Trogen traditionerna i sin fars släkt valde Carl Johan Stjernvall den militära banan och kom att bli känd som en skicklig officer. Sitt yppersta kunnande fick han dock aldrig tillfälle att visa i strid eftersom han togs till fånga genast i initialskedet av finska kriget. Efter att Finlands armé upplösts gjorde Stjernvall i egenskap av den första landshövdingen i Viborgs län ytterligare en betydande insats – trots sin förtidiga död ett par år efter sitt tillträde – vid införlivandet av länet med det övriga Finland.
Carl Johan Stjernvall föddes i en officersfamilj. Fadern Erik Johan hade varit kapten i kriget i Pommern, där han hade äktat Catharina Elisabeth Nonnemann. Enligt tidens sed sändes sonen Carl Johan till armén som korpral redan vid sju års ålder. Som trettonåring sändes han till Stockholm, där han i närmare ett årtionde var page vid Gustav III:s hov. År 1786 återvände Stjernvall till Finland, där han tillbringade återstoden av sitt liv, med undantag för en ettårig vistelse i Frankrike, där han tjänstgjorde vid regementet Royal Suédois. Efter hemkomsten från Frankrike hann han som kapten ta del i striderna under det sista året av Gustav III:s ryska krig. År 1794 avancerade han i karriären och blev adjutant åt överbefälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspor. När finska kriget utbröt var Stjernvall överstelöjtnant vid Björneborgs regemente, men han fick aldrig tillfälle att utmärka sig eftersom han tillfångatogs genast under de inledande striderna.
Efter fredsslutet reste Stjernvall med en officersdeputation till S:t Petersburg, där man kom överens om att bibehålla löneförmånerna för officerskåren trots att rotearmén i Finland upplösts. Efter detta drog sig Stjernvall tillbaka från karriären, men möjligen inverkade hans dåliga ekonomi till att han 1812 efter lång tvekan tog emot ämbetet som landshövding i Viborgs län. Länet hade grundats i samband med att området anslöts till det övriga Finland.
Länet hade varit avskilt från resten av Finland i decennier, så det var inte lätt att ordna dess angelägenheter. Stjernvall visade sig dock vara mycket driftig på sin post. Åren 1812–1813 var han även ordförande i den kommitté som organiserade införlivandet av Viborgs län med den övriga delen av landet. Hans första intryck av länet var mycket dystert: tjänstemännen var få och deras arbetstakt ”rysk”, och även landshövdingen fick verka och bo under bedrövliga omständigheter. I vånda skrev han till en vän, att Viborgs län kommer aldrig att uppnå det övriga Finlands nivå, ”men Gud bevare oss att det inte går tvärtom”.
När han bekantat sig närmare med situationen förhöll han sig inte längre riktigt lika dyster till det hela. Bostadsfrågan löstes och han fick medhjälpare som han uppskattade. Specialkommittén kartlade effektivt förhållandena i Gamla Finland, allt från skogarnas tillstånd, samfärdselns brister och kvaliteten på undervisningen till nödvändigheten att utveckla den administrativa indelningen. Som realist konstaterade Stjernvall dock att det inte fanns någon orsak att omedelbart försöka harmonisera förhållandena i Viborgs län med dem som rådde i det övriga Finland. Hans åsikter bäddade ofta för polemik såväl med dem som förordade ett snabbt förenhetligande som med dem som önskade bevara förhållandena i Viborgs län vid det gamla.
Stjernvalls jämknings- och medelvägspolitik, som understöddes av kejsar Alexander I och generalguvernör Gustaf Mauritz Armfelt, ledde dock till ett tämligen lyckat slutresultat. I frågan om de s.k. donationsgodsen, som väckt dispyt, var Stjernvalls ståndpunkt att finska staten borde inlösa marken – denna senare genomförda lösning kunde man i början av 1810-talet ännu inte förverkliga då medel saknades i statskassan.
Som landshövding deltog Stjernvall med största iver i den 1812 inledda rekryteringen av en inhemsk krigsmakt, vilket med tanke på hans militära bakgrund är föga förvånande. Syftet med denna åtgärd var att visa lojalitet med den nya överheten genom att erbjuda kejsardömets armé finska trupper till hjälp i striderna mot Napoleon. I Viborgs län lyckades man rekrytera trupperna snabbare än i det övriga landet – landshövdingen torde ha känt stor besvikelse när deras verksamhet till slut begränsades till vakttjänstgöring i S:t Petersburg. En förtidig död vårvintern 1815 avbröt Stjernvalls arbete med att utveckla förhållandena i Viborgs län, men under sin korta tjänstgöringstid hann han lägga grunden för harmoniseringen av förhållandena i Viborgs län med dem i det övriga Finland.
Carl Johan Stjernvall ingick äktenskap med friherrinnan Eva Gustafva von Willebrand 1799. Äktenskapet var mycket fruktsamt och paret fick tolv barn. Dock dog de sex äldsta, det nionde samt det yngsta i späd ålder. Änkan gifte 1816 om sig med geheimerådet friherre Carl Johan Walleen. I detta äktenskap föddes inga barn, men styvfaderns relation till Stjernvalls barn var god och de behandlades som om de vore hans egna. Han adopterade den enda son som uppnådde vuxen ålder, Carl Emil Knut Stjernvall-Walleen, som i sin karriär avancerade till ministerstatssekreterare. Styvfadern hade även stor betydelse för de tre döttrarna, särskilt Eva Aurora Charlotta, känd efter sitt andra gifte som Aurora Karamzin.
Ilkka Teerijoki
Carl Johan Stjernvall, född 10.9.1764 i Padasjoki, död 6.2.1815 i Viborg. Föräldrar översten Erik Johan Stjernvall och Catharina Elisabeth Nonnemann. Gift 1799 med friherrinnan Eva Gustafva von Willebrand.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Castrén, Två landshövdingar. Finsk tidskrift 6/1879; H. Hirn, Gustaf Fredric Stjernvall 1767−1815. En tidsskildring (1931); O.A. Kallio, Viipurin läänin järjestämisestä muun Suomen yhteyteen (1901).
BILDKÄLLA. Stjernvall, Carl Johan. Oljemålning. Foto: Harald Malmgren. Museiverket.