Eljas Erkko innehade viktiga uppdrag inom utrikesministeriet och verkade som riksdagsman och utrikesminister före vinterkriget. Hans livsverk var dock tidningsmannens. Som verkställande direktör och chefredaktör utvecklade Erkko Helsingin Sanomat till landets största dagstidning.
Eljas Erkko avancerade till utrikesminister 1938, under det dittills mest kritiska skedet i den unga republiken Finlands historia. Erkko, som skolats i diplomati, tidningsarbete och politik, uppfyllde de krav som uppgiften ställde. Eljas Erkko, som i skolåldern åtföljt sin far Eero Erkko till Förenta staterna, då denne 1903 fördrevs från landet av generalguvernören Nikolaj Bobrikov, hade vuxit upp i Finland i den andra förryskningsperiodens oroliga atmosfär och deltagit i striderna under inbördeskriget 1918.
Eljas Erkko inledde sin skolgång vid åtta års ålder i Brooklyn, genast när familjen slagit sig ned i New York. Den unge Eljas lärde sig engelska och tillägnade sig vidgade vyerna i ett hem där man noggrant följde med dagsnyheterna och hela tiden diskuterade fosterlandets öde.
Sedan familjen återvänt till hemlandet 1905 fortsatte Eljas Erkko sin skolgång i Finska samskolan i Helsingfors, där han avlade studentexamen 1914. Även hans generation var tvungen att tidigt ta ställning till förryskningen. Erkko hade vuxit upp i det passiva motståndets atmosfär, och bildade sig redan under ungdomsåren en uppfattning om den formella rättens stora betydelse. Efter att ha utbildats vid krigsskolan i Vindala och undervisat i krigsskolan i Vörå deltog Erkko i frihetskriget som löjtnant i striderna vid bl.a. Ruovesi och Aitolahti. Han var också med vid erövringen av Tammerfors och sårades lindrigt i handen. Erkko inledde sina studier vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, anslöt sig till skyddskåren och blev slutligen juris utriusque kandidat 1922. Efter sin examen gifte Erkko sig med den brittiska ingenjörsdottern Violet Sutcliffe, som familjen Erkko räddat till Finland undan den ryska revolutionen. Familjen fick två barn, Patricia och Aatos Erkko.
Eljas Erkko var intresserad av internationella frågor och sökte sig till den nyligen grundade utrikesförvaltningen redan innan han tagit sin examen. Där blev han sekreterare hos sin tidigare lärare från Helsingin Sanomat, utrikesminister Rudolf Holsti. Den lilla förtruppen inom utrikesförvaltningen utvecklades så småningom till en intim bekantskapskrets där Erkko hade pålitliga vänner. Dessa personliga kontakter var senare till stor nytta för Helsingin Sanomat.
Erkko inledde sin utlandstjänstgöring vid Finlands beskickning i Paris som attaché och legationssekreterare hos minister Carl Enckell, som var expert på östrelationer. Därpå följde en ny period av samarbete med Rudolf Holsti, som nu var minister i Tallinn. Efter att även ha tjänstgjort vid legationen i London återvände Erkko till en post som byråchef vid utrikesministeriet för att redan samma år, 1927, tvingas byta diplomatkarriären mot tidningsarbete.
Eero Erkko kände våren 1927 att hans krafter höll på att tryta och ville genast få sonen Eljas till Helsingin Sanomat för att ta över rodret. Eljas Erkko hade ovanligt goda förutsättningar för en tidningsmannabana, eftersom han var förtrogen med sitt eget lands utrikespolitik och med internationella frågor jämte förhållanden och människor i andra länder. Dessutom hade han goda språkkunskaper. Eero Erkko varnade emellertid direktionsmedlemmarna för att ge den ”gröne” ynglingen alltför ansvarsfulla uppgifter. Praktiktiden blev trots allt kort. Fadern avled i oktober 1927, och sonen utsågs vid sidan av Walto Wihtori Tuomioja till chefredaktör för Helsingin Sanomat med ansvar för utrikesfrågor, ekonomi och övervakning av tidningens tekniska utveckling. Samtidigt övergick tidningens aktiemajoritet i familjen Erkkos ägo, och Eljas Erkko blev också verkställande direktör för Aktiebolaget Sanoma Oy, som grundats för Helsingin Sanomat 1904.
Som tidningsutgivare visade Erkko prov på framsynthet och verklighetssinne oberoende av om reformerna gällde teknik eller tidningens innehåll. Eftermiddagstidningen Ilta-Sanomat, grundad 1932, ett antal bildtidningar och en bildbyrå vittnar om en snabb tillväxt. Som den största tidningen i landet utvecklades Helsingin Sanomat till en vägvisare.
Erkko var också i sitt nya uppdrag intresserad av utrikesaffärer. Han reste mycket på 1930-talet och träffade både inhemska och utländska diplomater som han lärt känna under sin tid i utrikesförvaltningen. Under sin korta tid som riksdagsman i mitten av 1930-talet var Erkko suppleant i utrikesutskottet och var med om att styra den finländska utrikespolitiken mot en nordisk kurs. Eftersom hans diplomatvänner gärna rapporterade om den internationella utvecklingen och även utrikesministeriet ansåg det viktigt att informera tidningspressen i landet, var Erkko väl insatt i utrikesärendena. Också som tidningsman hade han direkta kontakter till statsledningen och till de olika främmande beskickningarna i Helsingfors. Kunnandet kompletterades med egna utrikesresor och en omfattande beläsenhet.
Tidningens ledning fjärmade sig småningom från Framstegspartiet, vars äldre generation inte ville avstå från sitt huvudorgan. Partiet redde sig inte utan tidning; det behövde Erkkos politiska och utrikespolitiska erfarenheter. De lösa kontakterna mellan Helsingin Sanomat och Framstegspartiet bröts dock slutligen 1943, då tidningen förklarade sig oavhängig.
Helsingin Sanomats verkställande direktör och chefredaktör Erkko blev i december 1938 utrikesminister, efter sin lärare Rudolf Holsti. Han innehade otvivelaktigt den för uppgiften nödiga kompetensen, men då det nu blev fråga om krig och fred, visade sig uppgiften vara svårare än någonsin.
Sveriges kung Gustaf V inbjöd de nordiska monarkerna och republiken Finlands president till Stockholm den 18 oktober 1939. De nordiska ländernas utrikesministrar deltog också, bland dem Erkko. Genom mötet ville man för världen understryka vikten av nordiskt samarbete i det då spända läget; Polen hade ju delats för fjärde gången, och även på västfronten förberedde man sig för krig. Enligt Erkkos anteckningar var resan till det yttre lyckad men psykiskt den tyngsta i hans liv. Det klarnade för honom en gång för alla att Finland stod allena mot Sovjetunionen. J. K. Paasikivi förhandlade samtidigt i Moskva, varför utrikesministerns varje förehavande och uttalande och hans tidnings ställningstaganden följdes med oavlåtlig uppmärksamhet – trots att han avgått som chefredaktör då han tillträdde som utrikesminister.
Då förhandlingarna i Moskva framskred delade sig statsledningens åsikter i Finland: en del var beredda att avstå från områden som man inte kunde försvara i händelse av krig, andra motsatte sig kategoriskt landöverlåtelser. Erkko hörde till den sistnämnda gruppen och kunde stödja sig på den kompromisslösa allmänna opinionen. Utåt uppträdde han synnerligen optimistiskt, och varken rapporterna från utlandet eller den inhemska underrättelsetjänsten tydde på någon nära förestående konflikt. Efter vinter- och fortsättningskrigen ville man dock av politiska skäl ifrågasätta de högsta beslutsfattarnas verksamhet och talade därför om Erkkos krig, vilket från ett senare perspektiv ter sig överdrivet.
Vid vinterkrigets utbrott 1939 avgick A. K. Cajanders regering, och Erkko utsågs till tf. chargé d’affaires i Stockholm. Paasikivi hade anhållit om avsked från tjänsten som Finlands minister i Stockholm, när han åtog sig att bli Finlands chefförhandlare i Moskva. Under sin tid i Stockholm, som sträckte sig fram till maj 1940, organiserade Erkko hjälpen från Sverige till Finland och deltog i hemlighet i de fredsunderhandlingar som påbörjades i Stockholm. För sina insatser utnämndes Erkko sedermera 1957 av presidenten till utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister.
År 1943 var han med om att grunda Finland-Amerika föreningen; ett initiativ som tog sikte på framtiden men genast förorsakade tyskt missnöje. Erkko var föreningens förste ordförande 1943–1946.
Efter kriget ägnade Erkko sig åt att utveckla sina tidningar. Helsingin Sanomat växte till en nyhetstidning av internationella mått. Nyhetskontakterna till utlandet hade sedan 1930-talet förbättrats genom avtal med stora nyhetsbyråer och tidningar. Tidningen sände också ut korrespondenter. Det nya kunnandet gagnade utöver Helsingin Sanomat också Finska notisbyrån och landets tidningsutgivarorganisationer, då Erkko ställde sin sakkunskap till deras förfogande.
Trots att Erkko ovedersägligen var en begåvad tidningsman, fattade han sällan pennan personligen, och i detta hänseende påminde han om sin far Eero Erkko. Eljas Erkko hade ett säkert öga då det gällde att välja journalister till sin tidning, trots att det föreföll ske slumpmässigt. Han ställde sig också i svåra stunder bakom de ansvariga på sina redaktioner. Presidenterna Paasikivi och Urho Kekkonen kunde ta Helsingin Sanomat i upptuktelse för felaktiga ställningstaganden mot regeringens politik och för att äventyra landets utrikespolitik. Men ledarskribenterna, liksom skämttecknaren Kari Suomalainen, fick arbeta i fred.
I Sanoma Oy utvecklades Erkko till en patriark. Hans omsorg sträckte sig i tidningen långt utöver arbetsuppgifterna. Om han fick veta att en arbetstagare råkat ut för en olycka hjälpte han frikostigt. Omsorgen om sina underordnades väl visade sig i synnerhet under matbristens dagar under krigsåren. Han köpte ett stycke åkermark i stadens utkant för potatisodling. När det rådde bostadsbrist i landet efter kriget lät Sanoma Oy uppföra flera stenhus för sina arbetstagare.
Eero Erkko främjade sin tidnings intresse för nordiskt samarbete och deltog i internationella journalistmöten. Han var vidare grundare av och andra ordförande för Internationella Pressinstitutet (IPI). Erkko hade redan tidigare kallats till medlem av National Press Club i Förenta staterna.
I affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki fortsatte han sin fars arbete och blev slutligen ordförande för dess förvaltningsråd. Han hade också förtroendeuppdrag inom försäkrings-, sjöfarts- och luftfartsbranscherna. Erkko sökte motvikt till sina arbetsuppgifter i segling, bridge och golf; han hörde till dem som införde golfen i Finland och administrerade sporten i årtionden. Även idrotten och kulturen fick ekonomiskt stöd av Erkko.
I sin politiska åskådning var Erkko framstegsvänlig och liberal utan att för den skull vara någon egentlig partiman. Det har också sagts att hans idealism inte på långt när var lika stark som hans sinne för det praktiska. Även den från Helsingin Sanomats föregångare Päivälehtis dagar bekanta betoningen av lagligheten kom klart till uttryck då rikets samhällsordning fick utstå påtryckningar från höger och vänster. Till sin internationella inriktning var Erkko anglofil, men han bilade regelbundet i Tyskland. Den nordiska orienteringen hade i Erkko en orubblig anhängare.
Eljas Erkko uppskattade inte offentlighet kring sin egen person. Detta syntes i firandet av hans födelsedagar. Men desto aktivare tog han fram Päivälehtis och Helsingin Sanomats historia, då skäl härtill förelåg.
Det undgick inte Eljas Erkko under hans sista levnadsår att Helsingin Sanomat igen började framstå som en något gammaldags och stagnerad tidning som var i behov av förnyelse. Liksom Eero Erkko valt sin son till sin efterföljare, överlämnade Eljas Erkko ansvaret till sin son Aatos Erkko, som tillsammans med Teo Mertanen fick fullmakt att utveckla tidningen. På detta sätt satte Eljas Erkko i gång sin sista tidningsreform; resultatet fick han inte längre möjlighet att se.
Keijo K. Kulha
Juho Eljas Erkko, född 1.6.1895 i Helsingfors, död 20.2.1965 i Helsingfors. Föräldrar Helsingin Sanomats huvudredaktör, ministern Eero Erkko och Maria Aurora (Maissi) Holländer. Gift 1922 med Violet Eugenie Sutcliffe.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Brotherus, Eljas Erkko. Legenda jo eläessään (1973); K. K. Kulha, Sanasotaa ja sovittelua. Helsingin Sanomain poliittinen linja itsenäistymisestä talvisotaan (1989); O. Manninen & R. Salokangas, Eljas Erkko. Vaikenematon valtiomahti (2009); H. Rautkallio, Talvisodan Erkko ja amerikkalaiset yhteydet (1990).
BILDKÄLLA. Erkko, Eljas. Foto: Ateljé Rasmussen, 1938/1939. Utrikesministeriets arkiv.