Efter en framgångsrik karriär i Förenta nationernas tjänst blev Martti Ahtisaari 1994 vald till republikens president. Han var den förste presidenten i Finland som valts genom direkt folkval. Inom utrikespolitiken strävade Ahtisaari efter att främja det kollektiva europeiska säkerhetssystemet och betonade det nordiska samarbetet och en säkerhetspolitik utan Nato-medlemskap. Det kanske mest framträdande elementet i Ahtisaaris period som president var de talrika resorna såväl i hemlandet som utomlands. I presidentvalet år 2000 ställde han inte upp för omval utan föredrog att fortsätta sitt arbete som obunden medlare i internationella konflikter. Hans insatser belönades med Nobels fredspris 2008.
Martti Ahtisaaris far Oiva tjänade som underofficer i Viborg då sonen föddes. Fadern, som hade släktrötter i södra Norge, blev finsk medborgare 1929 och bytte 1935 släktnamnet Adolfsen till Ahtisaari. Krigsåren förde militärteknikern Oiva Ahtisaari till fronten, samtidigt som hustrun Tyyne Ahtisaari flyttade med Martti undan kriget till Kuopio. Kuopio var Marttis barndoms- och skolmiljö fram till de första klasserna i Kuopio lyceum, varefter familjen på grund av faderns arbete flyttade till Uleåborg 1952. Uleåborgs lyceum och den lokala Kristliga Föreningen av Unga Män (KFUM) fick stor betydelse då den unge Ahtisaaris världsbild formades.
Efter värnplikten valde Ahtisaari att fortsätta sina studier vid Uleåborgs lärarhögskola, där han kunde genomföra den tvååriga utbildningen och bo hemma. Han blev folkskollärare 1959 och började arbeta i en skola i stadsdelen Oulunsuu i Uleåborg, men lärarkarriären tillfredsställde inte hans intressen.
I april 1960 annonserade KFUM:s tidning Nuori mies efter en föreståndare för elevhemmet vid ett institut för fysisk fostran i Karachi i Pakistan. Institutet drevs i huvudsak av svenska KFUM, som dock inte i Sverige funnit en lämplig person för uppdraget. Ahtisaari svarade på annonsen, reste på intervju till Sverige och skrev under arbetsavtalet sommaren 1960. Vid sidan av uppgifterna som föreståndare för elevhemmet skulle han också utbilda lärare, vilket passade honom väl. Det gällde att sätta sig in i de praktiska problemen i utvecklingssamarbetet samt att bli bekant med en internationell miljö.
Ahtisaari återvände till Finland 1963 och började studera vid Helsingfors handelshögskola. Han blev emellertid snart involverad i mer praktiska aktiviteter, som verksamhetsledare för Helsingfors internationella studentklubb och Studenternas internationella hjälp. Ett spirande intresse för utvecklingshjälp bland studenterna fick Ahtisaari att planera lämpliga verksamhetsformer, bl.a. biståndsarbete. Han arbetade också för att underlätta vardagen för utländska studenter i Finland och knöt på så vis vänskapsband som skulle visa sig nyttiga även i framtiden, bland annat med studenten Nicky Iyambo som senare blev minister i Namibia i flera omgångar.
I Finland beslöt man att överlåta organiseringen av det begynnande utvecklingssamarbetet till utrikesministeriet. Där inrättades först en u-hjälpsbyrå som senare omvandlades till Avdelningen för utvecklingssamarbete. Vid denna avdelning avancerade Ahtisaari 1965–1973 från sekreterare och sektionschef till biträdande avdelningschef och deltog därigenom i många av Finlands viktigaste samarbetsprojekt, exempelvis i Östafrika. Ett av de främsta var byn Kiba utanför Tanzanias huvudstad Dar es-Salaam, där man med samnordiska krafter inrättade en hälsovårdsstation, ett utbildningscentrum för jordbrukare och ett läroverk från vilket eleverna kunde fortsätta till universitetsstudier.
Martti Ahtisaari gifte sig 1968 med Eeva Hyvärinen. De hade träffats redan under skoltiden i Kuopio, men hade sedan gått skilda vägar. Eeva Ahtisaari delade sin tid mellan hemmet och arbetet som hembygdssekreterare i Esbo. Sonen Marko föddes 1969.
Familjelivet förändrades, då Martti Ahtisaari utsågs till Finlands ambassadör i Dar es Salaam i Tanzania och samtidigt i Lusaka i Zambia, Mogadishu i Somalia och Maputo i Moçambique. I Dar es Salaam och Lusaka fanns sedan tidigare en finsk beskickning, men i Mogadishu och Maputo blev Ahtisaari den förste finländske ambassadören. Den unge Ahtisaari stod utanför diplomatkåren och hans avancemang inom Avdelningen för utvecklingssamarbete väckte en viss avund bland ministeriets anställda, eftersom de viktigaste tjänsterna inom avdelningen ansågs vara reserverade för diplomater i karriären. Detta hindrade inte president Urho Kekkonen från att utnämna den blott 36-årige Ahtisaari till ambassadör. Hans socialdemokratiska bakgrund antogs ha haft en avgörande inverkan på beslutet, men otvivelaktigt hade han också den expertis som krävdes för att handha ärenden i detta område.
Tack vare arbetet i Tanzania 1973–1977 blev Ahtisaari väl insatt i östafrikanska frågor. Hit hörde även bevakningen av Namibias självständighetsprocess. Dar es Salaam var en stödpunkt för den namibiska frihetsrörelsens centrala organ SWAPO (South West African Political Organization) som senare blev landets centrala politiska parti. Bland afrikaner vann han ett förtroende som gjorde att han – just då en hemresa verkade trolig efter ambassadörsperiodens slut – av såväl frihetskämparna som andra afrikanska påverkare lanserades som kandidat till posten som ombud för Namibia i Förenta nationerna (FN). Tjänsten hade blivit ledig efter irländaren Sean McBrides pensionering och dess huvudsakliga funktion var att föra namibiernas talan, då FN i New York fattade beslut i frågor som gällde Namibias självständighetsprocess.
Som ombud för Namibia tog Ahtisaari del i de åtgärder som tog sikte på att förbereda namibierna på deras kommande självständighet. På finländskt initiativ inrättades ett Namibia institut, där namibier utbildades för expertuppdrag inom den framtida statsförvaltningen, skolsystemet och andra nödvändiga institutioner. FN:s generalsekreterare hade en viktig roll i det korstryck som rådde mellan det kalla krigets motpoler och de komplexa afrikanska intressekonflikterna i samband med Namibias självständighetsprocess. Ahtisaari blev generalsekreterarens specialsändebud i Namibia – först under Kurt Waldheim och sedan under efterträdaren Javier Pérez de Cuellar. Då det i praktiken visade sig omöjligt att förena rollerna som ombud för Namibia och FN:s specialsändebud, valde Ahtisaari den senare.
Familjen Ahtisaari flyttade 1978 till New York, där Martti Ahtisaaris karriär inom världsorganisationen tog sin början. Han upprätthöll en fortgående kontakt mellan SWAPO, Organisationen för afrikansk enhet (OAU), de centrala staterna inom världspolitiken och FN:s högsta ledning. Politiska förutsättningar för ett självständigt Namibia saknades dock ännu vid början av 1980-talet, och därför blev det möjligt för familjen Ahtisaari att flytta tillbaka till Finland.
Hemkomsten till Finland sammanföll med en livlig debatt om utvecklingssamarbetets effektivitet och eventuella missbruk av samarbetets medel. Ahtisaari tog del i diskussionen i egenskap av chef för Avdelningen för utvecklingssamarbete och understatssekreterare i utvecklingssamarbetsfrågor. De oklara frågorna besvarades med konkreta lösningar: organisationen förbättrades och anledningarna till kritik avlägsnades.
Som understatssekreterare kunde Ahtisaari följa upp Namibiaprocessen och påverka förhandlingarnas gång ur en finländsk synvinkel. År 1987 utnämndes han till undergeneralsekreterare i FN med ansvar för ekonomiska och administrativa angelägenheter. Världsorganisationens många nya uppgifter ledde till att man tvingades utvidga administrationen och acceptera större utgifter. Ahtisaari fick i uppdrag att bereda en process som dels skulle få till stånd besparingar och dels förmå medlemsländerna – framför allt Förenta staterna – att stå för sina andelar av utgifterna. Ahtisaaris reformer gav dessutom FN:s anställda en reell möjlighet att ta upp skevheter i organisationens arbetsförhållanden och åtgärda dem.
Namibiafrågan kom ett steg närmare sin lösning då kalla krigets frontlinjer upplöstes i slutet av 1980-talet. Stormakterna tog nu för givet att de afrikanska parterna skulle gå med på självständighet. Efter flera omgångar av förhandlingar begav sig Ahtisaari som generalsekreterarens specialsändebud till Namibia. Där skulle han som chef över ungefär 8 000 FN-soldater och civila lotsa landet till självständighet. Hela processen föreföll att gå om intet, då SWAPO:s soldater i månadsskiftet mars–april, innan FN-styrkorna hunnit fram, trängde in i Namibia från Angola för att säkerställa sina positioner inför valet. Ahtisaari höll generalsekreteraren à jour med utvecklingen och gav de sydafrikanska styrkorna som fanns i landet fullmakt att agera i världsorganisationens namn för att lugna situationen. Sanktionen av de tidigare förtryckarnas ingripande irriterade många, men Ahtisaari lyckades i april lugna situationen genom förhandlingar och styrde det fortsatta händelseförloppet så att man i november kunde hålla val, varefter det självständiga Namibias flagga hissades i Windhoek. Regeringen hedrade Ahtisaaris arbete och utsåg 1992 Eeva och Martti Ahtisaari till hedersmedborgare i Namibia.
När Namibiafrågan väl var löst återvände Ahtisaari till New York och arbetet med FN:s ekonomiska och administrativa angelägenheter. Vid Finlands utrikesministerium höll tjänsten som statssekreterare på att bli vakant. Ahtisaari tillträdde tjänsten 1991 och han fann uppdraget tilltalande, särskilt som de tidigare åren vid Avdelningen för utvecklingssamarbete och den ekonomisk-administrativa erfarenheten från FN gav goda förutsättningar för arbetet.
De rent administrativa uppdragen följdes dock snart av andra utmaningar. Efter Kuwaitkriget som inleddes av Irak 1991 ledde Ahtisaari en arbetsgrupp som hade till uppgift att rapportera till FN om läget. Andemeningen var att det var klokast att låta landet återgå till normala förhållanden så snabbt som möjligt. I synnerhet i Förenta staterna hade man väntat sig ställningstaganden som legitimerade hårda åtgärder mot Irak. Rapporten motsvarade inte USA:s förväntningar, och kan ha varit orsaken till att amerikanskt stöd för Ahtisaaris kandidatur i konkurrensen om generalsekreterarposten i FN uteblev. Frågan om den ledande tjänsten i organisationen löstes emellertid slutgiltigt i och med att de afrikanska länderna enades om en gemensam kandidat, Boutros Boutros-Ghali. Ahtisaari kallades ännu 1992 till ordförande i arbetsgruppen för Bosnien och Hercegovina vid FN:s Jugoslavienkonferens i Genève. Han avbröt dock uppdraget på grund av presidentvalskampanjen i Finland.
I Finland hade spekulationerna kring president Mauno Koivistos efterträdare tagit fart i början av 1990-talet, trots att Koivisto ännu inte hade uttalat sig om en eventuell tredje period. Presidentvalet 1994 ägde rum i ett läge där landet hade gått in i en djup ekonomisk depression. Tilltron till de traditionella makthavarna vacklade, och politikerna uppfattades som oförmögna att leda landet ut ur svårigheterna. Presidentvalet hade även ändrat karaktär. För första gången hölls ett direkt folkval i två omgångar i stället för elektorsval. I den offentliga diskussionen om presidentkandidater förekom namn som var politiskt obundna eller löst knutna till partierna. Till den gruppen hörde också Ahtisaari, som i början av år 1993 beslöt att ställa upp som kandidat. Flera partier arrangerade interna partiomröstningar; Socialdemokratiska partiet (SDP) tillät även icke-medlemmar att rösta. Då Koivisto meddelade att han inte skulle ställa upp för en tredje period, svarade Kalevi Sorsa med att inleda sin kampanj för kandidaturen. I SDP:s primärval den 16 maj 1993 vann Ahtisaari över Sorsa. Ahtisaaris trumfkort var att han i högre grad än andra kandidater även kunde värva röster utanför partiet.
Efter partiomröstningen återvände Ahtisaari till arbetet i Genève och inledde presidentvalskampanjen först i slutet av oktober. Före valdagen den 16 januari 1994 hade han trots det hunnit resa landet runt och delta i ca 300 kampanjmöten. Ahtisaari vann den första omgången i det direkta folkvalet med nästan 26 procent av rösterna, vilket motsvarade det stöd som opinionsmätningarna tillskrivit honom. På andra plats med 22 procent av rösterna kom Elisabeth Rehn som, trots att hon bland annat varit försvarsminister i Esko Ahos regering, lyckades överbygga partigränserna i sin kampanj. Ahtisaari och Rehn representerade alternativ som stod utanför partiapparaterna. ”Finland vann, partierna förlorade”, löd en kommentar efter valet.
Inför den andra omgången gick de flesta av Raimo Ilaskivis och Paavo Väyrynens anhängare av ideologiska skäl över till Elisabeth Rehn, och understödet för Martti Ahtisaari stannade i opinionsmätningarna under 50 procent. Inför den avgörande valdagen den 6 februari 1994 hade Ahtisaari ändå gått förbi Rehn. Ahtisaari blev republikens tionde president med dryga 53 procent av väljarna bakom sig. Han stöddes av väljare från den politiska vänstern och majoriteten av de politiskt obundna väljarna. Över 80 procent av dem som i första omgången hade röstat på Eeva Kuuskoski och över 70 procent av dem som hade röstat på Pertti ”Veltto” Virtanen uppskattades ha röstat på Ahtisaari i andra omgången. Över 60 procent av EU-motståndaren Keijo Korhonens röster från första omgången tros också ha gått till Ahtisaari, trots att den presidentperiod som inleddes den första mars 1994 också innebar det verkliga startskottet för det medlemskap i Europeiska unionen som Finland hade förhandlat om och som stöddes av Ahtisaari.
Ahtisaaris presidentperiod började delvis i oklara tecken. Centerns statsminister Esko Aho ansåg det inte nödvändigt att begära avsked för regeringen, fastän det hade varit sed att göra så då en ny president tillträdde ämbetet. Mellan regeringen och presidenten uppstod också oenighet om bland annat landets representation i internationella sammanhang. Enligt Ahtisaari skulle presidenten delta i viktiga möten, eftersom det var han som ledde landets utrikes- och säkerhetspolitik. Enligt Ahos regering var utrikes- och inrikespolitik så nära sammanlänkade i EU-sammanhang, att stats- och utrikesministerns roller blev mer framträdande än förut. Ahtisaari höll dock fast vid sin ståndpunkt, och då riksdagsvalet 1995 ledde till en bred koalitionsregering under ledning av Paavo Lipponen, förtydligades uppgiftsfördelningen och representationstvisten sköts i bakgrunden.
I folkomröstningen i oktober 1994 röstade 57 procent av finländarna för att landet skulle bli medlem av Europeiska unionen, och medlemskapet trädde i kraft i början av 1995. Huvudlinjerna i Ahtisaaris utrikespolitik var att främja det kollektiva europeiska säkerhetssystemet och det nordiska samarbetet samt en säkerhetspolitik utan medlemskap i Nato. Den mest uppmärksammade händelsen under Ahtisaaris presidentperiod var toppmötet den 20–21 mars 1997 i Helsingfors, där presidenterna Boris Jeltsin och Bill Clinton enades om ekonomiska frågor, fortsatt nedrustning och principerna för Natos expansion. Ahtisaari ägnade mycket tid åt utlandsresor för att bland annat knyta kontakter som var viktiga för utrikeshandeln. Med sina landskapsbesök i hemlandet infriade han sitt vallöfte om att upprätthålla diskussionskontakt med ”vanliga” finländare.
Ahtisaaris internationella engagemang under sin presidentperiod kulminerade i Kosovokonflikten där han delade uppdraget som chefsförhandlare med Rysslands förre utrikesminister Viktor Tjernomyrdin. Det nästan två och en halv månader långa kriget tog slut då Jugoslaviens president Slobodan Milošević den 3 juni 1999 gick med på Natos och Rysslands gemensamma fredsvillkor, som Ahtisaari och Tjernomyrdin förhandlat fram i Belgrad. De lyckade förhandlingarna gav både Ahtisaari och Finland rikligt med god publicitet.
Efter presidentperiodens slut i februari 2000 har Ahtisaari haft många internationella medlingsuppdrag. Den 6 maj 2000 meddelade den brittiska regeringen att Martti Ahtisaari och Cyril Ramaphosa hade utsetts till att leda inspektionerna av Irländska republikanska arméns (IRA) vapenlager i Nordirland. IRA hade dagen innan meddelat att organisationen slutgiltigt skulle avstå från sina vapen, så att unionisternas och republikanernas koalitionsregering skulle få en möjlighet att göra framsteg i arbetet för självstyre i Nordirland. Trots att inspektionerna gav vid handen att vapnen förvarades på ett avtalsenligt sätt, är den politiska situationen fortsatt instabil, och en slutgiltig fred har inte kommit till stånd i området.
I juli år 2000 utsågs Ahtisaari, Jochen Frowein och Marcelino Oreja av EU till de ”tre vise män” som skulle skriva en rapport om det österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) samt den österrikiska regeringens inställning till allmänna europeiska värderingar. Rapporten överläts den 8 september 2000 till Frankrikes president Jacques Chirac, eftersom Frankrike i egenskap av EU:s ordförandeland koordinerade en bojkott mot Österrike. I enlighet med riktlinjerna i rapporten har Österrike kunnat återgå till sin ställning inom EU.
President Ahtisaari har deltagit aktivt i många internationella organisationers verksamhet. Han är ordförande i styrelsen för EastWest-institutet tillsammans med amerikanen George F. Russel. Han är ordförande för den internationella krisgruppen International Crisis Group i Bryssel och för organisationen War-Torn Societies Project International, samt för stiftelsen International Youth Foundation och Barn- och ungdomsstiftelsen på Balkan. Ahtisaari är medlem av många andra internationella organisationers förtroendeorgan, såsom Open Society Institute, rådgivargruppen för Soros-stiftelserna och International Democracy and Electoral Assistance (IDEA). Han är likaså medlem av ”De äldste” – en fristående grupp av internationella ledare som bildats på initiativ av Sydafrikas före detta president Nelson Mandela för att arbeta för fred och för att uppmärksamma utvecklingsproblem och olika orsaker till mänskligt lidande. Till gruppen hör bland andra också Jimmy Carter, Desmond Tutu och Kofi Annan. I Finland har Ahtisaari också verkat inom styrelserna för ett flertal allmännyttiga föreningar och stiftelser.
Förutsättningar för fullföljandet av sina uppdrag har Ahtisaari skapat genom att grunda en självständig byrå, som arbetar med stöd av föreningen Crisis Management Initiative (CMI). Föreningen finansierar och organiserar arbetet på president Ahtisaaris byrå, och finansieringen kommer i huvudsak från de nämnda organisationerna och från internationella stiftelser.
År 2005 ledde Ahtisaari genom CMI fredsförhandlingarna mellan den frihetsrörelse som strävade för självständighet för Ache på norra Sumatra och den indonesiska regeringen. Förhandlingarna ledde till att rebellerna lade ned vapen och självständighetsanspråk mot att de indonesiska regeringsstyrkorna drogs tillbaka från det omstridda området som fick en ställning som autonom region.
I november samma år utnämndes Ahtisaari av FN:s generalsekreterare Kofi Annan till världsorganisationens specialsändebud för Kosovo, som strävade efter självständighet från Serbien och som stått under FN:s administration sedan 1999. Ahtisaari öppnade en FN-byrå för Kosovofrågan i Wien. Från serbiskt håll förekom försök att diskreditera Ahtisaari och hans byrå, som erhållit uttalat stöd från den amerikanska regeringens sida. När Kosovofrågan togs upp i förhandlingar mellan USA, Ryssland och Europeiska unionen i juli 2007 och Ahtisaari inte fick någon direkt uppmaning till fortsatta insatser ansåg han sitt uppdrag slutfört. I februari 2008 förklarade Kosovo ensidigt sin självständighet.
Även om Ahtisaari efter sin presidentperiod ägnat sig mindre åt finländsk politik än åt internationella angelägenheter, har han klart tagit ställning för ett finländskt medlemskap i Nato.
Den 10 oktober 2008 kungjorde den norska kommittén för Nobels fredspris att Martti Ahtisaari utsetts till årets pristagare. Han tilldelades fredspriset för sina insatser i fredsprocessen i Ache i Indonesien och för ett livslångt engagemang för världsfreden samt för det arbete som hans byrå CMI utfört i flera av världens konflikthärdar. Ahtisaari mottog sitt pris, en medalj, ett diplom och prispengar, vid en ceremoni i Oslo rådhus den 10 december 2008. Redan året innan hade han mottagit FN-organisationen Unescos fredspris för sitt livslånga bidrag till världsfreden.
Hannu Heikkilä
Martti Oiva Kalevi Ahtisaari, född 23.6.1937 i Viborg. Föräldrar militärtekniker Oiva Alvar Adolfsen, fr.o.m. 1936 Ahtisaari, och Tyyne Karonen. Gift 1968 med filosofie magister Eeva Irmeli Hyvärinen.
PRODUKTION. Suomalaisena YK:ssa (1994, Finns in the United Nations 1996); Kehitysmaat ja Suomi (1973); Tehtävä Belgradissa (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Ahtisaari, Juuret ja siivet (2002); M. Ahtisaari, Tehtävä Belgradissa (2000); H. Heikkilä, Martti Ahtisaari. Kansainvälinen tie presidentiksi (1997); K. Merikallio, Miten rauha tehdään. Ahtisaari ja Aceh (2006, Making Peace. Ahtisaari and Aceh, 2006).
BILDKÄLLA. Ahtisaari, Martti. Foto: Janne Mikkila, 2007. Crisis Management Initiative.