Som ung soldat hade Carl Johan Adlercreutz stött Gustav III:s statskupp. Han förblev kungen trogen, utmärkte sig i kriget mot Ryssland och avancerade snabbt till regementschef och överste. I 1808–1809 års krig utnämndes Adlercreutz till generaladjutant med ansvar för arméns krigsledning. Han uppnådde segrar som gjorde honom till hjälte, men kriget slutade i nederlag för Sverige, och Finland införlivades med det ryska riket. Adlercreutz lämnade sitt uppdrag och tog sig över till Stockholm, där han deltog i avsättandet av kung Gustav IV Adolf. Senare deltog han som generalstabschef i den svenska arméns fälttåg till Tyskland och Norge.
Carl Johan Adlercreutz är en av hjältarna i J.L. Runebergs Fänrik Ståls sägner. Skildringen är naturligtvis idealiserande, men avspeglar tämligen väl samtidens uppfattningar.
I kornetten Thomas Adlercreutz familj i Pernå socken föddes i april 1757 en pojke. Han följde sin far i spåren och anslöt sig till Jacob Magnus Sprengtportens dragonregemente. Som femtonåring följde vicekorpralen Adlercreutz med bröderna Sprengtporten till Stockholm för att stödja Gustav III:s statskupp, även om han själv i den åldern knappast hyste några nämnvärda politiska sympatier. Han avancerade 1779 till löjtnant vid Karelens lätta dragonregemente. Två år senare utnämndes han till underkapten.
Under Gustav III:s ryska krig 1788– 1790 tjänstgjorde Adlercreutz i Savolaxbrigaden, först som kapten, från 1789 som major. Han hörde inte till de upprorsbenägna officerarna och blev inte medlem av Anjalaförbundet. Tvärtom koncentrerade han sig på kriget och deltog i den svenska segern vid Porrassalmi, där han utmärkte sig genom mod och beslutsamhet. Även om de karelska dragonerna utkämpade sina bataljer med rätt små truppinsatser, innebar kriget för Adlercreutz en första kontakt med verklig strid.
Adlercreutz hade uppnått framgångar i kriget, och hans lojalitet mot kungen hade visat sig orubblig. Det var bara följdriktigt att han efter Gustav III:s ryska krig blev överste löjtnant och chef för Nylands dragonregemente; detta skedde 1792 och till överste befordrades han 1796. Han steg i graderna och fick allt mer krävande uppdrag. Detta är desto mer anmärkningsvärt som framgång och ledande positioner vid denna tid i allt väsentligt hängde samman med höga beskyddare och goda relationer vid hovet. Sådana hade Adlercreutz egentligen inte, trots att överste Johan Adam Cronstedt var hans svåger, och hans första hustru var född Stackelberg inom den svenska högadeln. Hans egen släkt var inte betydande och hans avancemang var väsentligen hans egen förtjänst.
När kriget bröt ut vintern 1808 hölls Adlercreutz värvade infanteriregemente kvar i garnison på Sveaborgs fästning. Adlercreutz utnämndes nu till chef för andra brigaden och fick i uppdrag att skydda huvudarméns reträtt på dess norra flank. Adlercreutz drog sig enligt order tillbaka genom norra Nyland mot Tavastehus, där han förenade sig med huvudarmén. Brigaden drog sig tillbaka norrut via Tammerfors, varifrån han hade order att ta med sig arméns förråd till huvudarmén. Kommendör för brigaden var han fram till mitten av april 1808. Sedan huvudarmén förlorat sin generaladjutant överste Gustaf Löwenhjelm, som tagits tillfånga av ryssarna, övertog Adlercreutz dennes funktion. Då överbefälhavaren general Wilhelm Mauritz Klingspor var mer intresserad av att säkra underhållet och förråden än av själva krigsoperationerna, leddes de svenska trupperna under fälttåget i Finland av Adlercreutz.
Redan två dagar efter sammandrabbningen vid Pyhäjoki gav Adlercreutz prov på egen initiativkraft. Huvudarmén höll på att dra sig tillbaka över Siikajoki, enligt Klingspors order, och Adlercreutz hade utsetts att leda reträtten. Ryssarna ansatte de retirerande trupperna på bägge flanker och höll på att lägga beslag på trossen. I det krigsråd som hölls ville majoriteten påskynda reträtten, men Adlercreutz ansåg detta vanhedrande och tog på eget bevåg strid mot ryssarna vid Siikajoki den 18 april 1808; striden slutade i seger då den ryska fronten brast. Det var den svenska härens numerära överlägsenhet som avgjorde stridens utgång, snarare än Adlercreutz militära ledning. Ryssarna tillläts retirera utan att förföljas och stod strax stridsberedda igen.
Nio dagar senare ledde Adlercreutz en annan segerrik strid vid Revolax. För dessa sina förtjänster befordrades han till generalmajor och erhöll storkorset av Svärdsorden.
Då den svenska hären på sommaren satte sig i rörelse söderut var den till en början framgångsrik. Ryssarna besegrades vid Lappo i juli och Alavo i augusti, men då denna motoffensiv inte fortsatte blev nyttan begränsad. Segrarna väckte hur som helst stor entusiasm i Sverige, och Adlercreutz sågs som nationens hjälte. Efter segern vid Alavo upphöjdes han i friherrligt stånd.
Sveaborgs kapitulation hade gjort det så gott som omöjligt att återerövra södra Finland och dessutom var den svenska arméns stridsduglighet inte av samma klass som den ryska arméns. Därtill vågade den högsta arméledningen inte sända hjälptrupper till Finland av fruktan för att Danmark skulle anfalla moderlandet. De trupper som fanns i Finland lämnades nästan helt och hållet åt sitt öde.
Ryssarnas taktiska överlägsenhet syntes i den operationella planeringen. Deras östra flygel stred i Savolax och deras mellersta flygel besegrade i Karstula i augusti en avdelning ledd av överstelöjtnant Otto Henrik von Fieandt. Adlercreutz kan med fog kritiseras för att han inte stärkte von Fieandts avdelning, trots att han hade haft möjlighet till det. Förlusten vid Karstula annullerade segern vid Alavo, och Adlercreutz såg sig tvungen att återvända norrut.
Adlercreutz trupper uppehöll de anfallande ryssarna i flera sammandrabbningar; mest känd är striden i Salmi vid Kuortane. Där visade Adlercreutz personligt mod genom att gå i täten för armén och med värja i hand röja sig en väg tillbaka till sina egna trupper efter att först ha blivit inringad av fienden. Men när arméerna nästa gång var fulltaliga och drabbade samman vid Oravais i mitten av september led de svenska trupperna nederlag. Adlercreutz ledde sina trupper till direkt frontalangrepp på fiendens center, med märkbar framgång. Men ryssarna lyckades genom kringränning och insats av reserver vinna konfrontationen. Härarna var ungefär jämnstarka och på bägge sidor bör stridsmoralen ha varit lika god. Taktiken blev avgörande. Bataljen pågick ungefär 17 timmar, och de svenska trupperna, som hade deltagit i striden från början, tröttades ut snabbare än ryssarna, som satte in utvilade reserver under stridernas gång.
Slaget vid Oravais beseglade ödet för Adlercreutz armé. Kort därpå, den 30 september, ingicks vapenstillestånd i Lochteå, vilket tvang armén att fortsätta reträtten och fick general Johan August Sandels, som fört befälet för trupperna i Savolax, att överge sina starka positioner nära Idensalmi. Fördraget i Olkijoki, som ingicks några månader senare, öppnade i praktiken hela Finland för ryssarna. Enligt fördraget skulle de svenska trupperna retirera till västra sidan av Kaakamo å mellan Kemi och Torneå. Armén och förråden säkrades, men Finland hamnade i ryssarnas händer.
I början av 1809 bad Adlercreutz om avsked från armén, där han inte längre ansåg sig vara till nytta. Han lämnade sina trupper och reste till Stockholm. På vägen firades han för att ha räddat den svenska militära äran. De fatala krigshandlingarna hade på ett avgörande sätt försvagat Gustav IV Adolfs ställning. Det smiddes planer på att röja kungen ur vägen, och man ville få med Adlercreutz – förmodligen för det anseende han åtnjöt som krigshjälte. Adlercreutz tvekade länge men gick till slut med på att ansluta sig till intrigörerna, eftersom risken för ett inbördeskrig var överhängande. Kungen planerade att ta sig till södra Sverige och därifrån marschera i spetsen för trogna trupper för att kväsa de rebelliska styrkorna i Stockholm. Tillsammans med sex förtrogna fängslade Adlercreutz kungen på Stockholms slott den 13 mars 1809 och tvingade honom att lämna ifrån sig sin värja.
Ny konung blev hertig Karl, den avsatte regentens barnlöse farbror, som kung Karl XIII. Den danske prinsen Kristian August utsågs till tronföljare. Adlercreutz belönades för sina insatser med graden generaladjutant. År 1810 utnämndes han till medlem av rådet, med ansvar för militära ärenden. Följande år befordrades han till general.
Tronföljarens plötsliga frånfälle i ett slaganfall 1810 innebar en vändning i det svenska politiska livet. Efter diverse intriger utsågs marskalken av Frankrike, fursten av Ponte Corvo Jean Baptiste Bernadotte till ny tronföljare; senare blev han kung under namnet Karl XIV Johan. Även om Adlercreutz åtnjöt Karl XIII:s förtroende, kom han inte särskilt väl överens med tronföljaren, som innehade den verkliga makten. Karl Johan saknade svenskarnas fördomar om Ryssland och började förbättra Sveriges relationer till den östra grannen. Kronprinsens ryskvänliga politik tilltalade inte Adlercreutz, och de två krigshjältarnas personliga relation blev aldrig särskilt förtrolig.
Då Sverige gick med i kriget mot Napoleon deltog Adlercreutz i kampanjen i Tyskland 1813–1814 och fungerade som generalstabschef för den norra armén under Karl Johans ledning. Adlercreutz hade velat föra de svenska trupperna i strid, men kronprinsen ville skona dem. Generalstabschefen deltog personligen i slaget vid Leipzig 1813, vilket inte förbättrade förhållandet mellan överbefälhavaren och hans stabschef. År 1814 utsågs Adlercreutz till generalstabschef för fälttåget mot Norge, men unionen mellan Sverige och Norge slöts så gott som utan blodsutgjutelse. Efter fälttåget mot Norge upphöjdes Adlercreutz i grevligt stånd.
I början av 1815 begärde Adlercreutz om avsked ur rådet, dels för att han inte ansåg sig åtnjuta Karl Johans förtroende, dels på grund av försvagad hälsa och ekonomiska bekymmer. Han dog i augusti samma år och begrovs på årsdagen av slaget vid Siikajoki i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Veli-Matti Syrjö
Carl Johan Adlercreutz, född 27.4.1757 på Kiala i Borgå socken, död 21.8. 1815 i Stockholm. Föräldrar kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Barthéels. Gift 1792 med friherrinnan Henriette Amalia Stackelberg, 1798 med Margareta Beata von Engeström.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.R. Danielson, Finland och Finlands krigare 1808−1809 (1896); G. Rein, Karl Johan Adlercreutz I–II (1925−1927); Sveriges krig åren 1808 och 1809 1–9. Stockholm (1890−1910); J. Wrede, jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. Adlercreutz, Carl Johan. Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS)/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.