Flerfaldige ministern och statsministern Oskari Mantere är framförallt känd som skol- och kulturpolitiker. Hans livsverk som lärare, läromedelsförfattare, tjänsteman och politiker varade i över fyra decennier och hade stor betydelse för det finska skolväsendets utveckling.
Oskari Mantere, ursprungligen Majamäki, föddes som son till en hemmansägare i Hausjärvi i Ridasjärvi by, sedermera en del av Hyvinge. Hans födelsegård Majamäki hemman hade tillhört samma släkt i århundraden, liksom moderns hemgård Tolkkila i närheten. Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen verkade Mantere till en början som tf. rektor vid ett par folkhögskolor i Tavastland, innan han permanent slog sig ner i Helsingfors, där han erhöll tjänst som lärare i finska och historia vid Uusi yhteiskoulu (Nya samskolan); inom kort blev han även skolans rektor.
Vid sidan av sin verksamhet som lärare tog Mantere itu med att skriva sin doktorsavhandling, vars ämne han valde i direkt anslutning till sitt verksamhetsområde, d.v.s. undervisningen i historia. År 1902 reste han till Jena i Tyskland för att bedriva studier i ämnet. År 1906 publicerade han Yksilöllisyys ja persoonallisuus kasvatuksessa (Individualitet och personlighet inom pedagogiken) och följande år sin doktorsavhandling i pedagogik Historianopetuksesta (Om historieundervisningen). Idéhistoriskt representerade studien den för tiden karaktäristiska Herbart-Zillerska uppfostringsfilosofin.
Doktorsavhandlingen lovade trots allt inte någon forskarbana. Mantere sökte inte heller vare sig universitetsstipendier eller docentur. Han blev en typisk ”skoldoktor”, som glömde alla drömmar om en befattning vid universitetet och sökte sig en tjänst som skollärare. Mantere fortsatte dock sitt pedagogiska författarskap och han företog också studieresor till Mellaneuropa. Av hans publikationer inom pedagogiken var Äidinkielinen kirjallisuus kouluopetuksessa (1913, Modersmålets litteratur i skolundervisningen) och Työkoulu tulevaisuuden koulu (1914, Arbetsskolan framtidens skola) de mest uppmärksammade liksom de läroböcker i historia som han skrev tillsammans med Gunnar Sarva.
År 1915 flyttade Mantere från Uusi yhteiskoulu till Suomalainen yhteiskoulu (Finska samskolan), där han verkade som lärare och rektor, men detta skede blev tämligen kort. De politiska förhållandena var förvirrade då Finland fick sin självständighet, och energiska personer av hans slag behövdes som nya ledare i politiken och i tjänstemannakårens topp.
Redan då man tillsatte tjänsten som överdirektör för skolverket våren 1917 stöddes Mantere av vänstern, som ansåg att huvudkandidaten Mikael Soininen var för konservativ. Soininen utnämndes dock till överdirektör, men även Mantere flyttade inom kort som skolråd till Skolstyrelsens läroverksavdelning. Som arbetskamrat blev den i det närmaste 15 år äldre Soininen ett slags storebror för Mantere, som han noga aktade sig för att trampa på tårna. I skolpolitikens kärnfrågor hade de likartade uppfattningar, vilket gjorde deras samarbete fruktbart.
Samarbetet berörde speciellt ett förnyande av skolsystemet så att man av hela folkskolan och läroverket skulle skapa en ny, mera social ”enhetsskola” som betjänade omfattande folkskikt. Som skolråd koncentrerade Mantere sig på att följa de nya försöksskolornas verksamhet i Helsingfors och Jyväskylä i egenskap av ordförande för en kommitté som tillsatts för ändamålet. Bland läroverksfolket väckte försöket mycket motstånd, och den nya skoltypen fick med nöd och näppe fotfäste, trots att en lag stiftats enkom för denna 1928. Det hindrade inte Mantere ifrån att fortsätta att bearbeta opinionen, och göra den mera välvilligt inställd till enhetsskoleprincipen.
Inom skolpolitiken fick Mantere gott stöd av socialdemokraternas ledande kulturpolitiker Julius Ailio, vilken i likhet med Mantere var övertygad om att det var en nödvändighet att demokratisera skolsystemet. År 1927 tillsatte undervisningsminister Ailio en läroverkskommitté, ledd av Mantere, som slutligen avgav ett grundligt betänkande fem år senare. I betänkandet föreslogs en övergång till enhetsskolan, samtidigt som befintliga parallellskolor skulle kvarhållas på orter där det fanns åtminstone en enhetsskola. Betänkandet väckte en storm av protester, och förutsättningarna för att dess förslag skulle förverkligas var synnerligen ringa. Den stora depressionen tvingade myndigheterna att koncentrera sig på att klara skolverksamhetens rutiner. Inom folkskolan hade genomförandet av allmän läroplikt försenats, och i folkskolan undervisades inte ännu i ett enda främmande språk. Kommitténs betänkande ansågs överhuvudtaget betona läroverken alltför mycket och vara överbeskyddande gentemot folkskolan. Den framstegsvänlige Mantere råkade ut för Lapporörelsens missnöje, vilket minskade möjligheterna att driva förnyandet av skolsystemet. Med sin bok Kohti yhtenäiskoulua (1932, Mot enhetsskolan) försökte han mjuka upp attityderna.
Sedan A. K. Cajanders s.k. rödmylleregering kommit till makten 1937 tog frågan om skolsystemet en ny vändning. Undervisningsminister Uuno Hannula önskade bevara det gamla systemet med parallellskolor, utom att mellanskolan skulle förkortas och bli fyrårig. Tanken var att skapa en mera praktisk och mindre gymnasieinriktad mellanskola för det ökade antalet elever. Hannula drev rentav igenom en lag, som dock inte trädde i kraft p.g.a. kriget, och sedan förändrades planerna igen. Mantere godtog inte alls ”lex Hannula” och förde en skarp ordväxling i riksdagen med ministern. Beredningen av lagen i Skolstyrelsen förändrade reformens hela innehåll, men även Mantere fick lov att nöja sig med en kompromiss, och skolverket ansåg till slut att enhetsskolan och parallellskolan var likvärdiga. Eftersom krig rådde i landet blev diskussionen om de olika systemens inbördes förtjänster tämligen teoretisk.
Manteres stora dröm om enhetsskolan förverkligades först en mansålder senare och då i annan form. Enhetsskolans grundidé var alltför verklighetsfrämmande och ideologiskt färgad för de flesta av Manteres samtida. Diskussionen kring skolsystemet utvecklades lätt till en pedantisk polemik om skolklassernas antal och placering.
Oskari Manteres politiska bana hade egentligen inletts då Finland blev självständigt. Åren 1917–1918 verkade han redan i Helsingfors stadsfullmäktige, och 1919 avancerade han till ordförande för det nya Nationella framstegspartiets partidelegation. I denna egenskap kom han att inneha framträdande poster i riksdagen, där han var vice talman samt ordförande för stora utskottet och utrikesutskottet.
År 1922 blev Mantere medlem av statsrådet, då han utnämndes till socialminister i Kyösti Kallios ministär. Efter detta följde en kort sejour som biträdande undervisningsminister i Lauri Ingmans regering 1924–1925. Socialministerns portfölj ökade Manteres politiska meriter, vilket underlättade hans avancemang till överdirektör för Skolstyrelsen 1924.
Då den tidigare statsministerns, framstegspartisten J. H. Vennolas politiska ställning försvagades samtidigt som ett antal av partiets övriga förmågor höll sig vid sidan av dagspolitiken, bidrog detta till att höja Manteres politiska prestige under senare delen av 1920-talet. I ett politiskt besvärligt läge i slutet av 1928 bildade han med Framstegspartiet som bas en regering som delvis var en tjänstemannaregering och vars parlamentariska ställning var mycket svag. Inte ens ministrarnas höga yrkeskunskap var till någon hjälp, ty regeringen föll redan sommaren 1929 på grund av en svår och långvarig tvist om tjänstemännens löner. Regeringen kunde inte nämnvärt ingripa i den ekonomiska politikens utveckling eller den alltmer tilltagande inrikespolitiska oron.
År 1931 återkom Mantere som ledare för Framstegspartiet för ett par år, och 1932 blev han undervisningsminister i T. M. Kivimäkis långvariga regering. Sparåtgärderna i depressionens kölvatten liksom hårda tvister ledde till att skolväsendets långsiktiga utveckling gick i stå. Mantere lyckades dock få till stånd ett politiskt beslut om att grunda en pedagogisk högskola i Jyväskylä, en viktig reform med tanke på lärarutbildningen. Däremot lyckades han inte få slut på den svåra språkstriden vid Helsingfors universitet. Regeringen diskuterade överflyttandet av den svenskspråkiga undervisningen till Åbo Akademi, men detta lyckades endast i fråga om undervisningen i teologi. Även tanken att grunda en egen svenskspråkig högskola i Helsingfors vid sidan av universitetet, som helt skulle förfinskas, stupade på ett alltför hårt motstånd. Med stöd av president Svinhufvud försökte regeringen genomdriva ett förslag om språkfrågan vid universitetet, men propositionen som avgavs till urtima riksdagen i början av 1935 stupade på grund av äktfinnarnas hätska motstånd och förhalning.
Nederlaget i språkstriden, som kryddades av en visselkonsert som studenterna höll för undervisningsministern hösten 1933, försvagade Manteres politiska prestige. Han var tvungen att överlåta ledningen av partiet till A. K. Cajander, och några nya uppdrag som minister fick han inte, men riksdagsledamot var han ända till 1939. 1930-talet, som framhävde nationalismen och favoriserade s.k. hårda värden, var inte någon gynnsam tid för en liberal av Manteres typ; han var mera en upplyst kulturperson som hyllade utvecklingsoptimism än en viljepolitiker som traktade efter makt.
I september 1942 beviljades den 68-årige Mantere avsked från sin tjänst som överdirektör, men han anhöll om förlängning och fick tillstånd att fortsätta som tjänstförrättande överdirektör tills han fyllde 70 år. Det är möjligt att han därigenom önskade göra en egen aktiv insats, som baserade sig på en avsevärd erfarenhet, till förmån för skolan och samhället när fosterlandet var i fara. Men hans handlande kan också vara ett uttryck för en åldrande människas känsla av att vara oersättlig och lust att se till att frågan om skolsystemet, som tagit så många nya vändningar, inte fördes in på för honom helt främmade vägar. Mantere hann dock inte slutföra sin uppgift, eftersom han avled av en hjärtattack i juli 1942.
Mantere glömde inte att han var av bondesläkt, trots att han själv inte idkade jordbruk. Han sörjde för att Majamäki hemman förblev inom släkten. Hans son, vicehäradshövding Eero Mantere var den första generaldirektören för Statens bostadsproduktionskommission eller ARAVA (senare Bostadsstyrelsen) och stadsdirektör i Åbo. Brorsonen Sampsa Mantere, med hederstiteln professor, var känd inom andelslagsrörelsen, verkställande direktör för Pellervo-Seura och SOK.
Veli-Matti Autio
Oskari Majamäki, från 1888 Mantere, född 18.9.1874 i Hausjärvi, död 9.12.1942 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Johan Fredrik Majamäki och Klara Lovisa Tolkkila. Gift 1901 med Fanny Aurora Sykäri.
PRODUKTION. Yksilöllisyys ja persoonallisuus kasvatuksessa (1906); Historianopetuksesta (1907); Äidinkielinen kirjallisuus kouluopetuksessa (1913); Työkoulu tulevaisuuden koulu (1914); Kohti yhtenäiskoulua (1932). Ett flertal skol- och läseböcker i historia och pedagogiska arbeten.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. M. Autio, Opetusministeriön historia IV. Ensimmäisen tasavallan kulttuuripolitiikkaa 1917−1944 (1986).
BILDKÄLLA. Mantere, Oskari. Riksdagen, bildarkivet.