Harri Holkeri, Samlingspartiets partiordförande på 1970-talet, var Finlands statsminister 1987–1991 under den stora brytningstiden i Europa och när depressionen i Finland närmade sig. Som äldre statsman verkade han i olika internationella uppdrag, såsom fredsmäklare och som ordförande för Förenta nationernas generalförsamling.
Harri Holkeri föddes i Oripää i Toijala som son till kamrer Antti Edvard Holkeri och Maire Kyllikki Ahlgren. Familjen hade tjänstemannabakgrund, och den politiska inriktningen var konservativ, vilket var typiskt för anhängare till Nationella samlingspartiet. Holkeri inledde tidigt sin politiska och samhälleliga verksamhet. Redan som skolelev var han verksam som journalist och blev snart partifunktionär. Dock var Holkeris ursprungliga avsikt inte att bli yrkespolitiker. Han utexaminerades som politices kandidat från universitetet 1962 och blev magister året därpå. Ämnet för hans avhandling pro gradu, stödet för Samlingspartiet, var emellertid ett tämligen typiskt tema för en studerande med intresse för politik.
Holkeri var Samlingspartiets ungdomssekreterare i Helsingfors, därefter informationssekreterare i partiets ungdomsförbund (KNL) och redaktionssekreterare för förbundets språkrör, unghögerns organ Nuori oikeisto (senare Tasavalta), senare också för veckotidningen Nykypäivä. År 1961 tjänstgjorde han som representant för sitt parti i Honkaförbundets kansli (justitiekansler Olavi Honka hade uppställts som motkandidat till president Urho Kekkonen inför presidentvalet 1962). Följande år utnämndes Holkeri till partiets informationssekreterare.
År 1964 hade Holkeri redan hunnit gå över till den akademiska banan som forskare, men Samlingspartiets nye ordförande Juha Rihtniemi lockade honom tillbaka till politiken genom att 1965 be honom bli partisekretare. Holkeri kom att ingå i främsta ledet inom Samlingspartiet till följd av stödet från Rihtniemi; anhängarnas strävan var att modernisera partiet, att mjuka upp den strama anda av hem, religion och fosterland som varit förhärskande samt att tona ned den alltför högerinriktade ekonomiska politiken och förbättra relationerna österut. Situationen var emellertid allt annat än enkel.
Bara ett år efter Holkeri utsetts till partisekreterare började Samlingspartiets långa och tunga marsch: i den alltmer vänsterinriktade atmosfären led partiet valnederlag och hamnade i opposition i hela 21 år. Å andra sidan kritiserade partiets fortfarande starka högerflygel den enligt dess mening alltför eftergivna politiken gentemot såväl kommunisterna och Sovjetunionen som Kekkonen. Samma högerflygel kritiserade likaså den ekonomisk-politiska och socialpolitiska utvecklingen, som man ansåg verka fjärmande från de ekonomiska realiteterna i riktning mot en socialistisk fördelningspolitik. Den gamla generationen bekymrade sig också över den nya generationens, de stora årskullarnas, radikalism i allmänhet, där de gamla värdena hem, religion och fosterland hamnade i skymundan. Den främsta företrädaren för högerflygeln var Tuure Junnila, till en början också Raimo Ilaskivi.
Rihtniemis ordförandeskap förändrade emellertid Samlingspartiets image i en yngre och reformvänligare riktning och det var till stor del hans skickliga framträdanden i massmedia som ledde till att Samlingspartiet vann en stor valseger 1970, då även Holkeri invaldes som riksdagsman. Holkeri föreföll kanske inte vara lika karismatisk, men politiskt stod han mycket nära Rihtniemi. Han ombads också att delta i den grupp unga förnyare i partiet som försökte gå längre än Rihtniemi och omdefiniera hela konservatismen, men denna grupp kom Holkeri aldrig att tillhöra, trots att han stod i kontakt med den. De flesta av gruppens representanter var yngre än Holkeri, och hans ställning som partisekreterare tillät inte en bindning till en enda grupp.
Juha Rihtniemi avled redan i januari 1971, varvid partiet stod utan ordförande. Vid partikongressen 1971 valdes Holkeri till ordförande för Samlingspartiet. Till hans viktigaste uppgifter som ordförande hörde att bygga upp relationerna med president Kekkonen. Efter presidentvalet 1968 hade dessa inflammerats på grund av att Samlingspartiet ställt upp en tämligen högersinnad kandidat; Matti Virkkunen, chefdirektör för banken Kansallis-Osake-Pankki, som drog igång en häftigare kampanj än väntat. Han var synnerligen framgångsrik och erhöll 66 elektorer. Priset för detta var emellertid att Samlingspartiet blev ännu mer isolerat.
Holkeri lyckades med större framgång än Rihtniemi skapa fungerande relationer med Kekkonen. Medan Kekkonen ännu i början av årtiondet ansåg den officiella partiledningen, alltså också Holkeri, ansvarig för högerfalangens yttranden, började han under 1970-talet skilja dem från varandra och satte som sitt mål att få Samlingspartiet med i regeringen, ifall partierna kunde enas om detta. Så skedde dock inte.
År 1972 aktualiserades frågan om en undantagslag för att förlänga president Kekkonens mandatperiod med fyra år. För Holkeri var det en tung uppgift att inom Samlingspartiet driva igenom lagen. Inom partiets högerfalang förundrade man sig över stiftandet av en undantagslag och det betraktades som en grov förolämpning mot demokratin. Enligt de unga partiförnyarna, partiets ungdomsförbund och studentorganisationen Tuhatkunta (Tusental) var det däremot fråga om politisk ändamålsenlighet, som inte innebar något lagstridigt eller annars misstänkligt. Av stämningarna att döma förstod Holkeri sig bättre på högerflygelns resonemang men höll fast vid realiteterna: om Samlingspartiet skulle fälla undantagslagen kunde man samtidigt säga farväl till bättre relationer med Kekkonen, Centerpartiet och Sovjetunionen. Dessutom kunde det för Samlingspartiet viktiga handelsavtalet mellan Finland och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) hamna i farozonen, ifall det uttryckligen var Samlingspartiet som fällde undantagslagen.
Det var nödvändigt att försöka driva igenom undantagslagen utan att splittra partiet. Detta försvårades av att varken vänster- eller högerflygeln inom partiet nödvändigtvis skulle ha betraktat en splittring av partiet som något ont. För de unga hade det inneburit frigörelse från den högerinriktade barlasten, och för högern åter ett farväl till dem som skymfade de gamla värdena. Slutresultatet av processen var att Samlingspartiets riksdagsgrupp rämnade, men stödet för undantagslagen fick majoritet och godkändes i riksdagen.
Ur Holkeris synvinkel krävdes det 1973–1975 mer återhållsamhet av partiets ungdomsfalang än av högern som parti. De unga ideologerna skapade den s.k. kritiska rationalismen och tog helt avstånd från konservatismen. Avståndstagandet gällde inte bara den ideologiska benämningen utan också dess innehåll. Gamla paroller såsom hem, religion och fosterland eller institutioner som kyrkan och armén betraktades inte längre som positiva fenomen utan som kollektiva begrepp och institutioner som inte passade ihop med ett nytt, individcentrerat utgångsläge. Enligt de mest kategoriska fick inte ens samhällsbevarandet betraktas som ett egenvärde: det finländska samhället framstod så kollektivistiskt, så icke-borgerligt, att dess grundvalar helt måste förändras.
Så långt kunde Holkeri inte gå, varken utifrån sina egna uppfattningar eller de realpolitiska kraven. Han hade redan som partisekreterare under en partikongress svarat en av de unga ideologerna att Samlingspartiet uttryckligen var ett samhällsbevarande parti. I detta hänseende hade hans värderingar säkert inte förändrats under 1970-talet.
Relationerna mellan Holkeri och de unga var tämligen inflammerade i mitten av 1970-talet. Då ordföranden för ungdomsförbundet KNL Ilkka Kanervas försök att bli vice ordförande för partiet misslyckades vid partikongressen 1975, reagerade de unga tämligen häftigt mot Holkeri. Det är oklart i vilken mån Holkeri egentligen försökte förhindra valet av Kanerva, men i varje fall gjorde han ingenting till fromma för det, trots att ledarna för KNL i allmänhet ansågs ha rätt till en plats i presidiet.
Holkeri hade ingenting egentligen att anmärka på beträffande KNL:s och Tuhatkuntas östrelationer, trots att de var bättre än moderpartiets. Tack vare dessa kontakter kunde han nämligen påvisa för Kekkonen att det gamla Samlingspartiet, som denne ofta hänvisade till, inte längre existerade. Dessutom sammanföll Holkeris och KNL:s intressen igen vid partikongressen 1975, då Kekkonen vid presidentvalet 1978 också ställdes upp som Samlingspartiets kandidat.
Efter Samlingspartiets stora valseger (12 nya mandat) i riksdagsvalet 1979 utsåg president Kekkonen Harri Holkeri till regeringssonderare. De övriga partierna var emellertid inte intresserade av att gå med i regeringen, och Samlingspartiet förblev utanför. Samma år avgick Holkeri som ordförande för partiet; till hans efterträdare valdes Ilkka Suominen.
Holkeris följande synliga politiska framträdande var hans presidentkandidatur vid valet 1982; sex år senare var han kandidat för andra gången. Holkeris ställning vid presidentvalen under 1980-talet var egendomlig så till vida att han ingendera gången var intresserad av kandidaturen och i själva verket inte trodde på en seger. Holkeri hade också utnämnts till ledamot av direktionen för Finlands Bank, en post som traditionellt ansågs vara en plats där det politiska kapitalet växte i väntan på en ställning som statsman. Vid presidentvalet 1982 vann Mauno Koivisto en jordskredsseger; Holkeri klarade emellertid en hedersam andra plats.
Efter riksdagsvalet 1987 gjorde Koivisto genom ett överraskningsdrag Holkeri till statsminister. Även regeringskoalitionen – Finlands socialdemokratiska parti (SDP), Nationella samlingspartiet, Svenska folkpartiet (SFP) och Finlands landsbygdsparti (FLP) – var en överraskning för mången, eftersom Samlingspartiets långsiktiga politik hade gällt en uppvärmning av relationerna med Centerpartiet. Samlingspartiets ordförande Ilkka Suominen hade också siktat på detta genom att i förväg ingå ett regeringsavtal med ordförandena för Centerpartiet och Svenska folkpartiet, Paavo Väyrynen respektive Christoffer Taxell. Holkeri, som stod utanför partiorganisationen, var dock inte bunden av avtalet. Hans utnämning till statsminister för den så kallade blåröda regeringen gjorde honom till den första statsministern från Samlingspartiet på över 40 år, och hans fördel var uttryckligen att han åtnjöt presidentens förtroende.
I ett längre tidsperspektiv visade sig denna ställning dock vara en belastning för Holkeri. Det hindrade honom från att effektivt skapa sig en egen politisk profil, i synnerhet som han inte betraktades som någon mediepersonlighet för en modern tid. Vid ett tillfälle avfärdade han en journalist genom att irriterat utbrista ”Jag dricker kaffe nu”, vilket snart blev ett bevingat uttryck för hans mediearrogans.
Vid presidentvalet 1988 ställde Holkeri upp som en synnerligen motsträvig kandidat, som visade sig ha svårt att finna sig en lämplig ställning mellan att godta den sittande presidentens auktoritet och möjligheten att fritt kritisera som bedrevs av oppositionen. Sålunda hamnade Holkeri också på tredje plats – i en situation då stödet för Samlingspartiet ännu var i nivå med Centerpartiets.
Ett av de begrepp som allmänt förknippas med Holkeris regering är den s.k. behärskade strukturförändringen. Med detta hänvisas till den nya brytningstiden inom samhällsstrukturerna och det samhälleliga tänkandet, något i likhet med strukturförändringen på 1960–1970-talen. Nu syftade man till en bättre behärskad och planerad strukturförändring, och resultatet skulle vara ett öppnare service- och kunskapssamhälle än tidigare. Termen förblev dock närmast på slagordens och planeringens nivå.
Problemet för Holkeris regering var den djupa depressionen i början av 1990-talet. I vilken mån Holkeris regering var ansvarig för krisen är omdiskuterat men det torde dock stämma att liberaliseringen av världshandeln och den samtidiga strävan att minska skatterna ledde till en ekonomisk ekvation som i längden visade sig vara ohållbar. Den förstnämnda kunde man inte påverka från finländsk sida, medan den senare ansågs livsviktig för Samlingspartiet, för partifolket hade annars upplevt att regeringen bara följde presidentens och SDP:s politik, och denna strävan var fatal. När ekonomin liberaliserades framfördes ingen kritik mot grundlösningarna förrän depressionen redan stod för dörren. Som statsminister hade Holkeri en central roll också i en av de ekonomiska framgångssagorna: telekommunikationernas öppnande och påskyndandet av denna utveckling. Detta var ju en av de viktigaste bakgrundsfaktorerna till det ekonomiska uppsvinget på 1990-talet.
Trots att Holkeris regering brutit Samlingspartiets 21-åriga tillvaro i opposition, förekom inom partiet relativt mycket kritik mot regeringen. Det ansågs att regeringen i alltför hög grad tillämpade SDP:s politik, gav avkall på Samlingspartiets målsättning och minskade stödet för partiet. I synnerhet fruktade man en uppgång för Centerpartiet, en farhåga som besannades vid riksdagsvalet 1991.
Socialismen bröt samman i Östeuropa 1989, och frågan om Finlands inställning till integrationen i Västeuropa, rentav till medlemskap i Europeiska gemenskapen (EG; sedermera Europeiska unionen, EU) togs upp till diskussion. Holkeri följde här en försiktig linje och gav länge uttryck för en skeptisk inställning till fullt medlemskap.
Holkeris regering satt hela valperioden. Efter detta bildades Esko Ahos borgerliga regering, och Holkeri återvände till Finlands Bank. Efter sin period som aktiv politiker och i Finlands Bank, som tog slut 1997, verkade Holkeri som äldre statsman i den internationella politiken. Han var bland annat med om att uppgöra en fredsplan för Nordirland samt fungerade som talman för Förenta nationernas generalförsamling 2000–2001 och som FN-sändebud i Kosovo 2003–2004. I denna roll talade han kraftigt för FN och för en höjning av anslagen för utvecklingsbistånd.
Vesa Vares
Harri Hermanni Holkeri, född 6.1.1937 i Oripää, död 7.8.2011 i Helsingfors. Föräldrar kamreren Antti Edvard Holkeri och Maire Kyllikki Ahlgren. Gift 1960 med kandidaten i de humanistiska vetenskaperna Marja-Liisa Lepistö.
PRODUKTION. Itsenäisiä ajatuksia (1977); Yhteisellä linjalla – suomalaisia ajatuksia (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Holopainen, Kahden presidentin mies (1989); M. Häikiö, Reikäkorttimodeemista tiedon valtatielle (1998); H. Lehtilä, Mainettaan parempi. Valtioneuvos Harri Holkeri (2001); J. Smolander, Suomalainen oikeisto ja ”kansankoti”. Kansallisen Kokoomuksen suhtautuminen pohjoismaiseen hyvinvaltiomalliin jälleenrakennuskaudelta konsensusajan alkuun (2000); R. Summanen, Paraatiovi. Kokoomuksen hallitustie (1983); V. Vares, Kaksi askelta edellä. Kokoomuksen Nuorten Liiton historia 1928–1996 (1999); V. Vares, Puolueen sparraaja. Kokoomuksen Opiskelijaliitto Tuhatkunta 40 vuotta (2000).
BILDKÄLLA. Holkeri, Harri. Eero Liesimaa, 1994. Uusi Suomis bildarkiv.