Skriv ut
SANDELS, Johan August
(1764–1831)
Fältmarskalk, greve
Johan August Sandels är en av de personer i Finlands historia som har J.L. Runebergs Fänrik Ståls sägner att tacka för sin berömmelse. Segraren i slaget vid Koljonvirta (skildrad i Runebergs dikt ”Sandels”) avviker såtillvida från hjältarna i 1808–1809 års krig, att han av allt att döma var en framstående krigare. Sandels fortsatte sin militära bana efter finska kriget, och hans karriär kulminerade i befattningen som riksståthållare i Norge.
I prästsläkten Sandels från Roslagen, som adlades av Gustav III år 1772, var Johan August veterligen den första som anträdde den militära banan. År 1775 blev han kadett vid artilleriregementet, det vapenslag där de ofrälses andel av officerskåren generellt var störst. Två år senare befordrades Sandels till underlöjtnant och 1782 förordnades han till adjutant vid artilleriregementet. Tre år senare bröts hans artilleristbana plötsligt. Man känner inte till den direkta orsaken, men av någon anledning uppstod mellan honom och hans officerskamrater en olöslig tvist om, som det sades, en hederssak, och som en följd härav förflyttades den unge officeren till Finland.
I Finland blev Sandels stabsryttmästare vid Adelsfanans finska kompani. Detta visar åtminstone, att vilken orsaken till den ovannämnda tvisten än var – det glunkades om spelskulder – ansågs Sandels inte på något sätt ha handlat ohederligt. Redan två år senare befordrades han till major och förflyttades till Karelska dragonkåren nära östgränsen. Han avancerade med andra ord snabbt; en 23-årig major var inte någon allmän företeelse under fredstid, såvida det inte var fråga om en man som tillhörde den allra högsta aristokratin.
Sandels deltog självfallet i Gustav III:s ryska krig. Till en början deltog han i försvaret av Nyslott. Efter detta förflyttades han till Sverige, men återvände därifrån som befälhavare för en 600 man stark värvad jägarbataljon. Han deltog med sin bataljon i striderna ända till krigets slut. Efter fredsslutet upplöstes bataljonen. För sina förtjänster i kriget utnämndes Sandels 1790 till överstelöjtnant och sekundchef vid Karelska dragonkåren. År 1795 erhöll han generaladjutants rang och 1799 befordrades han till överste. Befälhavare för Savolax jägarregemente blev han 1803. Sandels snabba karriär avspeglar – förutom hans kompetens som officer – kungens tacksamhet mot en officer som motsatte sig Anjalaförbundet. Det är sällsynt, om också inte unikt, att en i Sverige född officer som inte hade några personliga förbindelser eller någon släkt i Finland, skapade sig en bana i Finland, därtill nästan uteslutande i den östra delen av landet.
Då finska kriget utbröt 1808 tillhörde överste Sandels planenligt den av general J.A. Cronstedt ledda brigad vars uppgift var att skydda Savolax och Karelen. I praktiken följde brigaden dock huvudarméns exempel, och retirerade norrut via Leppävirta och Toivala ända till Uleåborg. Här utsågs överste Sandels den 7 april till chef för den nyuppställda femte brigaden. Brigadens manskap bestod av män från Österbotten och Västerbotten samt av jägare från Savolax och dragoner från Karelen. Dess numerär var drygt 3 100 man, men vid dess uppställning uppgick den egentliga styrkan till knappt hälften. Strider, deserteringar och sjukdomar hade gjort sitt.
Efter drabbningen vid Revolax beordrades Sandels i slutet av april 1808 att med sin brigad tåga tillbaka mot Savolax. Den 2 maj slog hans brigad i Pulkkila ett ryskt truppförband, som omfattade omkring femhundra man, och öppnade sålunda vägen till Kuopio. Sandels sände därefter mindre truppförband söderut för att störa fiendens rörelser samt en större avdelning under kapten Karl Wilhelm Malm för att inta Kuopio. Då Malms trupper den 12 maj intog staden tog man samtidigt ryssarnas stora förråd som krigsbyte. Även i Idensalmi lyckades Sandels trupper bemäktiga sig stora ryska förråd. Efter att ha fått uppgifter om att Kuopio intagits företog Sandels med sina huvudtrupper en snabb marsch från Pulkkila till Kuopio, dit han anlände den 20 maj, för att försäkra sig om att staden kvarstod i egna händer.
Från sommaren 1808 förde Sandels ett egendomligt småskaligt krig i Savolax och Karelen. Ryssarna hade inte lika stora trupper till sitt förfogande i dessa trakter som på huvudkrigsskådeplatsen, och området var vidsträckt. Sålunda var trupperna utspridda och möjliga att slå. Detta förutsatte dock en ny sorts krigföring, som man egentligen inte ännu var förtrogen med inom den svenska krigsmakten. Sandels sände truppavdelningar från Kuopio ända till Jorois och Juva samt till Karelen, t.o.m. över gränsen mot Ryssland. Han förstod även att dra nytta av böndernas patriotiska anda. Speciellt i norra Karelen eggades folket att gripa till vapen och Sandels sände någon lämplig officer att leda truppavdelningarna. I norra Karelen var major Malm mycket framgångsrik som befälhavare för sådana bondeskaror. Sandels egen stab var placerad i Varkaus.
Efter Sveaborgs kapitulation fick ryssarna nya styrkor också till fronten i Savolax, vilket tvingade Sandels att dra sig tillbaka till sundet vid Toivola norr om Kuopio, där han uppförde starka befästningar. Sandels hade nu emot sig general Barclay de Tollys ryska truppförband som räknade omkring 7000 man, omkring dubbelt så många som Sandels hade till sitt förfogande. Tack vare Sandels starka förskansningar och skickliga ledning kunde hans styrkor stå emot en övermäktig fiende och hålla sina ställningar. I Karelen lyckades major Malms trupper fördriva fiendetrupperna till andra sidan gränsen. Någon egentlig frontlinje existerade inte, ej heller utkämpades egentliga större fältslag, utan kriget påminde i viss mån om ett partisankrig.
I slutet av september fick ryssarna från Karelen betydande hjälptrupper under befäl av furst Michail Dolgorukij, och de hotade att omringa Sandels ställningar vid Toivola sund. Vid detta tillfälle drog Sandels sina styrkor något norrut till Palois ström, där han i god tid hade uppfört en skyddslinje. Som försvarsställning var platsen ännu bättre än Toivola sund, eftersom ryssarna hade varit tvungna att tränga ihop sig på ett smalt näs, vilket gjorde att de inte kunde begagna sig av sin övermakt.
Något tillfälle att pröva ställningarnas effektivitet vid Palois gavs dock inte. Sandels trupper hade knappt hunnit gå i ställning innan de nåddes av budet om stilleståndet i Lochteå, enligt vilken Sandels bl.a. skulle dra tillbaka sina trupper norr om Idensalmi. Efter att förgäves ha försökt få till stånd en ändring av villkoren drog sig Sandels till det överenskomna området. Han började uppföra bröstvärn norr och väster om Koljonvirta och förlade sina trupper i byarna Pardala och Valkeamäki.
Stilleståndet skulle vara i en månad, varför Sandels hade god tid att befästa sina ställningar väl. Det gjorde han också, men blev likväl i någon mån överraskad. Stilleståndet skulle utgå den 27 oktober klockan ett, men ryssarna inledde striden redan något tidigare. Detta berodde eventuellt på tidsskillnaden mellan Sverige och Ryssland, eventuellt på att kontrahenternas ur helt enkelt var olika inställda. Till sitt förfogande hade ryssarna 8000 man under ledning av general Nikolaj Tutjkov, medan Sandels trupper räknade omkring 1800 man. Eftersom attacken utfördes tidigare än överenskommet kunde Sandels bara med möda dra tillbaka sin utpost från den andra stranden. Ryssarna följde efter och gick över den endast till hälften rivna bron samt fördrev det vaktmanskap från Savolax jägare, som var förlagt till Kauppila gård. Då ryssarnas förtrupp sedan ämnade storma Sandels befästa ställningar blev de föremål för artillerield, varefter det finska fotfolket bokstavligen slängde ryssarna i strömmen. Ryssarna förlorade ungefär 1000 man i bataljen och därtill ett flertal fångar. Bland de stupade fanns även furst Dolgorukij. Även inom Sandels trupper var förlusterna kännbara i förhållande till styrkornas numerär, ca 300 man. Striden vid Koljonvirta slutade alltså i en ärorik seger för den svenska armén, men den var samtidigt fälttågets sista seger.
Drabbningen vid Koljonvirta var en av den svenska arméns bäst ledda strider under hela kriget. Detta berodde på många omständigheter. De ställningar Sandels hade valt var fördelaktiga för försvararna och ofördelaktiga för angriparen. Han hade också haft tillräckligt med tid att befästa dem och planera försvaret; därtill hade han handlat driftigt. Å andra sidan hade ryssarna verkligen en så stor övermakt att de borde ha kunnat använda sig av den. Under striden visade Sandels sig emellertid vara en skicklig befälhavare, som dessutom genom sitt personliga mod var redo att uppmuntra sina trupper till allt större ansträngningar.
Segern vid Koljonvirta hade emellertid inte någon större betydelse för krigets utgång. General Tutjkovs övermakt var för stor och han hade fått order om att fördriva Sandels trupper från Koljonvirta till vilket pris som helst. Redan två dagar senare ansåg Sandels det befogat att i all tysthet uppge sina ställningar och retirera norrut med sina styrkor. Två veckor senare försökte Sandels visserligen att från Salahmi på nytt inta ställningarna vid Koljonvirta, men hans trupper, som leddes av överstelöjtnant Duncker, lyckades inte genomföra uppdraget. Sandels retirerade i enlighet med sina order till Limingo, där han anslöt sig till huvudarmén. Brigaden marscherade först till Uleåborg och därifrån till Torneå, som då ännu var en västerbottnisk stad.
Johan August Sandels belönades rikligen. Efter segern vid Pulkkila erhöll han storkorset av Svärdsorden, i juli hade han erhållit generaladjutants rang och i december befordrades han till generalmajor. General Sandels lämnade sin brigad i Torneå och fick order om att resa till Stockholm för att invänta nya uppgifter. Han återkom aldrig till Finland.
Sommaren 1809 utsågs Sandels till befälhavare för de i Nordsverige stående trupperna. Han ledde striden vid Hörnefors, där de svenska trupperna led nederlag och överstelöjtnant J.Z. Duncker stupade. Efter detta lyckades han dock erövra Umeå stad från ryssarna.
Efter krigsslutet 1809 upphöjdes Johan August Sandels till friherre. Två år senare blev han t.f. president för Krigskollegium, d.v.s. krigsminister. År 1811 utnämndes han till sekundchef för Svea livgarde och 1813 upphöjdes han till generallöjtnant. Då den svenska armén 1813 sändes till Pommern, där den deltog i fälttåget mot Napoleon, var Sandels chef för en fördelning. Som befälhavare deltog han i många strider och utmärkte sig som en kallblodig, eftertänksam och tapper ledare. Då armén efter striderna återvände till hemlandet var Sandels dess högste befälhavare.
Då kung Karl XIV Johan med vapenmakt betvingade Norge 1814, ledde Sandels den ena av de arméfördelningar som sändes mot landet. För sina förtjänster upphöjdes han till greve och utnämndes till ordinarie president för Krigskollegium. År 1818 tilldelades han hederstiteln ”en av rikets herrar”. Samma år blev han också general av infanteriet.
Det mest betydelsefulla uppdrag Sandels erhöll under sina senare år var som riksståthållare i Norge. Detta ämbete uppehöll han 1818–1827. Tjänsten var ingalunda lätt, eftersom Norge med vapenmakt hade tvingats ingå en personalunion med Sverige. Då Karl XIV Johan därtill inte alls kunde komma överens med det norska stortinget, behövdes Sandels hela diplomatiska förmåga för att ärendena skulle skötas någotsånär smidigt. Genom sin personliga älskvärdhet hade han framgång i sina förehavanden, eller lyckades åtminstone undvika att tvisterna utmynnade i direkta sammanstötningar. År 1824 befordrades han till fältmarskalk, Sveriges sista.
Johan August Sandels var en av den svenska arméns skickligaste officerare i finska kriget. Hans militära handlingskraft och taktiska förmåga att utnyttja till buds stående möjligheter stod på en synnerligen hög nivå, vilket bl.a. framgår av hans bruk av bondestyrkor i norra Karelen. Den bild J.L. Runeberg ger av Sandels som en aristokratisk gourmand och självcentrerad och lättsårad officer, som inte brydde sig om sina mannar, torde inte vara särskilt sanningsenlig. Även om Sandels inte i likhet med t.ex. Georg Carl von Döbeln var en känslomänniska, utan snarare intellektuellt lagd, var han samtidigt en ansvarskännande och eftertänksam härförare. Av hans senare levnadsöden i Sverige och Norge framgår att han var särdeles duglig både som soldat, administratör och diplomat. Kriget i Finland utgjorde en tämligen kort, om också viktig, etapp på Sandels bana till det svenska rikets högsta poster.
Veli-Matti Syrjö
Johan August Sandels, född 31.8.1764 i Stockholm, död 22.1.1831 i Stockholm. Föräldrar bergsrådet, författaren Samuel Sandels och Katarina Elisabet Brandt. Gift 1809 med friherrinnan Ulrika Elisabet Hermelin.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Schulman, Striden om Finland 1808−1809 (1909); Sveriges krig åren 1808−1809. Stockholm (1890−1922); G. Montgome-ry, Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808−1809 del I (1842); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och Nationen (1988).
BILDKÄLLA. Sandels, Johan August. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4124-1416928956730