Aimo Kaarlo Cajander var den ledande auktoriteten inom skogsskötseln i Finland under 1920- och 1930-talet. Som forskare är han i synnerhet känd för att ha utvecklat den s.k. skogstypsläran. Cajander var den förste generaldirektören för Forststyrelsen, men hans sakkunskap utnyttjades också för ledande uppdrag inom träförädlingsindustrin. Som ordförande i Nationella framstegspartiet utövade Cajander likaså ett stort inflytande inom politiken, särskilt som statsminister åren före vinterkriget.
Aimo Cajander var son till Karl Alexander Cajander, lärare i naturvetenskap och rektor vid elementarskolan i Nystad, och hans maka Anna Mathilda Allenius. Aimo Cajander blev redan i hemmet intresserad såväl av naturvetenskap som av att främja den finskspråkiga kulturen. År 1901 avlade han filosofie magisterexamen med botanik som huvudämne och begav sig därefter på en forskningsresa till Sibirien för att samla material för sin doktorsavhandling. Första delen av hans banbrytande arbete om vegetationen i norra Eurasien, Om vegetationen i urskogen kring floden Lena, utkom 1903, och året därpå utnämndes Cajander till docent i botanik vid Helsingfors universitet. Uppmuntrad av sin lärare Alfred Oswald Kairamo och av P. W. Hannikainen, överdirektör i Forststyrelsen, fortsatte han emellertid sina studier vid Evois forstinstitut och blev forstkonduktör 1906.
Cajander företog 1904, 1906–1907 och 1908 långa forskningsresor till Centraleuropa. Han studerade vid universitetet i München och uppgjorde en plan för att inrätta en forstvetenskaplig försöksanstalt under Forststyrelsen. Undervisningen, inspirerad av centraleuropeiska förebilder, inleddes 1908, då den forstvetenskapliga utbildningen överfördes från Evois till Helsingfors universitet. Cajander blev en av de första universitetslärarna i skogsskötsel; 1911 utnämndes han till professor i ämnet. Under Cajanders ledning utvecklades skogsskötseln till en högklassig vetenskap, där fältpraktiken dock baserade sig på de enskilda studenternas eget praktiska arbete. Cajander hade ett stort inflytande på grundandet av ett övningsområde för forststuderande i Hyytiälä i Juupajoki 1910, och han förutsatte att studenterna vid sidan av sina teoretiska föreläsningar också deltog i praktiska arbeten.
Den så kallade skogstypsläran betraktas som det mest betydelsefulla av Cajanders forskningsresultat, och den gjorde honom till en internationellt känd och respekterad skogsforskare. Teorin, som han offentliggjorde redan i sin avhandling, tog utgångspunkt i en kamp mellan växterna. Kampen medför att växtplatser på områden med liknande tillväxtfaktorer får en liknande vegetation i naturen. Utifrån detta talar man t.ex. om skog av lingon- eller blåbärstyp i enlighet med den för typen karakteristiska vegetationen. I sin praktiska tillämpning har skogstypsindelningen haft betydelse vid övergången till en skogsekonomi som beaktar skogens naturenliga ekosystem liksom vid planeringen av naturskydd och landskapsvård. Cajanders skogstypslära har bevarat sitt värde även inom den moderna forstvetenskapen.
Vid sidan av sin verksamhet som lärare och forskare deltog Cajander i utvecklingen av forstförvaltningen i Finland. År 1918 blev han som tf. överdirektör för Forststyrelsen den högsta ämbetsmannen inom sitt förvaltningsområde, men samtidigt skötte han sin professur vid universitetet. Han avgick från sin professur först 1934, då han utnämndes till den nyinrättade tjänsten som generaldirektör för Forststyrelsen. I den befattningen förnyade Cajander den statliga skogsförvaltningen och var med om att grunda statsbolaget Veitsiluoto för förädling av skogstillgångarna i Lappland. Som ordförande för förvaltningsråden för Veitsiluoto och Enso-Gutzeit inverkade han på ett betydelsefullt sätt också på utvecklingen av skogsindustrin i Finland under tiden mellan världskrigen. Cajander hade dessutom 1918 uppgjort en plan för inrättandet av en skogsvetenskaplig försöksanstalt (från 1953 Skogsforskningsinstitutet). Han ansvarade för den centrala styrningen av skogsskötseln, forstundervisningen och forstförvaltningen, vilket gjorde honom till den främsta auktoriteten på sitt område. Under hans ledning bereddes 1928 års lagar om privatskogar och skogsförbättring.
Skogsforskaren Cajander inträdde i juni 1922 i politiken, då han blev statsminister i en tjänstemannaregering. Man bestämde sig för en expeditionsministär sedan J. H. Vennolas regering fallit på grund av det s.k. randstatsfördraget. Innan han utnämndes till statsminister hade Cajander inte aktivt deltagit i det politiska livet, men han tillhörde Nationella samlingspartiet. Han var också bekant med president Ståhlberg, och i synnerhet hans utrikespolitiska åsikter var befryndade med presidentens linje. Cajander, som även åtog sig posten som andra lantbruksminister, betraktade tjänstemannaregeringen som en temporär lösning; regeringen skulle inte inleda långtgående politiska aktiviteter. I praktiken var den dock tvungen att under sin halvåriga existens sköta gränsproblem med Sovjetryssland. Den var även aktiv i lagstiftningsarbetet genom att till riksdagen avge talrika propositioner som förberetts under de föregående regeringarnas tid.
I januari 1924 kallade president Ståhlberg för andra gången Cajander till ledningen för en expeditionsministär. Kyösti Kallios regering hade fängslat Socialistiska arbetarpartiets riksdagsgrupp, som anklagades för högförräderi, men hade inte gått med på att medverka till en upplösning av den icke fulltaliga riksdagen och utlysa nyval. Cajanders kortlivade regering fick i uppgift att handha ärendena till en ny parlamentarisk regering bildats efter nyval.
Den drygt fyra månader långa regeringsperioden präglades emellertid av en inrikespolitisk kris, då arméns officerare med bakgrund i jägarrörelsen hotade med massuppsägning ifall det högsta militärbefälet som tjänstgjort i Ryssland inte byttes ut. Enligt Cajander och majoriteten av statsrådet skulle genomdrivandet av reformerna hänskjutas till den kommande regeringen. Jägarofficerarnas krav ignorerades och de avskedsansökningar som inlämnats avslogs, varpå konflikten var över.
En följd av officerskonflikten var att Cajander utarbetade en plan för en omorganisering av försvarsministeriet. Detta var det viktigaste skälet till att han 1928 kallades till försvarsminister i Oskari Manteres regering – som närmast bestod av framstegspartister – trots att han motsatte sig utnämningen genom att hänvisa till att området var nytt för honom. Cajander hade 1927 anslutit sig till Nationella framstegspartiet, och han invaldes i riksdagen som representant för partiet 1929. Under Manteres regeringstid fick frågan om den högsta krigsledningen sin lösning, och jägarofficeraren Aarne Sihvo utsågs till befälhavare för krigsmakten. Cajander fick emellertid erfara att inte heller Sihvo åtnjöt förtroende på alla håll. Även denna gång hänsköts det slutliga genomförandet till de följande regeringarna. Cajanders ovilja att entlediga Sihvo – något som även presidenten önskat - torde ligga bakom president L. K. Relanders dräpande omdöme om försvarsministern i Manteres regering: ”en skyggare eller fegare försvarsminister än honom har jag har inte haft.”
När Kyösti Kallio 1937 valts till republikens president bad han Cajander bilda en majoritetsregering på bred bas. Presidenten ville få med socialdemokraterna i en koalitionsregering med mittenpartierna, vilket tidigare inte lyckats på grund av president P. E. Svinhufvuds motstånd. Kärnan i Cajanders tredje regering bestod av de två största partierna: socialdemokraterna och agrarförbundet. Från framstegspartiet deltog utöver statsministern enbart utrikesminister Rudolf Holsti. Det förutsatte en hel del förhandlingsvilja att som statsminister leda en dylik regering. Vetenskapsmannen Cajander kunde även beskrivas som ett slags styrelseordförande, vars uppgift var att medla mellan regeringens två starka män, Väinö Tanner och Juho Niukkanen.
Bland de inrikespolitiska frågor som Cajanders tredje regering behandlade märks särskilt inrikesminister Urho Kekkonens misslyckade försök att upplösa Fosterländska folkrörelsen (IKL), lösningen av språkfrågan vid Helsingfors universitet, stiftandet av folkpensionslagen samt påbörjandet av grundanskaffningar för försvarsväsendet med stöd av en lag som stiftats för detta ändamål. Till de försvars- och utrikespolitiska ärendena hörde frågan om befästandet av Åland, som man trots tappra försök inte lyckades lösa.
Under regeringens första år upplevde Finland en period av starkt ekonomiskt uppsving, men på grund av det världspolitiska läget tvingades regeringen handlägga en del synnerligen svåra frågor. Den sovjetiske emissarien, legationssekreteraren Boris Jartsev, informerade såväl utrikesminister Holsti som dennes efterträdare Eljas Erkko och även Cajander om Moskvaledningens uppfattning om gränskorrigeringar med Finland. Vare sig statsministern eller regeringens inre krets tog förslagen från Moskva på tillräckligt allvar, och man lät förhandlingskontakten med den sovjetiska parten avbrytas.
Också relationerna till Tyskland var spända. Anslutningen av Österrike till Tyskland och delningen av Tjeckoslovakien väckte negativa reaktioner i Finland. Cajanders regering gick inte med på att ingå ett av Tyskland föreslaget non-aggressionsavtal och avvek sålunda från försvarsrådets ordförande Gustaf Mannerheims åsikt. Förhållandet till Tyskland försvårades också av utrikesminister Holstis antityska hållning, som slutligen ledde till dennes avgång 1938. Till följd av försämringen av relationerna till de bägge maktfaktorerna i Östersjöregionen försattes Finland i en utrikespolitiskt isolerad position, som den deklamatoriskt upprepade nordiska orienteringen inte förmådde förändra.
Trots att Cajander i princip förhöll sig välvilligt till en förbättring av arméns materiella beredskap, var han såtillvida en politisk idealist att han ännu i augusti 1939 inte trodde att ett nytt storkrig skulle flamma upp i Europa. När kriget ändå bröt ut i september 1939, hade Finland inte längre tid att reparera bristerna i rikets försvar. Cajanders regering tvingades hösten 1939 föra svåra förhandlingar med Moskva, varvid man orubbligt höll fast vid sin linje i tron att Sovjetunionen bara bluffade med sina hotelser.
När Sovjetunionen angrep Finland den 30 november 1939 innebar detta slutet på Cajanders regeringsbana. Regeringen fick riksdagens förtroende, men Cajander lämnade in dess avskedsansökan, då den finska armén tvingades gå med i vinterkriget med bristfällig utrustning. Vinterkrigets uniform, som till stor del bestod av civila plagg, kallades också i folkets mun för ”modell Cajander” – trots att Cajander ingalunda var den enda och inte ens den mest skyldige för bristerna i försvarsberedskapen eller de missriktade prioriteringarna till förmån för flottan.
Cajander var förbittrad över händelserna hösten 1939, men flyttade under vinterkriget till Kristinestad, dit Forststyrelsen hade evakuerats. Vid sidan av sina uppgifter som generaldirektör och riksdagsman var han ordförande för Finlands folkhjälp, som utförde frivilligt vårdarbete. Han strävade också efter att uppdatera sin skogstypslära. Åren 1940, 1941 och 1942 reste han i Centraleuropa och deltog i de möten som anordnades av styrelsen för Internationale Forstzentrale (Internationella forstcentralen) i Berlin. Arbetet avbröts genom Cajanders plötsliga frånfälle i riksdagen i januari 1943.
Cajanders politiska karriär ändade i ett misslyckande, vilket satte sin prägel på hans sista år. Vetenskapligt lever däremot Cajanders förtjänster. Äran tillkommer bland annat hans son Aarno Kalela, professor i botanik vid Helsingfors universitet, som fortsatte i faderns fotspår och delade in Finland i fem skogszoner. Hans andra son Erkki Kalela var biträdande professor i skogsskötsel vid Helsingfors universitet, verkställande direktör för Centralskogssällskapet Tapio och överdirektör vid Skogsforskningsinstitutet. A. K. Cajander promoverades till hedersdoktor vid universiteten i Helsingfors, Wien, Eberswald och Riga. Ett flertal växtarter har namngivits efter honom.
Mikko Uola
Aimo Kaarlo Cajander, född 4.4.1879 i Nystad, död 21.1.1943 i Helsingfors. Föräldrar rektorn Karl Alexander Cajander och Anna Mathilda Allenius. Gift 1906 med Laina Elisabeth Cederberg.
PRODUKTION. Beiträge zur Kenntniss der Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens I–III (1903–1919); Om vegetationen i urskogen kring floden Lena (1903); Über Waldtypen (1909); Studien über die Moore Finnlands (1913); Metsänhoidon perusteet I-II (1916–1917); Metsätyyppiteoria (1925); Wesen und Bedeutung der Waldtypen (1928, 1943). Ca 50 vetenskapliga undersökningar och artiklar om forstteknologi, skogsskötsel, Finlands forstekonomi och -industri; se T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1838 (1940).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. K. Cajanders arkiv, Riksarkivet. Y. Ilvessalo, Aimo Kaarlo Cajander. In memoriam (1949); R. von Fieandt, Men han gick sin egen stig (1973); A. Kalela-Torstensson, Isäni A. K. Cajander kirjeiden ja muistikuvien valossa (1985); A. Palmgren, Aimo Kaarlo Cajander som forskare. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok XXIII 1944–1945; L. K. Relander, Presidentin päiväkirja I–II (1967–1968); Valtioneuvoston historia 1917–1966 I. Ministeristöjen historia 1939–1966 (1977).
BILDKÄLLA. Cajander, Aimo. Foto: Ateljé Rembrandt. Uusi Suomis bildarkiv.