt varit riktat mot kejsarinnan Maria Fjodorovnas och storfurst Alexanders andel. Ledare för exekutorerna var generalen Peter von der Pahlen. Kejsaren dog efter misshandeln i Michailovskijpalatset i S:t Petersburg den 24 mars 1801.
I forskningen om Paul har det från början av 1800-talet funnits två klart skilda riktningar. Mot varandra står en tradition som grundar sig på anekdoter och samtida skildringar som betonar despotism och galenskap, fördömer och förringar, och å andra sidan en ”revisionistisk” riktning som hade sitt upphov i en biografi skriven av M.V. Klotskov 1916, där resultaten inom utrikespolitiken och administrationen betonas. Den tidigare skolans åsikter strävade på sin tid efter att framför allt legitimera lönnmordet och de ledande personernas och Alexander I:s handlande. I t.ex. H. Ragsdales eller R.E. McGrews biografier uppskattas Paul I som person och hans regeringsverksamhet på många sätt på ett nytt, kritiskt och mer positivt sätt.
I den finländska forskningen har Paul karakteriserats negativt. Enligt t.ex. R. Rosén var Paul I en ”djupt tragisk person, en man som ville väl men som saknade erfarenhet i statliga frågor, bitter och misstänksam till sin natur, hatade sin mors ideal och förstörde hennes reformer, såväl de misslyckade som de goda”.
Rainer Knapas
Pavel Petrovitj, kejsar Paul I av Ryssland 1796−1801, född 1.10.1754 i S:t Petersburg, död 24.3.1801 i S:t Petersburg. Föräldrar kejsar Peter III av Ryssland och Jekaterina Aleksejevna, kejsarinnan Katarina II av Ryssland. Gift 1773 med Natalia Aleksejevna (Wilhelmine) av Hessen Darmstadt, 1776 med Maria Fjodorovna (Sophie Dorothea Auguste Louise) av Württemberg.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Kaukiainen, Vanhan Suomen aikakausi, Karjala 4. Karjalan vaiheet (1983) M.V. Klotskov, Očerki pravitelstvennoj dejatelnosti vremeni Pavla I. Petrograd (1916); D. Kobeko, Cesarevič Pavel Petrovič 1754−1796. S.-Peterburg (1883), på tyska Berlin (1886); W.B. Lincoln, The Romanovs. Autocrats of all the Russias. New York (1987); R.E. McGrew, Paul I of Russia 1754−1801. Oxford (1992); J. Paaskoski, Vanhan Suomen lahjoitusmaat 1710−1826 (1997); Paul I. A Reassessment of His Life and Reign. Pittsburgh (1979); H. Ragsdale, Tsar Paul and the Question of Madness. An Essay in History and Psychology. New York (1988); N.V. Riasanovsky, History of Russia. New York (1993); R. Rosén, Vanha Suomi, Karjalan historiaa (1938); Die russischen Zaren 1547−1917. München (1995); N.K. Silder, Imperator Pavel I. Istorikobiografičeskij očerk. S.-Peterburg (1901); S. Skott, Romanovs (1989); E.S. Sumigorskij, Imperator Pavel I. Žizn’ i carstvovanije. S.-Peterburg (1907); K. Waliszewski, Le fils de la Grande Catherine, Paul Ier, Empereur de Russie. Sa vie, son règne et sa mort 1754−1801. Paris (1912).
BILDKÄLLA. Paul I. Oljemålning: V.L. Borovikowsky. Museiverket.