Pontus Palmgren var en av 1900-talets främsta ornitologer, och i kraft av sina många framgångsrika elever blev han seklets kanske mest inflytelserika finländske zoolog. Han var en pionjär inom etologin och den kvantitativa ekologin i Finland.
Pontus Palmgren växte upp som son till en framstående biolog, botanisten Alvar Palmgren. Fadern hade ett brett naturintresse och Pontus passion för fåglar väcktes redan under barndomen. Alvar Palmgren bedrev växtgeografiska undersökningar av Ålands flora och behandlade, liksom senare sonen, sitt material statistiskt. Av fadern lärde sig Pontus identifiera biotoper, och redan som femtonåring började han anteckna vilka fågelarter som förekommer i vilka skogstyper.
Redan under tonåren utvecklade sig Palmgren till en skicklig tecknare och akvarellmålare med fåglar i naturlig miljö och det finländska landskapet som huvudsakliga motiv. Då han 1924–1925 inledde sina biologistudier vid Helsingfors universitet tecknade han också flitigt i universitetets ritsal där Eero Järnefelt var lärare.
Palmgren disputerade 1930, inte ens 23 år fyllda, på en banbrytande ornitologisk avhandling; hans ambition var att undersöka hur fåglarna fördelar sig till art och populationstäthet i olika miljöer samt att förstå hur fåglarnas fördelning bestäms av olika skogstypers biologiska produktivitet. Vegetationen klassificerades enligt A. K. Cajanders skogstyper. Under 1930-talet breddade Palmgren perspektivet till att omfatta fåglarnas beteende, framför allt till deras olika metoder för födoinsamling och till sambandet mellan arternas beteende och deras anatomi och fysiologi.
Några av de verkliga pärlorna i Palmgrens vetenskapliga produktion kom till när han kombinerade dessa ornitologiska synsätt: i ett arbete från 1932 jämför han två arter i skogsmiljö, kungsfågel och talltita. Kungsfågeln förekommer uteslutande i granskog, medan talltitan kan utnyttja också bland- och lövskog, d.v.s. skog med större produktion av föda i form av insekter och spindlar. Palmgren kunde visa att kungsfågelns beroende av granskog sammanhänger med dess anatomi, som gör det svårt för den att som mesarna hänga och klänga i björkarnas tunna kvistar.
Dessa arbeten var mer än enstaka försök att lösa bestämda problem i funktionell anatomi. De representerade en ny ”vetenskaplig” ornitologi som inkluderade experiment och statistisk analys, och de var framför allt delar av ett gränslöst forskningsprogram, en ny integrerad zoologi centrerad kring darwinistisk evolution. Detta var betydelsefullt, eftersom darwinismen under 1920-talet och början av 1930-talet för övrigt intog en undanskymd plats i Helsingfors universitets undervisning och forskning.
Pontus Palmgren var amanuens vid Helsingfors universitets zoologiska museum 1930–1940, innehade den svenskspråkiga professuren i zoologi 1940–1971, verkade som prefekt för Tvärminne zoologiska station från 1952 och var svensk prorektor vid Helsingfors universitet 1958–1965. Som prefekt för Tvärminne planerade han under senare hälften av 1960-talet en total modernisering och ombyggnad av stationens laboratorier, bostäder och personalrum.
Vidare kan nämnas att Palmgren spelade en central roll inom ornitologiska föreningen i Finland, som sekreterare och redaktör för Ornis Fennica 1931–1948 och som ordförande 1948–1955. Han var ständig sekreterare för Finska Vetenskaps-Societeten 1956–1966.
Palmgren var en idéspruta med en sällsam förmåga att entusiasmera de begåvade elever som förstod att sovra bland hans mången gång fantastiska förslag. Hans föreläsningar var aldrig en rutinmässig genomgång av kända fakta; i stället tog de upp nya spännande resultat, och nästan varje föreläsning åtföljdes av entusiastiska förslag till undersökningar som borde göras.
Palmgren bildade aldrig någon egentlig skola, men han frigjorde många studenters kreativa potential. Han hade en rad framstående och självständiga elever, bland vilka i den äldre ändan kan nämnas Kai Otto Donner, Eric Fabricius, Lars von Haartman, Olavi Kalela, Björn Kurtén, Lauri Siivonen, Henrik Wallgren och Bo-Jungar Wikgren. Bland senare vetenskapliga arvtagare kan nämnas Olli Järvinen. Som professor i 31 år inspirerade han givetvis också flera generationer svenska studenter.
Palmgren introducerade den vetenskapliga beteendeforskningen, djurpsykologin eller etologin i Finland, och hans lärobok Eläinpsykologia (Djurpsykologi) från 1954 fick stor betydelse för undervisningen i både psykologi och zoologi. Bland hans senare intressen intar spindelforskningen en särställning. Hans spindelfauna i åtta delar utkom 1939–1977. Den sista delen kom således sex år efter pensioneringen. Detta storverk omfattar alla i Finland kända spindelarter, med artbeskrivningar och uppgifter om utbredning m.m. I stor utsträckning baserade sig detta arbete på material som Palmgren själv samlat in under talrika exkursioner i de ödemarker han älskat allt sedan de tidiga tonåren.
Trogen sitt ambitiösa forskningsprogram studerade Palmgren också spindlarnas muskelfunktioner och beteende. Hans produktion omfattar ca 180 vetenskapliga artiklar och böcker publicerade under 62 år. I de flesta fall var han ensam författare. Lika outtröttlig som under ungdomens våghalsiga fjällvandringar var han på äldre dagar som idérik författare till en lång rad artiklar kring tidens centrala biologiska problem.
Tom Reuter
Pontus Palmgren, född 27.4.1907 i Helsingfors, död 26.11.1993 i Helsingfors. Föräldrar professorn i botanik Alvar Palmgren och Sigrid Mathilda (Maida) af Forselles. Gift 1936 med filosofie magistern Margit Anna Maria Ronimus.
PRODUKTION. Quantitative Untersuchungen über die Vogelfauna in den Wäldern Südfinnlands (1930); Die Spinnenfauna Finnlands und Ostfennoskandiens I−VIII (1939−1977); Eläinpsykologia (1954); Biologia (1955); On the muscular anatomy of spiders (1978). Se även T. Stjernberg, Pontus Palmgren. A bibliography. Ornis Fennica 59 (1982)
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. O. Donner, Pontus Palmgren. Minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 21 mars 1994. Sphinx 1995.
BILDKÄLLA. Palmgren, Pontus. Foto: Uuden Suomen kuvahuolto. Uusi Suomis bildarkiv.