Joachim Zachris Duncker var en av hjältarna i 1808–1809 års krig. J.L. Runeberg har i Fänrik Ståls sägner tillägnat honom en av sina mest betydande dikter, ”Den femte Juli”.
I major Gustaf Fredrik Dunckers familj föddes 1774 en son, som vid dopet erhöll namnet Joachim Zachris. På fädernet var släkten sannolikt en tysk krigarsläkt, som under den svenska stormaktstiden hade blivit hemmastadd i Finland. Ingen av dess medlemmar hade uppnått någon speciellt betydande ställning, men ett flertal hade tjänat sitt land som krigare. På mödernet tillhörde Joachim Zachris den kända prästsläkten Cygnaeus.
Joachim Zachris var redan från barnsben förutbestämd att bli krigare. Innan han fyllt fem inskrevs han som underofficer i Savolax jägarregemente. På detta sätt önskade man enligt tidens sed garantera att sonen tidigast möjligt kunde inleda en framgångsrik officerskarriär.
Joachim Zachris krigarbana inleddes förtjänstfullt. Han hade som femtonåring befordrats till fänrik och kunde sedan delta i Gustav III:s ryska krig. Han utmärkte sig genom en ”nästan överdådig” tapperhet i synnerhet i drabbningen vid Pirttimäki, och fick redan då ett rykte om sig att vara en god officer.
Då kriget bröt ut 1808, deltog Duncker som chef för Sulkava kompani vid Savolax jägare. Enligt tidens sed hade han varit tvungen att köpa sin vakans av sin föregångare, och detta var antagligen orsaken till att han hade fått lov att vänta ända till 1807 för att erhålla befattningen som kompaniets befälhavare. Det var inte lätt för en fattig officer att samla ihop den erforderliga summan.
Savolaxbrigaden, som leddes av översten Johan Adam Cronstedt, drog sig snabbt norrut undan ryssarna. Vid Kuopio var man först beredd att sätta sig till motvärn, men Cronstedt ansåg ryssarnas övermakt vara för stor, och fortsatte reträtten. Kapten Duncker hade som chef för förtruppen lämnats på Jynkänkallio berg, där hans avdelning, som bestod av drygt två kompanier och en kanon, fick lov att ta emot hela fiendearméns anfall. Det sägs att Cronstedt helt enkelt glömt att ge förtruppen order om reträtt. Då några order inte anlände, stannade Duncker i sina ställningar så länge som möjligt, och tågade sedan längs isen till Toivala sund.
Duncker deltog även i striden vid Pulkkila den 2 maj 1808 och utmärkte sig till den grad att han sändes att föra budet om den lyckosamma drabbningen till Stockholm. Kungen befordrade Duncker till major och dubbade honom till riddare av Svärdsorden. Efter sin återkomst förordnades Duncker att leda en avdelning vars uppgift var att kapa fiendens tross vid Paukarlax. Kapningen lyckades och nästan hela trossen kom i händerna på Dunckers män. Sommaren 1808 stred Duncker under Johan August Sandels befäl i Savolax. Sandels använde honom för många oförvägna uppdrag som också fordrade initiativförmåga, och Duncker utförde i allmänhet sina uppgifter med framgång. I dessa strider var ryssarna vanligtvis överlägsna, men Duncker förmådde utföra sitt uppdrag, eller åtminstone föra sina trupper i säkerhet, utan större förluster. I striden vid Toivala sund lyckades det honom och hans officerskamrater Gustaf Falander och Karl Wilhelm Malm att genom ett bajonettanfall störta fiendens trupper ned i sundet. I denna strid lyckades finnarna överraska fienden genom ett kraftigt och för Duncker typiskt anfall.
Då armén måste retirera till Västerbotten följde Duncker med. Han befordrades till överstelöjtnant i februari 1809.
Under 1809 fördes kriget tämligen lamt. Under sommaren trappade ryssarna emellertid upp sina krigshandlingar för att tvinga Sverige till fred. Då den svenska armén retirerade undan ryssarna vid Hörnefors den 5 juli ledde Duncker eftertruppen. Då överbefälhavaren general Sandels, som ledde operationen, lät undslippa sig att Duncker var rädd då han bad sina män ta beteckning, blev denne utom sig av vrede och vägrade retirera, trots att Sandels befallde honom att dra sig tillbaka. Han vägrade också att kapitulera inför den överlägsna fienden och stupade i striden. Ryssarna begravde honom med militära hedersbetygelser, och hans officerskamrater reste senare en minnessten på hans grav.
Joachim Zachris Duncker har fått rykte om sig att vara den ”tappraste av de tappra” såsom J.L. Runeberg med fog skildrar honom. Duncker var därtill en skicklig och driftig officer, som på grund av sitt yrkeskunnande och sin ledningsförmåga tillhörde den högsta rangen av officerare som stred i 1808–1809 års krig. Han har också ansetts förkroppsliga den finska soldatens militära duglighet. Duncker var en förebild, en hjältegestalt. Hans tragiska död, som till stor del var onödig och gagnlös, har också präglat hans eftermäle. En modig hjälte som stupar ung lever längre i folkminnet än hans mindre lysande kamrat, som gjort ett långt dagsverke. Runeberg uttrycker detta i sin dikt på följande sätt:
Men fråga, om du träffar på
en veteran från kriget då,
en av de tappras skara,
spörj om han kände dock en man,
som priset över alla vann,
och trofast skall han svara:
ja, herre, Duncker hette han.
Veli-Matti Syrjö
Joachim Zachris Duncker, född 12.11.1774 i Kristina, död 6.7.1809 i Hörnefors i Sverige. Föräldrar majoren Gustaf Fredrik Duncker och Brita Cygnaeus. Gift 1805 med Maria Charlotta Tuderus.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Cygnaeus, Bilder ur förgångna tiders lif I. Joachim Zachris Duncker och hans omgifning (1858); J.R. Danielson, Finland och Finlands krigare 1808−1809 (1897); H. Schulman, Striden om Finland 1808−1809 (1909); T. Colliander, Den femte juli (1943); J. Wrede, Jag såg ett folk … Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988); B. Nelson, Duncker och Savolaxbrigaden (2000).
BILDKÄLLA. Duncker, Joachim Zachris. Medaljong. Museiverket.