Kaarlo Hillilä hade i egenskap av minister, landshövding i Lapplands län och direktör vid Folkpensionsanstalten stort inflytande i politiken framför allt på 1930- och 1940-talen. Han var därtill en inflytelserik person inom Agrarförbundet. I flera av sina politiska uppdrag främjade han vännen Urho Kekkonens politiska karriär.
Kaarlo Hillilä, som var född i Uleåborg, hörde till samma generation av jurister inom Agrarförbundet som Urho Kekkonen, Reino Kuuskoski och Paavo Kastari. På 1920-talet hade de anslutit sig till Akateeminen Karjala-Seura (AKS, Akademiska Karelen-Sällskapet) och nådde under 1930-talet en central ställning inom det finländska samhället. Tillsammans lade de grunden för den politik som fördes i Finland under de kommande årtiondena.
På 1920-talet räknade Kaarlo Hillilä sig till det av Elias Simojoki grundade ”Lotinanpellon liitto” (Lotinanpeltoförbundet), som på skämt, men inte utan ett visst allvar, planerade att militärt övergå Svir. Han var även en ofta sedd gäst i Perjantaiklubi (Fredagsklubben), som grundats av Yrjö Ruutu; klubben drev en radikal statssocialism. Efter att i början av 1930-talet ha utträtt ur AKS stiftade Hillilä tillsammans med några andra som också hade lämnat AKS organisationen Akateemiset Maaseudun Nuoret (Landsbygdens unga akademiker).
Med sin akademiska bakgrund tillförde Hillilä Agrarförbundet sin generations vision om hur politik kunde bedrivas utanför bysamhällena och stugkvällarna, bl.a. genom vänskapsförbindelser och PR-verksamhet. Ett viktigt mål för Hillilä och hans meningsfränder var även att bryta det inflytande Agrarförbundets s.k. högerflank utövade.
Kaarlo Hillilä, som avlade högre rättsexamen 1926 och erhöll vicehäradshövdings titel som 27-åring, blev 1929 den förste köpingsdirektören i Rovaniemi då orten erhållit köpingsrättigheter. Efter att under några år ha tjänstgjort som jurist i en affärsbank återvände han 1933 till sin tjänst som köpingsdirektör och ordförande för magistraten i Rovaniemi. Före tjänstemannakarriären hade den unge Hillilä under inbördeskriget deltagit i striderna vid Uleåborg 1918, i estniska frihetskriget och i Aunusexpeditionen 1919, förutom att han varit tf. länsman på några orter.
Under A. K. Cajanders regering, då hans bästa vän och rumskamrat under studietiden Urho Kekkonen var inrikesminister, utnämndes Hillilä 1938 till landshövding i det nygrundade Lapplands län. Redan dessförinnan hade han tillsammans med Kekkonen uppgjort en plan för att upplösa den högerradikala Isänmaallinen kansanliike (IKL, Fosterländska folkrörelsen) i avsikt att stärka Agrarförbundets inrikespolitiska ställning. Planen rann dock ut i sanden efter det att domstolen vägrat godkänna det beslut om upplösning som statsrådet fattat utifrån Hilliläs promemoria.
Hillilä upprätthöll under fortsättningskriget synnerligen hjärtliga förbindelser med tyskarna och speciellt med generalöverste Eduard Dietl. Tyskarna kallade den aktive Hillilä ”Landespräsident”, och officerarna hade fått uppfattningen att man i finländska ärenden uttryckligen skulle konsultera honom. Den tyske ambassadören Wipert von Blücher kunde 1942 konstatera att kontakterna mellan landshövding Hillilä och de i Lappland stationerade tyska trupperna var utmärkta; för sina förtjänster som vapenbroder erhöll Hillilä riddartecknet med kraschan av Tyska örnens orden.
I krigets slutskede började tyskarna dock misstänka att Hillilä ägnade sig åt fredsförberedelser bakom deras rygg; Hillilä ”spelade lönnlig fredsviolin”, konstaterade pressattachén Hans Metzger. Attachéns misstankar var inte grundlösa, för redan så tidigt som 1942 hade Hillilä och Kekkonen börjat smida planer på att grunda en finsk exilregering.
Förutom av tyskvänlighet präglades Hilliläs verksamhet under fortsättningskriget av storfinskhet; han var påtänkt som landshövding i det Ingermanlands län man drömde om. Hos landets politiska ledning hade Hillilä även yrkat på att Murmanskbanan skulle skäras av. Å andra sidan hade han regelbundet varje vecka under fortsättningskriget rapporterat till statsministern, presidenten och överbefälhavaren om sitt tyska umgänge.
Hillilä kom att inta en synlig position i rikspolitiken då han i augusti 1944 utnämndes till inrikesminister i Antti Hackzells ”fredsministär”. Regeringsbildningen hade varit svår då man inte ville utnämna gamla krigstida politiker. Å andra sidan var i synnerhet president Mannerheim inte heller villig att godkänna företrädare för fredsoppositionen som ministrar. Hillilä, som under hösten 1944 stått fredsoppositionen nära, ansågs dock vara lämplig som ”ny man” i regeringen. En vägande merit var att han som landshövding i Lappland effektivt hade försvarat den finska civilförvaltningen mot den tyska militärförvaltningen. I synnerhet Mannerheim lade vikt vid detta, och Hillilä utnämndes till minister, trots att hans eget parti inte ville godta honom som sin representant. En bidragande orsak, hette det, till Mannerheims stora förtroende för Hillilä var dennes förmåga att tömma ett till bredden fyllt snapsglas – den s.k. marskens sup – då han första gången intog lunch hos marskalken.
I egenskap av inrikesminister kom Hillilä att spela en central roll visavi de åtgärder som följde på fredsslutet. Redan före vapentillståndet lät han häkta de mest synliga företrädarna för de nationalsocialistiska smågrupperna. Fastän han några år tidigare varit beredd att upplösa IKL, ingrep han inte mot partiet efter att dess ledning försäkrat honom att man inte skulle vidta några åtgärder till förmån för tyskarna. Detta räddade dock inte IKL från att finnas bland de tidigaste organisationerna som upplöstes till följd av vapenstilleståndsfördraget.
Sedan Hackzell förlamats i ett slaganfall vid fredsunderhandlingarna i Moskva ersattes hans ministär i slutet av september 1944 med Urho Castréns regering, där Hillilä fortsatte som inrikesminister. Samma portfölj innehade han även i J. K. Paasikivis andra regering, som bildades i november. I dessa regeringar fick inrikesministern handlägga ett flertal ärenden som följde på fredsslutet och tolkningsfrågor som hörde samman med bestämmelserna i det vapenstillestånd som slutits i Moskva. Hillilä fick lov att förnya Statspolisens högsta ledning. Ministeriet och Statspolisens uppgift blev nu att rikta uppmärksamheten mot de kretsar som vapenstilleståndsfördraget stämplade som fascister och Hitleranhängare, i stället för kommunisterna och skogsgardisterna som tidigare. Detta förutsatte att Hillilä underhandlade med den sovjetiska kontrollkommissionens högsta ledning samt att han såg till att kontrollkommissionens ukaser följdes samvetsgrant.
Hillilä åtnjöt i alla avseenden kontrollkommissionens och dess ledare Andrej Zjdanovs förtroende. Detta hade han vunnit genom att snabbt uppfylla vapenstilleståndets förpliktelser och att målmedvetet, delvis genom Hella Wuolijokis förmedling, sträva efter kontrollkommissionens gunst. I likhet med Kekkonen var Hillilä bland de första borgerliga politiker som hösten 1944 fordrade att den yttersta vänstern skulle tas med i regeringen och att kommunisternas företrädare Yrjö Leino skulle utnämnas till minister. Hillilä utformade den politik som Kekkonen senare tillämpade i förhållande till ryssarna, att redan på förhand ge efter så mycket som nödvändigt och samtidigt försäkra sig om att man kunde hålla de sista ställningarna. Hillilä fick även beröm för att effektivt ha garanterat kontrollkommissionens säkerhet.
Då Paasikivis tredje regering bildades efter riksdagsvalet i mars 1945, fick Hillilä lov att lämna över inrikesministerns portfölj till Yrjö Leino, som representerade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). I den nya regeringen reserverade man folkförsörjningsministerns portfölj för Hillilä, eftersom han enligt Leino hade goda förbindelser med Sverige. I november 1945 utsågs han till andre minister i såväl kommunikationsministeriet som socialministeriet. Vid denna tid drev Hillilä och Kekkonen tillsammans på president Mannerheims avgång, och Kekkonen var Hilliläs kandidat till statsministerposten.
Som folkförsörjningsminister i det efterkrigstida Finland fick Hillilä tampas med bristen på förnödenheter och den därav föranledda ransoneringen på så gott som alla områden. Av denna orsak var folkförsörjningsministern chef för den utan tvekan mest avskydda förvaltningsgrenen bland vanligt folk. Man lät till och med medvetet folkets uttalade missnöje rikta sig mot folkförsörjningen, för jämfört med protester mot vapenstilleståndets bestämmelser eller annat utrikespolitiskt ömtåligt missnöje var detta ofarligt.
Sedan Hilliläs tid som minister tagit slut våren 1946 återvände han som landshövding till Lappland. Han utnämndes dock redan följande år till direktör vid Folkpensionsanstalten, då dess direktörstjänster besattes med personer som gjort sig bemärkta inom politiken; de kom i huvudsak från Agrarförbundet.
Kaarlo Hillilä hade fortsatt stort inflytande på landets politik och var en påverkare i bakgrunden, för Agrarförbundet och speciellt för Kekkonen. Hillilä och Kekkonen begrundade tillsammans kommunisternas användbarhet som redskap för Finlands politik gentemot Sovjetunionen och kom fram till att Finlands kommunistiska parti (FKP) kunde förbigås genom direkta förbindelser till Moskva. Att etablera dylika förbindelser underlättades av att såväl Kekkonen som Hillilä hade knutit kontakter med den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s representanter i Finland, Dmitrij Popov och Jelisej Jelisejev, liksom också med personer från den brittiska underrättelsetjänsten. Hillilä var med andra ord med om att skapa den politiska linje som förde Kekkonen mot ett överlägset inflytande. Hillilä lyckades dock inte helt vinna ryssarnas, lika litet som de inhemska kommunisternas förtroende; i likhet med tyskarna under kriget misstänkte också kommunisterna att han satt på två stolar.
De vänskapsband som Hillilä och Kekkonen knöt redan under studietiden bevarades intakta, och Hillilä spelade en viktig roll som främjare av Kekkonens väg till makten. Hilliläs rikliga alkoholkonsumtion hade emellertid redan i slutet av 1940-talet gått så långt att han inte längre var aktuell som minister. Tjänsten som direktör vid Folkpensionsanstalten och tiden som tf. generaldirektör kan framför allt uppfattas som en belöning. Under 1950-talet spelade han inte längre någon synlig politisk roll. Då han drog sig tillbaka fjärmade han sig också från Kekkonen, som var på väg mot den högsta makten. Denne skulle aldrig finna en stallbroder av samma slag som Hillilä. Kekkonen planerade visserligen så sent som 1957 att utnämna Hillilä till överpolisinspektör, men insåg realiteterna och avstod från tanken.
Mikko Uola
Kaarlo Henrik Hillilä, född 27.5.1902 i Uleåborg, död 14.5.1965 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen Juho Kustaa Hillilä och Selma Sofia Nauha. Gift 1926 med Elsa Nordlund.
PRODUKTION. Eräät Lapin läänin kunnat ja asutustoiminnan niille aiheuttama koulurasitus (1937).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kaarlo Hilliläs privatarkiv, Urho Kekkonens arkiv, Orimattila; Kaarlo Hilliläs arkiv, Riksarkivet; Kaarlo Henrik Hilliläs arkiv, Uleåborgs landskapsarkiv. W. von Blücher, Ödesdigra år. Diplomatiska minnen från Finland 1935–1944 (1950); H. Metzger, Poliittiset aseveljet. Kolmannen valtakunnan edustajana jatkosodan Suomessa 1941–1942 (1985); Neljätuhatta veljestä, sataneljä elmäntarinaa (1991); J. Nevakivi, Ždanov Suomessa (1995); K. Rentola, Niin kylmää että polttaa (1997), V. J. Sukselainen, Halusin valtiomieheksi (1997); J. Suomi, Urho Kekkonen. I–IV (1988–1992); M. Uola, Vallankumouksellisia, vakoilijoita ja aseveljiä. Myyttejä ja tosiasioita Lapin historiasta 1910-luvulta 1940-luvulle (2010); Valtioneuvoston historia 1917–1966 II. Ministeristöjen historia 1939–1966 (1977).
BILDKÄLLA. Hillilä, Kaarlo. Uusi Suomis bildarkiv.