Hugo E. Pipping fortsatte traditionerna inom akademikersläkten Pipping. Som forskare i nationalekonomi hörde han från 1930-talet till de främsta i Finland, som universitetslärare moderniserade han undervisningen inom sitt område och fostrade samtidigt en ny generation. Han var en vidsynt person och hade förträffliga administrativa och organisatoriska talanger. Talrika förtroendeuppdrag på centrala platser inom kulturlivet gjorde honom till en kraftfull kulturpersonlighet och framför allt till en portalgestalt för den svenskspråkiga befolkningens kulturella strävanden.
Hugo Edvard Pipping föddes sommaren 1895 i Helsingfors. Han var den yngste av tre söner till professorn i nordisk filologi Hugo Pipping och hans maka, Anna Westermarck. Modern var syster till den berömde socialantropologen Edvard Westermarck, och mormodern Constance Westermarck var dotter till professorn i lärdomshistoria och universitetets bibliotekarie Alexander Blomqvist. Denne hade verkat i nära samarbete med kraftgestalten inom släkten Pipping på 1800-talet, universitetsrektorn, senatorn och statsrådet Fredrik Wilhelm Pipping. Blomqvist arbetade som Fredrik Wilhelm Pippings närmaste underordnade, och efterträdde honom sedermera i ledningen för universitetsbiblioteket. Den rika kulturtraditionen bar frukt även hos filologen Pippings efterkommande: alla tre sönerna blev professorer.
Hugo E. Pipping gick i Svenska normallyceum och blev student 1913 på tröskeln till första världskriget. Han tog sin filosofie kandidatexamen inom fyra år och fick en amanuenstjänst vid universitetsbiblioteket. I detta vägval uppmuntrades han av sin morbror Edvard Westermarck, som själv inlett sin bana vid biblioteket. Pipping gjorde väl ifrån sig, redan efter ett par år blev han yngre biblioteksassistent och senare yngre underbibliotekarie. Han fick också bibliotekserfarenhet genom att i flera år verka som amanuens vid Vetenskapliga samfundens bibliotek.
Pipping förblev ändå inte bibliotekarie. Vid sidan av sin tjänst skrev han nämligen en doktorsavhandling i nationalekonomi om myntreformen 1865. Avhandlingen blev klar 1928 och medförde en ändring av Pippings bana. Fastän Pippings chef, överbibliotekarien Georg Schauman, själv var docent i nationalekonomins historia och hade fördjupat sig i Anders Chydenius och den nationalekonomiska litteraturen i Finland på 1700-talet, hade han haft ringa inflytande över Pippings vetenskapliga strävanden. Pippings egentliga handledare var J. V. Tallqvist, e.o. professor i nationalekonomi och statslära. Till den ordinarie professorn, J. H. Vennola och hans insatser som lärare och forskare, förhöll sig Pipping tämligen kyligt.
Pipping lämnade universitetsbiblioteket 1928, enligt egen uppgift på grund av den låga lönen. Det kan också hända att han hade dubier beträffande sina avancemangsmöjligheter eftersom finskan var motig för honom. Han blev äldre lärare i nationalekonomi och statistik vid Svenska handelshögskolan och avancerade till professor vid högskolan 1934. Samma år fick han också en docentur i nationalekonomi vid Helsingfors universitet. Vid Svenska handelshögskolan hann han också pröva sig som administratör i egenskap av prorektor 1939–1941.
Sedan professor Vennola avlidit 1938, fick Pipping en möjlighet att återvända till universitetet. Vinterkriget fördröjde tillsättandet av professuren, men Pipping placerades i första förslagsrummet och utnämndes till den finskspråkiga professuren vid universitetet just när fortsättningskriget brutit ut. Han hade befäst sin vetenskapliga kompetens genom att på 1930-talet publicera en biografi över den långvarige chefen för Föreningsbanken i Finland Jean Cronstedt och undersökningarna Behov och levnadsstandard (1935) samt under specimineringstiden Landsbygdens sociala problem i Finland kring mitten av 1800-talet (1940). Ekonomisk historia stod således i förgrunden, men från den linjen avvek boken från 1935, där Pipping granskade människors behov och levnadsstandard som ekonomiska begrepp. Detta verk har betraktats som hans värdefullaste teoretiska undersökning och fick 1953 en fortsättning på engelska i arbetet Standard of Living. De tankar som Pipping förde fram om mätning av levnadsstandarden fick ny bärvidd på 1970-talet, då man byggde upp ramarna för samhällspolitiken i den s.k. välfärdsstaten.
Under sin tid som professor vid Svenska handelshögskolan publicerade Pipping också en lärobok, Finlands näringsliv, som blev uppskattad och som efter kriget gavs ut i nya reviderade upplagor och även i finsk översättning. Under krigsåren, då undervisningsbördan var lättare än för övrigt, hade han också tid för forskning. År 1942 publicerade Pipping artikeln ”Produktionspolitiska perspektiv för Finland” i anslutning till det då pågående kommittéarbetet om produktionspolitik. Han deltog även mycket aktivt i författandet av Ekonomiska samfundets 50-årshistorik (1944).
Genast efter kriget vidtog ett intensivt återuppbyggnadsarbete, och Pippings uppgifter ökade märkbart. År 1945 inledde en ny statsvetenskaplig fakultet sin verksamhet, till vilken även Pippings professur överfördes. Ansvaret för undervisningen ökade, då antalet studenter växte, och framför allt fick Pipping som dekanus anstränga sig för att stabilisera verksamheten i den nya fakulteten. Som dekanus övertog han 1948 den nya svenskspråkiga professuren, vilket något lättade ansvaret för undervisningen genom att elevantalet minskade. Denna övergång präglade honom allt tydligare som en företrädare för de svenskspråkiga intressena, vilket redan valet 1946 till inspektor för Nylands nation indikerade. Steget till andre prorektor vid universitetet 1950, med ansvar för den svenskspråkiga sektorn, var då kort.
Pipping fortsatte som andre prorektor ända till sin pensionering 1958. Den akademiska banan var emellertid ännu inte avslutad. Vid Åbo Akademi hade kanslersämbetet blivit ledigt, och lärosätet ville ha Pipping, som då framstod som en viktig opinionsbildare, till kansler. Pipping vann understöd i Åbo också därför att hans äldre bröder länge tjänstgjort vid Åbo Akademi; möjligheten förelåg att ge den tredje av bröderna tillfälle att förstärka det ”Pippingska arvet” i Åbo. Som en vidsynt kulturpersonlighet med en omfattande samhällelig kännedom skötte Pipping med heder sitt nya uppdrag i två perioder eller i tio år och drog sig tillbaka 1968, då den akademiska turbulensen redan börjat göra sig kännbar i samhället. Då Pipping slutligen blev pensionerad avtackades han som en ”demokratisk monark” och som ”rådgivarnas rådgivare”, vilket var en smickrande men träffande karakteristik.
De många offentliga uppdragen tog det mesta av Pippings tid från vetenskapen. Under sin period som kansler hann han dock publicera en historik över Finlands Banks första tider, Från pappersrubel till guldmark, som byggde på ett mödosamt forskningsarbete. I detta arbete skapade han en noggrann bild av den penningpolitiskt tämligen diffusa tidsperioden och av de ekonomiska beslutsfattarna under storfurstendömets dagar, i synnerhet av de senatorer som då ledde den centrala finansexpeditionen. Mot slutet av årtiondet utgav Pipping den andra delen av Finlands Banks historia, I guldmyntfotens hägn. Som nationalekonomisk forskare profilerade sig Pipping främst som ekonomisk historiker, i synnerhet som en kännare av 1800-talets samhällsmiljö med dess penning- och banksystem. Som författare hade han en utomordentlig stilkänsla och skrev med flykt. Den långa perioden som redaktör för Nya Argus och som huvudredaktör för Ekonomiska samfundets periodiska tidskrift befäste hans beredskap för skriftliga uppgifter.
Den mest fruktbara perioden i Pippings undervisning inföll närmast under början av hans tid som professor, då de administrativa uppdragen ännu inte hunnit bli alltför tidskrävande. Pipping uppskattades varmt av sina elever, i synnerhet för moderniseringen av undervisningen och för sin inspirerande utbildning av en ny generation. Det faktum att han inlett sin undervisning vid Svenska handelshögskolan, som stod närmare det praktiska näringslivet, livade otvivelaktigt upp hans sätt att undervisa även vid universitetet.
Från 1930-talet hade Pipping också börjat få uppdrag i kommittéer som planerade den ekonomiska utvecklingen. I vetenskapspolitiken utnyttjades hans sakkunskap på 1950-talet inom statens humanistiska kommission. Under sin kanslersperiod i början av 1960-talet ledde han statens samhällsvetenskapliga kommission i ett skede då en samhällelig brytningstid redan var märkbar. I forskarsamhället fick Pipping ett flertal framträdande positioner inom Finska Vetenskaps-Societeten, Svenska litteratursällskapet och Ekonomiska samfundet. Representativa uppgifter utomlands skötte han i stor omfattning; han deltog även som medlem i den finländska delegationen till Nationernas förbunds generalförsamling 1938. Framför allt var hans kontakter med Sverige livliga, och han rönte många bevis på uppskattning därifrån, såsom promoveringen till hedersdoktor i Uppsala 1965.
Pipping var också politiskt intresserad. Till en början verkade han en kortare tid som stadsfullmäktig i Helsingfors och senare i flera år som medlem av och ordförande för stadsbibliotekets styrelse på 1930-talet. Det mest betydelsefulla av hans politiska uppdrag var otvivelaktigt det femton år långa ledamotskapet i Svenska folkpartiets centralstyrelse. Han avgick från styrelsen 1944, under en politiskt synnerligen kritisk tid, uppenbarligen bekymrad över vad förändringarna i politikens huvudströmning kunde ha för följder för en politiskt bunden professor som stött ”krigspolitiken”. På grund av den växande arbetsbördan vid universitetet fick han allt mindre tid för annan verksamhet. Man torde också kunna säga att hans fortsatta ansträngningar för att trygga och effektivera den svenskspråkiga undervisningen vid universitet utföll på ett tillfredställande sätt och inte nödvändigtvis krävde ett offentligt deltagande i partiorganen.
Även näringslivet fick användning för Pippings talanger. Han satt långa tider i direktionen för Helsingfors sparbank, Nordiska föreningsbanken och Oy Kaukas Ab samt i styrelsen för Sigrid Jusélius stiftelse. Även i dessa sammanhang företrädde han alltså i synnerhet det svenskspråkiga kapitalet och dess intressen.
Hugo E. Pipping var vid god andlig vigör ända till slutet av sitt liv. Ännu på 1970-talet skrev han flera ekonomiska och kulturhistoriska artiklar, närmast om förhållanden och människor på 1800-talet. Han fick dock inte uppleva sin åttioårsdag, då hans liv ändades vårvintern 1975, två månader före denna.
Veli-Matti Autio
Hugo Edvard Pipping, född 12.6.1895 i Helsingfors, död 13.4.1975 i Helsingfors. Föräldrar professorn Knut Hugo Pipping och Anna Constance Westermarck. Gift 1922 med Ella Geologica Tammelander.
PRODUKTION. Myntreformen år 1865 (1928); Jean Cronstedt 1832 11/11 1932 (1932); Behov och levnadsstandard (1935); Finlands näringsliv (1936; 2 uppl. 1946); Landsbygdens sociala problem i Finland kring mitten av 1800-talet (1940); Produktionspolitiska perspektiv för Finland (1942); Ekonomiska samfundet i Finland 1894−1944 (1944); Standard of Living. The Concept and its Place in Economics (1953); Finlands näringsliv efter andra världskriget (1954); Från pappersrubel till guldmark. Finlands bank 1811−1877 (1961); Bankliv genom hundra år. Förenings-banken i Finland 1862−1919 (1962); Finlands näringsliv (tills. med R. Bärlund, 1965); I guldmyntfotens hägn. Finlands Bank 1878−1914 (1969).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hugo E. Pippings samling, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors; Hugo E. Pippings samling, Åbo Akademis bibliotek; Hertta Tirranens intervjusamling, Helsingfors universitets arkiv; Brages pressarkiv, Helsingfors. S. Lindman, Hugo E. Pipping. Årsskrift utgiven av Åbo Akademi 69 (1976); N. Meinander, Hugo E. Pipping. Minnestal. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 54 (1977); G. Mickwitz, Hugo E. Pipping in memoriam. Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1975; H. Schauman, Hugo E. Pippings tryckta skrifter. Ekonomi och kultur. Festskrift tillägnad Hugo E. Pipping 12.6.1955 (1953); H. Schauman, Hugo E. Pippings tryckta skrifter 1955−1975 (1976); G. Stjernschantz, Hugo E. Pipping. Humanist i ekonomernas värld (1980); S.-E. Åström, Hugo E. Pipping. Historisk Tidskrift för Finland (1975).
BILDKÄLLA. Pipping, Hugo E. 1941. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.