Skriv ut
von DÖBELN, Georg Carl
(1758–1820)
Generallöjtnant, friherre
En av de mest färgstarka fältherrarna under finska kriget 1808–1809 var utan tvekan Georg Carl von Döbeln. Han var svensk officer, och skildrades av J.L. Runeberg som hjälten vid Jutas. Han hade stridit som officer ända borta i Indien, sårades i slaget vid Porrassalmi och tog avsked av finska armén i Umeå 1809.
Georg Carl von Döbeln föddes i Segerstad i Västergötland. Han var son till häradshövdingen Johan Jacob von Döbeln, som dog tidigt. Från början var det tänkt att von Döbeln skulle bli präst, men han kom i stället att gå i sjökadettskolan i Karlskrona. I två år praktiserade han vid domstol eftersom han ämnade bli jurist. Slutligen blev han infanteriofficer. von Döbelns förmyndare hade slösat bort hans förmögenhet, vilket försvårade början av hans officersbana.
Georg Carl von Döbeln var enligt tidens sed tvungen att köpa sig en officersfullmakt, och när han utnämndes till sekundadjutant vid Sprengtportenska regementet i Stralsund blev han samtidigt utnämnd till fänrik 1778. Två år senare gick von Döbeln i fransk tjänst med sikte på att delta i amerikanska frihetskriget. Den europeiska officerskåren var vid denna tid mycket internationell, och det ansågs fördelaktigt att tjänstgöra i ett annat lands armé. Unge von Döbeln lyckades inte komma iväg till Amerika, men han sändes med Auguste de La Marcks regemente till Indien. Kolonialkriget mellan England och Frankrike fördes även i Indien, och i det blodiga slaget vid Cuddalore 1783 utmärkte Döbeln sig genom sin djärvhet. I de exotiska förhållandena i Indien verkade Döbeln också som ingenjörsofficer. Han skötte detta uppdrag mycket väl och visade prov på duglighet till mångahanda militära uppdrag. Då regementet återvände till Frankrike 1784 hade von Döbeln befordrats till kapten och även blivit de La Marcks adjutant.
Då Gustav III:s ryska krig bröt ut 1788 skyndade sig von Döbeln tillbaka till sitt hemland. Han blev i april 1789 utnämnd till kapten vid Savolax lätta infanteriregemente och på samma gång till överadjutant åt brigadens chef Curt von Stedingk. von Döbeln deltog i slagen vid Suomenniemi och Porrassalmi, och i det senare sårades han svårt i huvudet. Han blev på grund av denna skada tvungen att bära ett pannband av svart siden under resten av sitt liv. Såret besvärade honom på många sätt ännu årtionden senare. Tack vare sitt mod i striden vid Porrassalmi befordrades von Döbeln till major.
Georg Carl von Döbeln ansåg, intressant nog, att de finska soldaterna var svaga och svåra att leda. Till detta bidrog förmodligen hans svårigheter att närma sig sina soldater, som svensk officer okunnig i finska. Redan i det föregående kriget hade det visat sig att finländarna ibland kunde förhålla sig misstänksamma mot sina officerare. Det påstås att von Döbeln därför senare började läsa finska.
Efter kriget fortsatte von Döbeln sin militära bana i Sverige. Först var han på grund av sin skada så gott som oduglig till tjänst, och det verkade inte som om kung-en tänkte bevilja honom någon form av ersättning. Han fick vänta tills Gustav III dog och förmyndarregeringen tog makten innan han 1793 tilldelades en tjänst som major vid Västgöta-Dalsregemente. Samtidigt befordrades han till överstelöjtnant och tilldelades som löneförmån Önne kaptensboställe i Järbo socken. Han trivdes mycket bra med sin nya uppgift och ställning och blev känd som en god officer och kompetent boställsinnehavare. En officers lön påverkades mycket av hur väl han förmådde sköta sin tjänstebostad.
Tiden i Sverige avslutades då von Döbeln befordrades till överste 1805. I samband med befordringen blev han utnämnd till sekundchef för Nylands infanteriregemente och flyttade 1807 till Finland. Friggesby herrgård i Kyrkslätt blev hans tjänstebostad. Efter att finska kriget brutit ut var han chef för eftertruppen vid tredje brigaden, förde befälet över soldaterna vid Nylands regemente och utmärkte sig särskilt i striderna vid Yppäri, Viirre och Pyhäjoki. Då överste Carl Johan Adlercreutz efter slaget vid Pyhäjoki utnämndes till arméns överadjutant, blev överste von Döbeln brigadens chef. Kärntruppen i denna brigad bestod av tre bataljoner ur Björneborgs regemente. Det är orsaken till att von Döbelns namn vanligen kopplas samman med detta regemente.
I 1808–1809 års krig visade von Döbeln en mångsidig begåvning som befälhavare. Han var med redan i det framgångsrika slaget vid Siikajoki, och i slaget vid Lappo den 14 juli 1808 ledde han anfallet mot Storby. Under detta anfall gav han uttryck för sin initiativrikedom och självrådighet genom att fortsätta anfallet fastän han hade fått order av Adlercreutz att avbryta. Hans beslut var förmodligen korrekt från militär synpunkt, men under andra förhållanden hade ett dylikt handlande kunnat få tråkiga följder. När hans beslut visade sig vara lyckat, var det lätt att glömma självsvåldigheten. Tack vare segern vid Lappo tilldelades han senare storkorset av Svärdsorden.
I början av augusti fick von Döbeln en självständig stridsuppgift i kustområdet. Redan den 10 augusti segrade han i striden vid Kauhajoki. Denna seger har betraktats som den svenska arméns största prestation under hela kriget. Under striden ledde von Döbeln aktivt sina trupper i den riktning trycket var som störst, och lyckades skingra den jämnstarka fienden. Liksom de andra svenska befälhavarna lät han avbryta jakten på fienden, som därför i lugn och ro kunde samla sina splittrade styrkor efter slaget. Kort efter detta insjuknade von Döbeln, men steg upp från sin sjukbädd för att den 13 september leda sina trupper vid Jutas, där han uppnådde en betydelsefull seger över de anfallande ryssarna. Segern var särskilt viktig eftersom huvudarmén följande dag led nederlag vid Oravais. Om inte von Döbeln hade banat väg, hade huvudarmén blivit omringad. Hans sjukdom gav emellertid inte med sig. Efter slaget vid Jutas låg han sjuk i Brahestad under hela oktober månad. Där han fick beskedet att han befordrats till generalmajor.
Under sin konvalescens presenterade von Döbeln för överbefälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspor sin plan för Finlands återerövring. Enligt von Döbeln borde huvudarmén avbryta reträtten mot norr och i stället marschera söderut, gå runt de förföljande ryska styrkorna utan att ge sig in i strid med dem och sedan rycka fram mot Tavastehus. Där kunde armén slå sig samman med hjälpstyrkorna från Sverige och fördriva fienden från landet. von Döbeln ansåg att en sådan våghalsig och överraskande åtgärd var det enda sättet att återta Finland. Om aktionen misslyckades skulle situationen ändå inte förvärras, eftersom det verkade som om kriget redan var förlorat. Det skulle vara mer ärorikt att marschera mot S:t Petersburg än mot Torneå. Enligt Klingspor var planen alltför farlig, och han ansåg därför att den inte kunde komma i fråga. Man försökte aldrig förverkliga den, vilket gör det svårt att uppskatta hur realistisk planen var.
I oktober 1808 utnämndes von Döbeln till överbefälhavare för Åländska fördelningen. Ryssarna hade avancerat till Åland och planerade att anfalla Stockholm. Då von Döbeln i februari anlände till Åland blev han emellertid snart tvungen att retirera undan den ryska övermakten. Han hade inte tillräckligt många man till sitt förfogande trots att ålänningarna hade inrättat egna hemvärnstrupper. Kungen, Gustav IV Adolf, hade lovat honom hjälpstyrkor, men kunde inte uppfylla sitt löfte eftersom han avsattes den 13 mars 1809. De nya makthavarna bestämde att trupperna skulle dras bort från Åland. von Döbeln blev tvungen att ge vika, och han lyckades få över sina trupper till Sverige och förstöra deras förråd på Åland. Det är möjligt att han samtidigt räddade Stockholm från ett ryskt anfall. von Döbeln lyckades nämligen övertyga befälet för de ryska styrkor som följt efter till det svenska fastlandet att Sveriges nya ledning var redo att sluta en omedelbar fred med Ryssland, ifall de ryska trupperna drog sig tillbaka från Åland utan att anfalla Stockholm. Själv godkände han inte statskuppen, och efter att ha uttryckt detta på ett ovanligt odiplomatiskt sätt i en rapport till hertig Karl, senare Karl XIII, avskedades han från sin post som överbefälhavare. Han återvände emellertid senare till armén och utnämndes i april, främst tack vare Adlercreutz, till chef för den norra arméns nordligaste avdelning. I den befattningen lyckade han under förhandlingarna med Ryssland förhandla fram det för Sverige mycket fördelaktiga fördraget i Umeå i slutet av maj 1809. Tack vare detta avtal kunde man undgå att de svenska förråden där kom i fiendens händer.
Efter detta fungerade von Döbeln som chef för den svenska truppavdelning som stred mot norrmännen i Jämtland. Där lyckades han tvinga norrmännen att ingå det för Sverige mycket gynnsamma fördraget i Bleckåsen, efter att ha lockat in fiendetrupperna i en ofördelaktig position.
Efter att Sverige och Ryssland slutit fred i Fredrikshamn i september 1809 fick von Döbeln i uppdrag att frigöra de finska styrkorna Savolax infanteriregemente, Savolax jägarregemente, Karelska jägarbataljonen, Karelska dragonregementet och norra Österbottens infanteribataljon från tjänsten. Detta gjorde han under en mönstring på Umeå torg den 8 oktober, då han i ett mycket gripande och känslofyllt tal tackade de finländska soldaterna för deras mod och beklagade att Sverige nu för evigt förlorade det finska folket och den svenska armén sin kärna. Han sade sig vara fast övertygad om att finländarna aldrig någonsin skulle kunna bli Sveriges fiender. Ett flera sekler gammalt förenande band var tillräckligt starkt för att förhindra något sådant.
I juli 1809 upphöjdes von Döbeln till friherre; fyra år senare blev han utnämnd till divisionschef och generallöjtnant. Då den svenska armén samma år drog i fält till Tyskland följde von Döbeln med. Men när han gentemot överbefälhavaren kronprins Karl Johans uttryckliga förbud hade sänt en del av sina trupper att undsätta Hamburg blev han ställd inför krigsrätt. Fallet Hamburg var i sig typiskt för von Döbelns karriär. Staden höll på att komma i händerna på Napoleons trupper och bad desperat om hjälp, även från svenskarna. Karl Johan var på väg till krigsskådeplatsen, och hans stabschef general Adlercreutz hade fått stränga order om att inte genomföra någon aktion. Dessa order upprepades för von Döbeln, som ändå tolkade dem på sitt eget sätt och sände en del av sina trupper till Hamburg. Karl Johan, som i detta skede inte ville ha ett öppet krig mot Frankrike, ställde sin motspänstige general inför krigsrätt. Krigsrätten dömde honom till döden, precis som lagen tydligt föreskrev, men kronprinsen ändrade domen till ett års fängelse på Vaxholms fästning. von Döbeln behövde inte sitta av hela denna tid, utan Karl Johan benådade honom innan han hunnit avtjäna hela straffet. Det är uppenbart att kronprinsen inte ville att den populäre generalen skulle bli martyr. Samtidigt torde han som förespråkare av aktiv krigföring ha förstått von Döbeln bättre än han ville medge.
År 1816 utnämndes von Döbeln på livstid till ordförande i krigshovrätten. Han fick välja mellan detta och att bli sekundchef för Svea livgarde, och valde det förra, eftersom han ansåg sig alltför gammal för att springa i det kungliga slottets trappor. Han avled 1820.
Georg Carl von Döbeln var utan tvekan en av de mest framstående befälhavarna i den svenska armén under finska kriget 1808–1809. Han var soldat ut i fingerspetsarna, men han var inte bara en fältofficer. Man vet att han utövade vetenskap och konst och att han studerat krigsvetenskap. Han skrev mycket även om han i princip aldrig lät publicera något. Ett undantag är en svarsskrift till amiral Carl Olof Cronstedts skrivelse 1811, i vilken denne försvarar sig mot de anklagelser som riktats mot honom med anledning av Sveaborgs kapitulation. von Döbeln finner inget värde i Cronstedts argumentation, utan anser uppenbart att denne är en landsförrädare.
Då von Döbelns hågkomster publicerades i fyra band 1856–1878, kunde läsaren bilda sig en uppfattning om hans mångsidighet och originalitet. Som soldat var han rättfram, och lättretlig åtminstone efter att ha blivit sårad, men han kunde i allmänhet behärska sig. Hans militära tänkande var klart modernare än de övriga svenska befälhavarnas, kanske med undantag av general Sandels. Hans avskedstal till de sista spillrorna av den finländska armén i Umeå visar att han som soldat och människa både tänkte och kände djupt. Det är inte konstigt att hans eftermäle har intresserat J.L. Runeberg. Dikten ”Döbeln vid Jutas” torde vara en av de mest kända och älskade dikterna i Fänrik Ståls sägner. I vilken utsträckning skalden har försökt skildra den verklige von Döbeln och i vilken mån han ger uttryck för sina egna känslor är svårt att säga. von Döbeln har i varje fall i eftervärldens ögon blivit en och samma person som generalen i dikten.
Privat var von Döbeln en stor kvinnotjusare. Han hade hela livet beundrarinnor och så vitt man vet hade han också många kärleksförbindelser. Medan han var överstelöjtnant vid Västgötadals regemente fick han en son tillsammans med sin hushållerska Christina Ullström, som var en klockardotter från Skara. Eftersom sonen, Napoleon, inte erkändes som hans laglige arvinge ingick han 1810 äktenskap med Christina, fick sonen godkänd som legitim och skilde sig omedelbart. Också med sin följande hushållerska fick han en son, Victor, som dock dog redan som liten.
Veli-Matti Syrjö
Georg Carl von Döbeln, född 29.4.1758 i Segerstad, död 16.2.1820 i Stockholm. Föräldrar häradsdomaren Johan Jacob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Gift 1810 med Christina Carolina Ullström.
PRODUKTION. Tal till finska troupperne. Härnösand (1809); Anmärkningar vid de af f.d. vice amiralen O. Cronstedt till trycket utgifne Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3. maj 1808. Stockholm (1811).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E.G. von Döbeln, Några anteckningar om och af general von Döbeln 1−4. Stockholm (1856−1878); B. Kummel, Georg Carl von Döbeln 1758−1820. Liv och känsla (1998); V. Rauta, Döbeln (1939); A. Söderhjelm, Georg Carl von Döbeln (1937); S.M. Waller, Georg Carl von Döbeln. Studier i Sveriges militäriska och politiska historia 1808−1813. Lund (1947); J. Wrede, Jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. von Döbeln, Georg Carl. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4113-1416928956719