Ingeborg Åkesdotter Tott var maka till riksföreståndaren Sten Sture och en av sin tids mest inflytelserika kvinnor både i kraft av sin ställning och på grund av sin starka personlighet. Efter sin makes död bodde Ingeborg på Tavastehus slott, där hon var slottskommendant fram till sin död.
Ingeborg Åkesdotter Tott var en av de mäktigaste kvinnor som levt i Finland. Som maka till riksföreståndaren Sten Sture d.ä. var hon nämligen jämställd med Sveriges drottningar. Efter 1460 var Ingeborg Åkesdotter under en tid förlovad med Hans Sigurdsson, som hörde till Norges högsta adel, men 1466 eller 1467 giftes hon bort med kung Karl Knutssons systerson Sten Gustafsson Sture. Äktenskap var enligt medeltida praxis en affärsuppgörelse mellan två släkter. Ingeborg var brorsdotter till de mäktiga Axelssönerna Erik och Ivar (Tott). Knappast anade Ingeborg Åkesdotter vid sitt giftermål att hennes make skulle bli långvarig riksföreståndare i Sverige. Det hade varit mer sannolikt att ämbetet skulle tillfalla någon av hennes farbröder. Av dessa var Ivar Tott sedan september 1466 svärson till Sveriges kung. När Karl Knutsson avled 1470 valdes dock Sten Sture till riksföreståndare.
Under 17 år stod Ingeborg Tott vid sin makes sida, med maktpåliggande uppgifter som att sköta om slott och län under sin makes frånvaro. Samtidigt var hon välgörare samt en vän av kyrkan och olika kultursträvanden. Äktenskapet var dock barnlöst.
Sten Sture tvingades 1497 att ge vika för unionskungen Hans. Han förlänades ändå hela Finland och dessutom beviljade kungen Tavastehus slottslän åt Ingeborg Åkesdotter som änkesäte den 3 december 1497. Med hjälp av medel från Tavastehus bekostade Ingeborg 1498 tryckningen av Alanus de Rupes berömda latinska skrift De dignitate et utilitate Psalterii Beatae Virginis Mariae (Jungfru Marie psaltare). Under hela den följande politiska omvälvningens tid bevarade Sten Sture sin position som en av Sveriges mäktigaste män och Ingeborg Åkesdotter behöll sitt änkesäte.
Efter Sten Stures död den 14 december 1503 hamnade Ingeborg Tott i en politisk nyckelposition. Frågan var vem som skulle betala vad som återstod av Sten Stures avsevärda skuld till legosoldaterna, hans arvingar eller den nye riksföreståndaren Svante Nilsson. Sten Sture hade redan i ett par fall dömts att betala ersättning åt Svante för dennes tjänster till förmån för riket under kriget mot ryssarna. Ingeborg hade å sin sida rätt att kräva en tredjedel av lösöret från de slott som hennes make förfogat över. Till Svantes bekymmer hörde också en osäkerhet om huruvida Sten Stures tidigare förtrogna alls skulle godkänna riksföreståndarvalet.
Den komplicerade och ömtåliga situationen klarades upp först i oktober 1504. Svante Nilsson hade först betalat de utländska ryttarnas fordringar, och i oktober gick Ingeborg Tott med på att ge honom Korsholms slottslän och Vadsbo härad i Västergötland tills skulden hade betalats. Med värdet på en tredjedel av lösöret avkortades Ingeborgs skuld, och hon överlät alla slott förutom Tavastehus till Svante Nilsson. Dessutom fick hon behålla Kumogårds län, alltså Satakunda.
Ingeborg Åkesdotter Tott flyttade till Tavastehus slott, där det tidigare knappast hade funnits en så högt uppsatt husfru. Frågan om en kvinna kunde fungera som slottskommendant uppstod likväl, i en tid då man fruktade att fasorna från kriget mot ryssarna ett årtionde tidigare skulle upprepas. Riksföreståndarens änka hade stor erfarenhet av att underhålla slott, men riksrådet beslöt våren 1505 att till Ingeborgs hjälp sända hennes brorsdotters man, riksrådet och riddaren Folke Gregersson, för att bevaka intressena för den barnlösa änkans arvingar. Folke anlände till Tavastehus, men slottets portar stängdes framför honom. Ingeborg Åkesdotter förklarade att hennes folk inte ville övergå i Folkes tjänst och att hon hade observerat att denne endast hade med sig en handfull män, alltför få för att bidra till ökad säkerhet. Den verkliga orsaken fick han också höra: slottet kunde icke ha två herrar. Portarna förblev stängda.
Källorna berättar att ”fru Ingeborg” uppträdde som en riktig slottskommendant. Men det finns inga bevis för att hon skulle ha stått i spetsen för sina knektar på tingsresor, och hon drog heller inte ut för att leda de män som 1507 sändes till Finska viken för att avvärja danskarnas anfall. Men fogdarnas och häradshövdingarnas räkenskaper har hon granskat och på det hela taget övervakat slottets hushåll.
I december 1507 kungjordes att slottsfrun avlidit. Hon begravdes bredvid sin man vid Mariefreds klosterkyrka i närheten av Gripsholms slott. Tavastehus slott förlänades till hennes brorson, riddaren Åke Göransson.
Det gick många rykten om Ingeborg Tott. Hon påstods ha haft sin mans kusin Nils Klausson som älskare, och om hennes begravning berättas att stämningen blev så yster att gästerna blev ivriga att dansa. Å andra sidan minns man henne som mycket from; under fastan delade hon ut gåvor till de fattiga och tände ljus till minne av Kristi sår.
Ingeborg Åkesdotter Totts ansikte lär ha utgjort modell för prinsessan i skulpturgruppen Sankt Göran och draken i Stockholms storkyrka 1484–1489. Hennes vapen hänger på den östra gaveln i Janakkala kyrka, tillsammans med två andra av släkten Totts vapen, som ett minne av att hon påbörjade byggandet av kyrkan. Den färdigställdes av hennes brorson, den nye kommendanten på Tavastehus slott, Åke Göransson Tott.
Seppo Suvanto och Anneli Mäkelä-Alitalo
Ingeborg Åkesdotter Tott, maka till riksföreståndaren i Sverige, född ca 1445, död 1507 på Tavastehus slott. Föräldrar danska riksrådet, riddaren Åke Axelsson Tott och Märta Bengtsdotter av Vinstorpsätten. Gift ca 1466−1503 med riksföreståndaren i Sverige Sten Sture den äldre.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.W. Ruuths kopiesamling, Riksarkivet. T. Hockman, Kolmen polven perilliset. Ingeborg Aakentytär (Tott) ja hänen sukunsa (n. 1460−1507) (2006); J. jaakkola, Suomen historia VI. Suomen sydänkeskiaika II (1959); V. Kerkkonen, janakkalan historia (1976); Linnassa ja sen liepeillä. Elämää Hämeen linnassa (1990); K.-G. Lundholm, Sten Sture den äldre och stormännen. Lund (1956); Å. Ohlmarks, Alla Sveriges drottningar. Stockholm (1983); L. Sjödin, Gamla papper angående Mora socken II. Västerås (1932).