Gustaf Adolf Reuterholm lämnade ett outplånligt intryck i Sveriges historia under 1790-talet, då han efter mordet på Gustav III blev gunstling hos sin frimurarbroder hertig Karl, och utan någon officiell ställning ledde Sverige praktiskt taget som en envåldshärskare. Med järnhand krossade han både den revolutionära och den gustavianska oppositionen och förkvävde all politisk verksamhet. I utrikes- och finanspolitiken var han framgångsrik, men han lyckades inte styra den unge kungen Gustav IV Adolf och störtades då dennes giftermålsplaner med en rysk prinsessa omintetgjordes på grund av oenighet om hennes konfession.
Gustaf Adolf Reuterholm föddes på Svidja gård i Sjundeå 1756. Hans far, Esbjörn Christian Reuterholm, hade köpt gården 1755 och kostat på den en dyrbar inredning. I samband med Gustav III:s statskupp fängslades fadern och fördes till Sveaborg. Då fadern avled kort därpå, väckte händelsen hos den 17-årige ynglingen ett brinnande hat mot kung Gustav och en beundran för frihetstidens förhållanden. Reuterholm studerade i Uppsala 1772–1774, förde dagbok, företog en utlandsresa till Paris och blev vän med den något yngre Albrekt Ehrenström. I slutet av 1770-talet blev han kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. Den tämligen obegåvade kronprinsen Gustav Adolf, som gavs en förhållandevis sträng uppfostran, fäste sig vid honom.
Vid hovet torde Reuterholm snart ha stiftat bekantskap med hertig Karl, varvid det framgick att de var samma andas barn: de hängav sig gärna åt ockultism och andeskådning. Mystikern Gustaf Björnram väckte hos bägge en entusiastisk beundran, och redan 1782 upphöjde hertigen Reuterholm till frimurarmästare.
Reuterholm gjorde en snabb karriär som den främsta i kretsen kring hertigen. Han hade en hög uppfattning om sig själv som stilist och talare, men hans fiender ansåg att han i detta avseende snarast var löjeväckande.
Hovtjänsten fjärmade Reuterholm totalt från Gustav III, då han inte förmådde dölja sitt agg gentemot kungen. Under riksdagarna 1786 och 1789 tillhörde Reuterholm adelsoppositionen, och fängslades 1789 för en kort tid i egenskap av motståndare till förenings- och säkerhetsakten. Emedan Reuterholm var hertigens vän, var hans ställning emellertid stark, och då Karl vid denna tid bilagt sina meningsskiljaktigheter med Gustav III, beviljade kungen Reuterholm en pension, för att han skulle kunna resa utomlands. Pensionen beviljades främst för att Gustav III skulle bli av med Reuterholm, men adelsoppositionen ansåg att Reuterholm hade förrått deras gemensamma sak och uppfattade honom som en förrädare. Reuterholm slog sig ned i Paris och såg revolutionshändelserna 1789 på nära håll; han förhöll sig i huvudsak positiv till omvälvningen.
Efter att ha återkommit till Sverige 1790 försökte Reuterholm förgäves återvända till hovet men förlorade 1791 t.o.m. sin pension. I mystikernas krets framförde han fruktansvärda profetior över kungens öde. Förbittrad reste han ånyo utomlands och vistades i Rom vid tiden för mordet på Gustav III. I Rom nåddes han av hertigens inbjudan att återvända hem för att ta säte i regeringen. Reuterholm var framme i Stockholm den 3 juli 1792, och ett blad vändes i Sveriges historia.
Medan ständernas arbete var förlamat kämpade Gustav III:s tidigare anhängare och deras motståndare, adelsoppositionen, som hade frihetstiden som sin ledstjärna, om makten. Efter kungamordet på operamaskeraden låg den formella makten enligt regeringsformen i den viljelösa hertig Karls händer. Båda lägren var medvetna om att landet skulle komma att regeras av hertigens gunstling, och därför tog man emot Reuterholm med öppna armar. Denne visade sig dock vara en viljestark person, som först balanserade mellan de två partierna för att därefter krossa dem och själv börja regera landet. Vid sidan av Reuterholm var Hedvig Elisabet Charlotta, hertig Karls intelligenta maka, som med tiden blev Reuterholms värsta fiende, den inflytelserikaste personen i Sverige.
Till att börja med var Reuterholm formellt endast president i Kammarrevisionen; alla beslut fattades i hertig Karls namn. Det var först mot slutet av sin maktperiod Reuterholm fick ställningen som rikskansler. Han avskedade eller förflyttade alla de ämbetsmän som inte var medgörliga. Han utfärdade 1792 en förordning som innebar full tryckfrihet, men upphävde den redan efter ett halvt år och genomförde stegvis en fullständig polisövervakning i riket. Speciellt envetet trakasserade han tidigare gustavianer. Då Reuterholm återkom till Sverige hade Gustaf Mauritz Armfelt stationerats som svensk minister i Italien, men genom sin hemliga polis fick Reuterholm reda på dennes landsförrädiska kontakter med Ryssland, och lät döma honom till döden. Några av hans anhängare (bland dem Armfelts älskarinna Magdalena Rudenschöld) dömdes till livstids fängelse. För att påverka den allmänna opinionen gav Reuterholm processen stor offentlighet, men fick till slut många emot sig. Mot sina motståndare var han småaktig, han led nästan av förföljelsemani, och lät 1795 upplösa Svenska Akademien, på grund av att denna inte gått med på att välja in honom som ledamot.
Vid Gustav III:s död var rikets finanser i ett kaotiskt tillstånd. Reuterholms sparprogram innebar inte att problemen skulle ha fått en bestående lösning, men eftersom tiden var speciellt gynnsam för jordbruket och utrikeshandeln blomstrade, upplevdes situationen som stabilare än under den föregående tiden. I fråga om utrikespolitiken insåg Reuterholm att det revolutionära Frankrike skulle komma att utgöra en betydligt starkare maktfaktor än det tidigare monarkiska Frankrike. Genom att utnyttja rädslan för revolution ingick han en neutralitetspakt med Danmark, och hotade tämligen frankt kejsarinnan Katarina II genom att blotta Armfelts förbindelser samt smidde äktenskapsplaner mellan den unge kung Gustav IV Adolf och den ryska prinsessan Alexandra. Han spelade ett högt spel och föreslog även en prinsessa från Mecklenburg-Schwerin som ett lämpligt parti för kungen, för den händelse att Ryssland inte skulle gå med på hans önskemål.
I början av 1795 stod Reuterholm på höjden av sin makt. I Sverige fanns inte någon tillräckligt viljestark och energisk person som kunde ha hotat hans ställning. Det enda hotet kom från hertiginnans håll. Hans motståndare började därför försöka influera den ännu omyndige kungen genom att framhålla Reuterholms dåliga sidor. Påtryckningarna ledde småningom till resultat, speciellt sedan hertigen och Reuterholm våren 1796 genom mystiska seanser försökt injaga fruktan hos kungen. Ödesdiger blev den resa kungen, hertigen och Reuterholm företog till S:t Petersburg hösten 1796 på kejsarinnan Katarina II:s inbjudan för att arrangera giftermålet med prinsessan Alexandra. I Sverige väckte resan en storm av protester, eftersom allmänna opinionen ansåg att riket höll på att böja sig under Ryssland. Resan blev emellertid en katastrof, då kejsarinnan fordrade att Alexandra skulle få behålla sin ortodoxa tro, medan Gustav IV Adolf förutsatte att hans kommande gemål skulle konvertera till lutherdomen. Förhållandena mellan Sverige och Ryssland försämrades på grund av schismen, och den snart myndige kungen beskyllde Reuterholm för den vändning sakerna tagit. Den 21 oktober 1796 framlade Gustav Adolf en lång förteckning över fel som Reuterholm begått, och hertigen avskedade honom följande dag från posten som rikskansler. Hertigens gemål, Hedvig Elisabet Charlotta, fruktade att hertigen själv, som utövade makten, skulle hamna i onåd vid trontillträdet om han stödde Reuterholm, och förmådde honom därför att överge sin tidigare favorit.
Reuterholm tillbringade resten av sitt liv i exil på kontinenten och följde skadeglad med Gustav IV Adolfs motgångar. Under sina känsliga stunder sörjde Reuterholm Finlands utsatta ställning; på sin släktgrav i Sjundeå hade han 1793 låtit uppresa ett ståtligt monument, men han lät senare flytta sina föräldrars kvarlevor till domkyrkan i Strängnäs. Reuterholm avled 1813 i Schleswig.
Gustavianerna – i synnerhet Armfelt och hans anhängare – lyckades fullständigt svartmåla Reuterholms eftermäle, och forskningen har okritiskt anammat uppfattningen om honom som en härsklysten ”mörkerman”. Som politiker var Reuterholm i själva verket avsevärt bättre än sitt rykte. Han lyckades hålla riket samlat under en svår tid och räddade Finland åt Sverige för ytterligare några årtionden, vilket var möjligt endast genom att bruka krafttag. Hans dagbok från hans tidiga år bär vittne om en livlig, intelligent och öppen iakttagelseförmåga.
Kari Tarkiainen
Gustaf Adolf Reuterholm, född 7.7.1756 i Sjundeå, död 26.12.1813 i Schleswig i Tyskland. Föräldrar riksrådet, hovmarskalken Esbjörn Christian Reuterholm och friherrinnan Maria Gyllenstierna af Lundholm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Reuterholm-Ädelgrenska samlingen, Riksarkivet, Stockholm. G. Anderberg, Gustaf Adolf Reuterholms vallfart till revolutionens Frankrike och Italien. En studie av den förkomna dagboken och andra relevanta källor. Historisk Tidskrift för Finland 3/2005; S. Carlsson, Den svenska utrikespolitikens historia III:1. Stockholm (1944); C. Forsstrand, En gustaviansk ädlings ungdomshistoria. Stockholm (1925); T. Frängsmyr, Svensk idéhistoria I. Stockholm (2000); E. Lönnroth, Gustaf Adolf Reuterholm, Minnesteckning, Sv. Akademiens årshögtid 20 dec. 2001. Stockholm (2001); M. Nylund, G.A. Reuterholm under förmyndaretiden 1792−1796. Uppsala (1917).
BILDKÄLLA. Reuterholm, Gustaf Adolf. Oljemålning. C. Forsstrand, En gustaviansk ädlings ungdomshistoria. Några anteckningar av och om Gustaf Adolf Reuterholm. Stockholm (1925).