Ledamoten av Finlands Akademi Georg Henrik von Wright var 1900-talets mest betydande filosof i Finland. Han blev känd för sin banbrytande forskning inom logiken, vetenskapsfilosofin och handlingens teori och som Wittgensteins efterträdare vid universitetet i Cambridge. I sitt hemland och i de nordiska länderna är han också känd som en stilmedveten essäist som djuplodande och finstämt har diskuterat den västerländska kulturens idéhistoria och framtidsvisioner. von Wright lade grunden till den finländska logisk-filosofiska forskningstraditionen, och tack vare honom kom filosofin i Finland att vinna stor internationell uppskattning.
Georg Henrik von Wright föddes i Helsingfors som äldsta barn till verkställande direktör Tor von Wright och Ragni Elisabeth Alfthan. Den tidigaste släkting man känner till är George Wright som i efterdyningarna av Oliver Cromwells statsvälvning flyttade från Skottland till Sverige, där representanter för släkten adlades under Gustav III:s tid. Långt innan akademiledamoten Georg Henrik von Wright blev känd hade konstnärerna Ferdinand, Wilhelm och Magnus von Wright bidragit till släktens berömmelse med sina fågelmålningar.
Georg Henrik von Wright hade en lycklig barndom trots att han ofta var sjuk. Den unge Georg Henrik besvärades av astma och upprepade förkylningar och var i sällskap rädd att drabbas av svimningsanfall. När han var 12 år gammal tillbringade han ett helt år i sanatoriestaden Merano i norra Italien, eftersom en återvändo till Finland skulle ha inneburit en risk för honom att insjukna i lungsjukdom. Året i Italien hade en avgörande inverkan både på den unge von Wrights hälsa och på hans tankevärld. Pojken kunde förlora sin nattsömn när han fördjupade sig i geometrins fascinerande värld och i det förunderliga talet pi som man inte slutgiltigt kunde uttrycka med siffror. Hans österrikiske lärare fick också en stor betydelse för honom. Denne introducerade von Wright i den tyska litteraturen som kom att stå den blivande filosofen närmast av all litteratur på olika språk.
Den unge von Wrights filosofiska uppvaknande inföll när han var 13 år: ”den minnesrika julen då min far förklarade för mig vad filosofi är”. Upplevelsen gjorde klart för honom att filosofin var hans kall. Vid Helsingfors universitet blev Eino Kaila hans lärare. Kailas hustru Ragni var kusin till von Wright. Kaila, som då stod på toppen av sin karriär kallade sin unge släkting till sig och frågade om han var mest intresserad av de psykologiska eller de logiska aspekterna på filosofin. von Wright tvekade en aning men svarade: ”logik”. ”Detta är förmodligen det för mitt liv mest konsekvensrika svar som jag givit på en fråga”, sade von Wright senare.
Avgörandet bestämde von Wrights inriktning som filosof. Han hade hämtat sin andliga spis ur den logiska empirismen och ur Ludwig Wittgensteins ”Tractatus” och var en övertygad logisk empirist när han 1937 tog filosofie kandidatexamen. Men han hade också mognat till en djupt tänkande och kännande humanist tack vare Kaila, vänskapen med den blivande konsthistorikern och författaren Göran Schildt samt Jakob Burckhardts kulturhistoriska verk. Italien under renässansen, sådan Burckhardt beskrev den, var von Wrights och Schildts gemensamma intresse, och renässansens personlighetsideal, den mångsidigt begåvade och kultiverade uomo universale var deras ideal. Det gemensamma intresset ledde våren 1937 till en resa till renässansdrömmarnas underland Italien. Sitt mest förandligade uttryck fick den italienska livsglädjen i Neapel där den sublima atmosfären i det grekiska templet i Paestum enligt Schildt inspirerade vännerna till att avge tre delvis lekfulla men samtidigt allvarliga löften för framtiden. ”Vi skulle aldrig dricka några andra alkoholhaltiga drycker än vin, vi skulle aldrig läsa dagstidningar och vi skulle anstränga oss för att bli greker.” Också om löftena för bådas del infriades bara till hälften, bevarade von Wright under hela sitt liv intresset för antikens uppfattning om verkligheten som en harmonisk ordning, ett kosmos.
Det var meningen att von Wright skulle fortsätta sina studier i Wien. Men när Österrike anslöts till Tyskland 1938 fanns ingenting längre kvar av Wienkretsen. Han reste i stället till Cambridge. Där hade J. M. Keynes och C. D. Broad gjort ett viktigt arbete inom induktionsteorin och det intresserade von Wright. Vetskapen om att den ryktbare Wittgenstein bodde och undervisade i Cambridge kom däremot som en överraskning. Männens första möte blev dramatiskt. von Wright hade tillåtelse av Broad att åhöra Wittgensteins undervisning, men besöket som ägde rum i slutet av terminen förargade den känslige maestron. Den förödmjukade ynglingen vågade ändå närma sig Wittgenstein med ett brev, och denne svarade vänligt och förklarade varför det inte var värt att komma in i slutet av hans föreläsningsserie; von Wright skulle åhöra den som började därnäst.
Wittgensteins föreläsningar och diskussionerna med denne gjorde ett djupt intryck på von Wright. ”Min filosofiska övertygelse, som jag hade tillägnat mig under studierna för Kaila, ifrågasattes, de grundläggande filosofiska problemställningarna, som jag hade ansett vara lösta, väcktes på nytt till liv”, erkände von Wright. Men att börja om gick inte i en handvändning. von Wright lade sista handen vid sin doktorsavhandling om rättfärdigandet av induktiva slutledningar, som visade att han ovanligt suveränt behärskade vetenskapsfilosofins problem. Efter doktorsavhandlingen följde en allmän presentation av den logiska empirismen, där han frigjorde sig från den övertygelse han tillägnat sig under studietiden. Men det skulle gå ytterligare åtta händelserika år innan von Wright betraktade sina filosofiska läroår som avslutade. Åren upptogs av forskning i induktions-, sannolikhets- och modallogik, en flyttning till Cambridge som Wittgensteins efterträdare 1948 samt återkomsten till Finland 1951.
G. H. von Wright var en sofistikerad tänkare som eftersträvade exakthet. Han undvek ytterligheter, tillspetsningar och polemik i sina ställningstaganden. Han har karakteriserats som en pionjär som initierat fräscha forskningsobjekt kring nya frågor men också hållit fram områden inom filosofin som blivit försummade eller bortglömda. von Wright var även en långsiktig och dynamisk tänkare. Han utvecklade och preciserade i flera publikationer sin ståndpunkt i samma grundteman, såsom den deontiska logiken, den praktiska slutledningen och handlingens teori. En särskild förtjänst var hans stilistiska klarhet.
von Wright sammanfattade sin filosofiska övertygelse i tre grundteser: ”Dessa är att filosofin – såsom Wittgenstein uttryckte det – inte är en av (natur)vetenskaperna, att den logiska analysen är filosofins metod, samt att dess mål är att klargöra mening.” Han nämnde att Kaila, Wittgenstein och G. E. Moore hade påverkat honom mest. Ett bestående inflytande från Kaila var von Wrights intresse för logik och bruket av denna vid analysen av filosofiska problem. Detta intresse bevarade von Wright också sedan han av Wittgenstein lärt att man inom filosofin inte kan förvänta sig några slutgiltiga lösningar. Bestående blev även uppfattningen om filosofin som terapeutisk verksamhet, vilket förenade den tidige och senare Wittgenstein. Enligt Wittgenstein är filosofins mål eller resultat inte filosofiska teser utan frid i själen hos den som brottas med filosofiska problem. von Wright understryker, i likhet med Moore, att filosofin måste ta avstånd från teser som strider mot ”det sunda människoförnuftet” och koncentrera sig på att analysera meningen hos de teser som återstår. De meningssammanhang som filosofen kommer fram till kan ändå inte grunda sig på någonting annat än hans egen begreppsliga intuition. Enligt von Wright är detta en viktig förklaring också till de traditionella dispyterna inom filosofin.
G. H. von Wright inledde sin bana med induktionens och sannolikhetens problem. I sin doktorsavhandling The Logical Problem on Induction (1941) konstaterar han att inga argument kan påvisa att en induktiv slutledning är sann, endast att den är sannolik. Han forskar i samma frågor i skriften A Treatise on Induction and Probability från 1951. Enligt Ilkka Niiniluoto har denna skrift ”ofta ansetts som det hittills viktigaste försöket att utveckla den eliminativa induktionsteori som uppställts av Francis Bacon och John Stuart Mill”. På 1950-talet övergick von Wright till logiken. Modallogiken, som undersöker begreppen ’möjlighet’ och ’nödvändighet’, liksom dess tillämpning den deontiska logiken, som undersöker begreppen ’få’ (tillåtelse) och ’böra’ (skyldighet), blev centrala. Den senare anses ha utvecklats av von Wright. Som komplement till den deontiska logiken uppkom senare preferenslogiken. Enligt von Wright är preferenslogiken ett slags värdelogik.
Den epokgörande idén i von Wrights modallogik är insikten att vissa modalbegrepp är likformiga med predikatlogikens kvantorer. På samma sätt som existens- och allkvantorerna ’existerar’ och ’alla’ kan definieras med hjälp av varandra och negationer, kan de aletiska modalbegreppen som uttrycker möjlighet, omöjlighet och nödvändighet definieras med hjälp av varandra. Detsamma gäller de deontiska begreppen ’bör göra’, ’får göra’ och ’får inte göra’ samt kunskapens modaliteter ’verifierad’, ’falsifierad’ och ’okänd’. von Wrights teori avvek från hans föregångares också däri att den inte betraktade modallogiken som ett alternativ till satslogiken utan som en överbyggnad för den. Med utgångspunkt i detta synsätt har modallogiken kommit att bli ett av de mest utforskade områdena inom den filosofiska logiken.
Den deontiska logiken blev enligt Matti Sintonen en bro till von Wrights praktiska filosofi. Till detta bidrog delvis Erik Ahlmans död, som gjorde att von Wright tjänstgjorde som professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. En annan yttre faktor var inbjudan att hålla de ryktbara Gifford-föreläsningarna vid St. Adrewsuniversitetet 1959–1960. Både Norm and Action, som behandlar moralnormer och rättsnormer, och The Varieties of Goodness, som granskar olika former av värden, baserar sig på föreläsningarna.
von Wright indelar normerna i tre huvudgrupper: regler, föreskrifter och tekniska normer. De sistnämnda handlar om medlen att uppnå ett önskat mål. Det centrala begreppet i The Varieties of Goodness är ’människans väl’, som avser de ’naturliga’ eller ’nödvändiga’ målen välstånd och lycka. Moralprinciperna handlar om medlen att uppnå det goda. Varje individ avgör själv innehållet i sitt eget väl, varför von Wrights uppfattning om människans goda blir subjektiv. Samtidigt har vi en universell moralisk plikt att respektera andras strävan till sitt eget väl på samma sätt som vi förväntar oss att andra skall respektera vår strävan till vårt eget väl. Detta krav på opartiskhet och generaliserbarhet, som syftar på den gyllene regeln och till Kants kategoriska imperativ, är enligt von Wright moralens rationella hörnsten.
Norm and Action och The Varieties of Goodness kom ut 1963 och avslutade en period i von Wrights forskning. Det skulle gå decennier innan frågorna kring värderationalitet förde honom tillbaka till etiken. De viktigaste temana under tiden däremellan blev handlingens, förändringens och tidsbegreppens logik och problemen inom handlingsteorin. Ett viktigt forskningsområde under 1960- och 1970-talen var den praktiska slutledningen. von Wright var inspirerad av Aristoteles och av Elizabeth Anscombes Intention, som kom ut 1957.
Premisserna i den praktiska slutledningen består i avsikten att uppnå ett mål samt föreställningen om de medel som är nödvändiga för att målet skall uppnås. Slutsatsen utgörs av påståendet att medlen förverkligas. Hur modellen för den praktiska slutledningen skall utformas och om den exakta karaktären av det begreppsliga sambandet mellan slutledningens premisser och slutsats var frågor som sysselsatte von Wright återstoden av hans liv.
Teorin om praktiska slutledningar ledde till att von Wright omvärderade den vetenskapsfilosofiska monism som han tillägnat sig av Kaila. Enligt monismen är de vetenskapliga förklaringsmetoderna desamma i alla vetenskaper. Nu insåg von Wright att den praktiska slutledningen erbjuder de humanistiska vetenskaperna och samhällsvetenskaperna en förklaringsmetod som avviker från naturvetenskapernas kausala (sic) förklaringsmodell. Syftet är inte att inordna fenomenen som enskilda exempel på en allmän lag i enlighet med den subsumptionsmodell för förklaringar som tillämpas inom naturvetenskaperna. Man vill i stället försöka förstå handlingars mening utgående från aktörens önskningar eller avsikter samt föreställningar. Denna ståndpunkt kallas analytisk hermeneutik och den har också omfattats av vissa forskare som influerats av Wittgensteins senare filosofi eller av hegelianismen, såsom Peter Winch och Charles Taylor. Den analytiska hermeneutiken har varit en viktig bro mellan den logisk-analytiska filosofin och den kontinentala fenomenologisk-hermeneutiska filosofin.
von Wright har senare utvidgat sin handlingsteori från det individcentrerade perspektivet till en analys av de sociala faktorer som påverkas av handlingar. Han indelar dessa faktorer i två grupper: de inre och de yttre. De inre är viljeattityder, såsom önskningar och avsikter, samt kunskapsattityder, såsom föreställningar och förnuftsgrunder. De yttre determinanterna är olika slag av ’symboliska utmaningar’: regler såsom statens lagar, moralregler, god sed eller traditioner som man lär sig genom att delta i samhällslivet. De bestämmer vårt beteende antingen i form av internaliserade plikter eller i form av ett normativt tryck. Till vardera hör en form av ofrihet: tvång eller internaliserad yttre påverkan. Vilka omständigheter kring dessa inskränkningar i friheten som kan accepteras och var gränserna för dem går är frågor som visar att handlingsfrihet till stor del är ett samhällsfilosofiskt problem.
G. H. von Wright hyste även ett starkt intresse för den mänskliga existensens grundfrågor, både när det gällde den egna tidens andliga situation, framtiden och nuet. Hit hörde också gestaltningen av filosofins situation och framtid. Hans kulturfilosofi är en mångkunnig intellektuells finstämda resonemang, i vilka historiska, filosofiska och politiska perspektiv bildar en sammangjuten helhet. von Wright konstaterade i ett tidigt skede att han upplevde tudelningen i sin tänkarpersonlighets vetenskapliga och ”visionära” sida som en klyfta som även förbryllade honom själv. Senare blev han övertygad om att också tidsdiagnostisk verksamhet är filosofi. Han ansåg att den närmaste beröringspunkten mellan dem är den kritiska teori som ”strävar efter att öka den mänskliga självförståelsen och i det avseendet är emanciperande och tidskritisk till sin natur”.
von Wrights kulturfilosofi kan karaktäriseras som ”en humanism som vidgar sig som ringar på vattnet”. Ringen har fyra cirklar: den estetiska, den etiska, den sociala och den ekologiska. von Wrights tidiga humanism var en estetisk humanism som nalkades antikens kultur, världshistorien och ”de stora personligheternas” verk med vördnadsfull respekt. von Wright insåg senare att diskussionen av sådana evighetsfrågor riskerar att leda till en ringaktning för nuet och till likgiltighet mot rådande orättvisor. Efter andra världskriget övergick hans estetiska humanism i en humanism som livshållning. von Wright forskade i skillnaderna mellan grekisk och kristen humanism, i Dostojevskijs frihetsdialektik, där en gränslös strävan efter frihet leder till förlust av friheten, samt i Tolstojs problematiska förhållande till religionen som uttrycker den moderna västerländska människans religiositet eller brist därpå. von Wrights etiska intresse vidgades i sin tur och blev socialt när han i slutet av 1960-talet insåg att samhällsinstitutionerna, såsom politiken och marknadskrafterna, hade en avgörande inverkan på förutsättningarna för ett gott liv. Av samma skäl fattade han intresse för den marxistiska filosofin. Den nyanserade litteraturessäisten kom sålunda att bli en aktiv medborgardebattör som betonade intelligentians samhälleliga ansvar. På 1960-talet och 1970-talen kunde man läsa von Wrights rättframma ställningstaganden bl.a. till Vietnamkriget, ockupationen av Tjeckoslovakien, till behandlingen av den jugoslaviska Praxis-gruppen samt till beslutet av ge Milton Friedman Nobelpriset i ekonomi.
Den sista fasen i utvecklingen, där von Wright diskuterade de biologiska förutsättningarna för människans överlevnad, kan kallas för ekologisk humanism. De icke-förnybara naturtillgångarna, föroreningarna och klimatförändringarna samt den moderna människans alienering från naturen, från sitt arbete, från andra människor och från det samhälleliga beslutsfattandet är enligt honom exempel på yttre och inre utmaningar mot den västerländska livsformen. Krisens bakgrund ligger i att det instrumentella förnuftet tar över och blir den västerländska kulturens förhärskande form av förnuft, varvid de etiska frågorna reduceras till frågor om attityder eller känslor. Fenomenet har i kombination med det kristna värde- och normsystemets sönderfall lett till ett värdetomrum eller till en värdenihilism som präglas av en hänsynslös egoism, ”som kan anses vara den främsta orsaken till den förvirring och osäkerhet som är typiska för den nutida kulturen”. Något hopp om bättring verkar det inte finnas. I stället för att ta itu med samhällets och ekonomins grundstrukturer har man utvecklat motteknologier och system som kan bidra till att trygga industrins och marknadsekonomins fria utveckling. Också Europeiska unionen uppehåller och stödjer sådana produktions- och konsumtionsmodeller. Den olyckliga utvecklingsgång som innebär att man flyr problemen genom att intala sig att allting ordnar sig om bara forskningen, tekniken och marknaden får utvecklas utan yttre styrning, gjorde von Wright ännu mera övertygad om att en kulturepok håller på att gå mot sitt slut och att ”vi ofrånkomligt går mot ett ännu större andligt kaos än det som nu råder”.
G. H. von Wrights kulturkritik påminner till vissa delar om Alasdair MacIntyres och Charles Taylors kommunitaristiska kritik mot det liberala samhället. von Wrights tes om värdetomrummet är besläktad med MacIntyres uppfattning att den emotivistiska uppfattningen om omöjligheten av allmängiltiga kriterier har accepterats som utgångspunkt för den etiska diskussionen. Det gemensamma för Taylor och von Wright är oron för den etiska subjektivismens popularitet och för hur det skall gå med individens självbestämmanderätt och autenticitet, för demokratin och miljövården i trycket från det instrumentella förnuftet, den byråkratiserade administrationen och marknadsekonomin. Samma oro finns i den kritiska teori som säger att det moderna instrumentella förnuftet vänder friheten i sin motsats. I Finland har filosofer som Ilkka Niiniluoto, Juhani Pietarinen och Thomas Wallgren följt upp von Wrights diskussion om de oroande dragen i den samhälleliga och ekologiska utvecklingen.
G. H. von Wright utnämndes 1946 till innehavare av den svenskspråkiga professuren i filosofi vid Helsingfors universitet, 30 år gammal. Två år senare kallades han att efterträda Wittgenstein vid universitetet i Cambridge, uppenbarligen på dennes önskan. von Wright lämnade tjänsten efter Wittgensteins död 1951 och återvände till Helsingfors.
von Wright blev ledamot av Finlands Akademi 1961. Utnämningen befriade honom från undervisning, något som han delvis beklagade, men den erbjöd honom en större möjlighet att verka utomlands. På 1960-talet tillbringade han flera år i Förenta staterna, främst vid universitetet i Cornell där han var gästprofessor i 12 år, från 1965 till 1977. Också om von Wright mindes sina erfarenheter av de amerikanska universiteten med tacksamhet besökte han inte Förenta staterna efter det att han lämnat professuren i Cornell. Hans intresse riktade sig i stället mot lärdomssäten i det kontinentala Europa som hämtat sig från ödeläggelsen under världskriget och det kalla kriget, såsom universitetet i Leipzig där han var gästprofessor 1994–1995.
Trots att von Wright som akademiledamot inte hade undervisningsskyldighet deltog han i undervisning och konferenser i filosofi vid Helsingfors universitet, samt i administrativa uppdrag och i högskolepolitiken som kansler för Åbo Akademi 1968–1977. Dessutom hade han flera inhemska och internationella administrations- och förtroendeuppdrag. Tillsammans med Elizabeth Anscombe och Rush Rhees var han innehavare och förvaltare av publiceringsrätten till Wittgensteins litterära kvarlåtenskap.
G. H. von Wrights arbeten har översatts till flera språk, såsom tyska, italienska, spanska, franska, ryska, japanska och serbokroatiska. Han har varit en vägvisare för den finländska filosofin, som har gjort sina viktigaste forskningsinsatser inom de tidigare nämnda områdena. Hans inflytande på yngre forskargenerationer har huvudsakligen förts vidare av hans elev Jaakko Hintikka. Den största hedersbetygelse som visats von Wrights arbete är en volym som behandlar hans filosofi och som har publicerats i den ansedda serien Library of Living Philosophers.
von Wright hade ett stort inflytande också när det gäller utvecklingen inom andra vetenskaper. Aulis Aarnio har konstaterat att det positivistisk-begreppsanalytiska forskningsgreppet fann sin väg till den finländska rättsteorin via Kailas och hans elevers logiska empirism. Senare har den hermeneutiska inriktningen inom den analytiska rättsteorin hämtat teoretiska verktyg ur von Wrights undersökningar av praktiska slutledningar, etisk argumentation och handlingsinsikt. Enligt Erik Allardt har framställningar om sociala normer och diskussionen om socialpolitikens grunder påverkats av von Wrights analyser av normernas natur och värderingarnas uttrycksformer. Diskussionen om sociologins metodologi påverkades å sin sida av von Wrights framställningar om skillnaderna mellan förklaring och förståelse.
Tack vare sin framträdande vetenskapliga, vetenskapspolitiska och kulturkritiska verksamhet blev von Wright Finlands mest kände och uppskattade humanist. Hans skapade sig ett rykte och ett anseende som nådde långt utöver Finlands gränser: akademikerns kulturkritiska ställningstaganden väckte häftig diskussion på båda sidor om Bottniska viken, och den svenska diskussionen föregick ofta den finländska. Ett urval av von Wrights essäer i kulturkritik och logisk-analytisk filosofi publicerades på engelska 1993 och två år senare på tyska.
Mikko Salmela
Georg Henrik von Wright, född 14.6.1916 i Helsingfors, död 16.6.2003 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktören Tor von Wright och Ragni Elisabeth Alfthan. Gift 1941 med friherrinnan, filosofie kandidaten Maria Elisabeth von Troil.
PRODUKTION. The Logical Problem of Induction (1941); Den logiska empirismen (1943); A Treatise on Induction and Probability. London (1951); Tanke och förkunnelse (1955); Logical Studies. London (1957); Logik, filosofi och språk (1957); Norm and Action. London (1963); The Varieties of Goodness. London & New York (1963); Time, Change and Contradiction. London & New York (1969); Explanation and Understanding. London (1971); Freedom and Determination (1980); Humanismen som livshållning och andra essayer (1978); Wittgenstein. Oxford (1982); Philosophical Papers I−III. Oxford (1983−1984); Filosofisia tutkielmia (1985); Vetenskapen och förnuftet (1986); Minervan pöllö (1992); Myten om framsteget (1993); Att förstå sin samtid. Stockholm (1994); Six Essays on Philosophical Logic (1996); In the Shadow of Descartes (1998); Mitt liv som jag minns det (2001). Se även bibliografi i The Philosophy of Georg Henrik von Wright. Red. P. A. Schilpp & L. E. Hahn. La Salle, Illinois (1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Aarnio, Legal Point of View. Six Essays on Legal Philosophy (1978); E. Allardt, Positivismi sosiologiassa ja yhteiskuntatieteissä. Suomalaisen sosiologian historia. Red. R. Alapuro, M. Alestalo & E. Haavio-Mannila (1992); L. Hertzberg, Georg Henrik von Wright. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 15 december 2003. Sphinx 2003−2004; Philosophical Essays in Memoriam Georg Henrik von Wright. Red. I. Niiniluoto & R. Vilkko (2005); M. Salmela, Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata (1998); G. Schildt, Lånade vingar (1995); M. Sintonen, Von Wrightin tuotannosta. Niin & Näin 2/1995; The Philosophy of Georg Henrik von Wright. Red. P. A. Schilpp & L. E. Hahn. La Salle, Illinois (1989).
BILDKÄLLA. von Wright, Georg Henrik. Foto: Eero Liesimaa, 1991. Uusi Suomis bildarkiv.