Carl Wilhelm Ignatius Sundman hörde från 1850-talet till de främsta affärsmännen i Finland. Sundman hade också under flera decennier ett stort inflytande över Helsingfors styrelse, och var dessutom lantdagsman.
Carl Wilhelm Ignatius Sundman var infödd helsingforsare och son till kofferdikaptenen och handlanden Gustaf Wilhelm Sundman, som idkade export av trävaror till bl.a. Spanien. Sundman avbröt sin skolgång i hemstaden och reste utomlands för merkantila studier. Han vistades i Belgien och Frankrike i flera år och återvände först i mitten av 1830-talet till hemlandet. Där slog C. W. I. Sundman in på samma bana som fadern och blev handlande. Han vann burskap 1836 när han övertog sin fars affärsrörelse och började ägna sig åt rederiverksamhet och trävaruhandel. Sundman blev så småningom, i mitten av 1800-talet, den främste företrädaren för Helsingfors stads handelssocietet.
Konsul C.W. I. Sundman var en mångsidig affärsman. Han var tillräckligt välbärgad och innovativ för att pröva på nya ting. Han erhöll snart kommerserådstitel som erkänsla för sina insatser som industri- och affärsman. Sundman var 1847–1858 disponent (d.v.s. verkställande direktör) för Ulricasborgs Varfs Bolag. Under Sundmans ledning blomstrade varvet vid Ulrikasborg, vanligen kallat Helsingfors skeppsvarv. Till exempel hösten 1852 sjösattes där ångfregatten Olaf med pukor och trumpeter. Sundman var också delägare i flera nyländska järnbruk och t.o.m. i ett valfångstbolag. I Helsingfors grundade han 1848 landets första tapetfabrik för tillverkning av s.k. franska tapeter. Fabriken var i hans ägo till 1857, när den såldes till J. E. Jürjeff. Sundman understödde även badinrättningen på Ulrikasborg och deltog i aktieteckningen, då ett aktiebolag grundades för detta ändamål 1834.
Kommerserådet Sundman var en av landets största trävaruexportörer. Han ägde flera fartyg, redan på 1830-talet två barkskepp om sammanlagt 292 läster, och var bland annat delägare i Sydfinska ångfartygsaktiebolaget. Under Krimkriget miste han två fartyg, men köpte 1858 den förra svenska ångaren Fulton på 70 ton, som 1856 hade börjat trafikera mellan Helsingfors och Stockholm. Sundmans fartyg exporterade trävaror och importerade vin, till exempel madeira direkt från leverantören. Det sades att Sundman sålde stadens finaste vin. Han ägde också ön Sumparn i Norra hamnen och lät sig om somrarna varje dag ros över till sin villa där (senare Elantos sommarhem). Under en följd av år var Sundman direktör för sjömanshuset i Helsingfors, dit även skeppare från övriga nyländska städer hörde. Han efterträdde också sin far som fransk ”agent consulaire” i Helsingfors 1835–1856. Från 1868 ända till sin död var han även svensk (och norsk) vicekonsul i staden.
Kommerserådet Sundman hann också ta del i viktiga allmänna värv, på både kommunalnivå och riksnivå. Han utsågs redan 1842 av magistraten till medlem av stadens äldste, ett organ bestående av 18 personer, varav sex representerade handelssocieteten i staden. Senare blev Sundman även talman för de äldste. Under Krimkriget i augusti 1855, då en engelsk-fransk flotta låg utanför Helsingfors och man befarade ett större bombardemang av staden, lät Sundman mura in stadens viktigaste handlingar och dess räkenskaper i stenfoten till sitt hus. Som ledare för stadens äldste tog Sundman våren 1856 emot den nye storfursten Alexander II, då denne besökte Helsingfors. Som ett minne av detta besök inrättades på Sundmans initiativ 1856 Mariahemmet i Helsingfors.
När den nya kommunallagen trädde i kraft den 1 januari 1875 blev C.W. I. Sundman medlem av Helsingfors stads första stadsfullmäktige, tillsammans med bl.a. Leo Mechelin, August Schauman och Karl Gustaf Ehrström. Sundman var medlem av fullmäktige fram till 1886 och hann under denna tid verka mycket för staden Helsingfors. Han finansierade jämte bankdirektör Reinhold Frenckell byggandet av stadens nya stora chausséer och tillhörde bl.a. kommittén för drätselreformen. När Helsingfors börs inledde sin verksamhet i november 1862 blev Sundman medlem av dess första direktion.
Som talman för stadens äldste framförde Sundman våren 1861 Helsingfors stads protest mot sammankallandet av det s.k. januariutskottet, som man på liberalt håll befarade kunde hindra inkallandet av en egentlig lantdag. Han invaldes sedan i lantdagen 1863–1864, där han i borgarståndet representerade Helsingfors tillsammans med stadens politieborgmästare C. A. Öhrnberg. Båda tillhörde den liberala falangen inom ståndet och bidrog till att liberalernas politik i stor utsträckning kom att sätta hela lantdagens agenda. Sundman valdes till elektor vid ständermötet och deltog alltså i valet av ledamöter i utskotten. Själv var han medlem av bl.a. enskilda besvärsutskottet. Tillsammans med Öhrnberg framförde Sundman vid lantdagen ett petitionsförslag om periodiska lantdagar, något som ståndet sedan enhälligt understödde. Vid lantdagsvalet 1867 ställde Sundman inte längre upp som kandidat, men vid valet av Helsingfors stads representanter till lantdagen 1872 invaldes han som fjärde man. Sundman avböjde emellertid med hänvisning till sin ålder, han var redan över sextio år, och nyval måste förrättas.
C.W. I. Sundman var även intresserad av kultur i vidsträckt bemärkelse. Hans intresse för trädgårdsskötsel tog sitt uttryck i omsorg om stadens parker och planteringar, bland annat tillkom planteringarna i Brunnsparken på hans initiativ. Han hyste också intresse för scenkonsten och var bl.a. ordförande i teaterhusdirektionen i slutet av 1850-talet när en ny teaterbyggnad i staden var aktuell.
Lars-Folke Landgrén
Carl Wilhelm Ignatius Sundman, född 17.12.1810 i Helsingfors, död 14.5.1889 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen, sjökaptenen Gustaf Wilhelm Sundman och Kristina Lovisa Lindfors. Gift 1839 med Maria Anna Berger.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Helsingfors stads historia III: 1−2 (1950, 1951); L.-F. Landgrén, För frihet och framåtskridande. Helsingfors Dagblads etableringsskede 1861−1864 (1995); S. Nordenstreng, Borgarståndets historia vid Finlands landtdagar 1809−1906 V (1920); U. Sarlin, Corps consulaire en Finlande I: 1779−1917 (1972).
BILDKÄLLA. Sundman, Carl Wilhelm Ignatius. Foto: Ateljé Fritz Hjertzell. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.