Fredrik Wilhelm Pipping var professor i lärdomshistoria, universitetsbibliotekarie, rektor för Helsingfors universitet och chef för senatens ecklesiastikexpedition. Han blev särskilt känd som bibliotekarie för att ha återupprättat biblioteket efter Åbo brand. Han grundade universitetets Fennica-samling och gav ut den första särskilda katalogen över böcker som tryckts i Finland.
Fredrik Wilhelm Pippings far, Åboköpmannen Jost Joachim Pipping, hade bedrivit studier vid akademin i Åbo och strävade efter att ge sina åtta barn, Fredrik och hans sju systrar, en god utbildning. Från sex års ålder undervisades gossen av flera informatorer, och mindes senare särskilt en av dem med värme, Johan Henrik Meinander, lektor vid trivialskolan.
Familjen bodde nära akademins boktryckare Johan Christopher Frenckell. Fredrik besökte gärna tryckeriet och blev från barnsben bekant med de olika stadierna i produktionen av böcker. Han lärde känna hemligheterna med sättning och tryckning och blev särdeles fascinerad. Ännu som åttioåring såg han sin kärlek till böcker och boktryck som ett arv från barndomen och de intryck han fått i Frenckells tryckeri.
Som sextonåring skrevs Fredrik in vid akademin i Åbo. De föreläsningar som gjorde det djupaste intrycket på honom hölls av Henrik Gabriel Porthan, professor i vältalighet, Gustaf Gadolin, professor i hebreiska och grekiska, och Frans Michael Franzén, som var professor i lärdomshistoria samt senare i moral och historia. Pipping disputerade pro exercitio under Porthans presidium 1803 och lade två år senare under Johan Bonsdorff fram sin avhandling pro gradu, i vilken han behandlade Homeros. Samma år promoverades han till filosofie magister.
Våren 1806 fortsatte Pipping sina Homerosstudier och skrev avhandlingen Epitheta Apollonis Homerica, som lärdomsprov för en docentur i grekisk litteratur vid akademin. Kort därefter skrev han in sig vid Uppsala universitet för att förkovra sig i klassiska språk och litteraturhistoria. Efter att ha återvänt till Finland hösten 1807 ägnade han sig åt att handleda studenter i deras avhandlingsarbete och ordnade privat tillfällen för vetenskapliga diskussioner. Så småningom kom han emellertid att i allt högre grad intressera sig för lärdomshistoriska ämnen. År 1811 blev han amanuens vid akademins bibliotek, och året därpå utsåg konsistoriet honom till vikarie för Gabriel Palander, som varit bibliotekarie och professor i lärdomshistoria men nu innehade professuren i teoretisk filosofi. Efter två läsår konstaterade man att Pipping skött sitt vikariat så väl att han 1814, trots att han endast var trettio år och saknade lärdomsprov, utnämndes till professor i lärdomshistoria och bibliotekarie. Han efterträdde Palander, som i januari 1813 övergick till en professur i filosofi.
Som professor fortsatte Pipping att hålla föreläsningar, främst inom lärdomshistoria och klassisk litteratur. Han utgav även akademiska tal och inbjudningsskrifter samt handledde studenter. Under hans presidium ägde 30 disputationer rum 1813–1827. Den största dissertationssviten, De bibliothecariis Academiae Aboensis, bestod av 21 delar och behandlade bibliotekarierna vid Åbo akademi. Pipping såg uppdraget som bibliotekarie som sitt huvudsakliga värv, och kom med tiden att ägna sig allt mer åt detta, dock utan att försumma sina uppgifter som professor.
Som bibliotekarie hade Pipping en berömd föregångare, Henrik Gabriel Porthan. Tack vare Porthan var akademins bibliotek i mycket gott skick eftersom han hade ägnat mycken tid åt att utveckla det. Efter Porthans död tillföll hans eget omfattande bibliotek till en början akademin. Vid ordnandet kom Pippings sakkännedom och hängivna inställning till bibliotek generellt till sin rätt. Han gick på många sätt i sin lärofaders fotspår och förespråkade den biblioteksuppställning denne infört, även om det redan under Pippings tid var delvis föråldrat. Systemet innebar att böckerna ordnades mekaniskt efter format och övrigt utseende oberoende av innehåll, medan det tidigare systemet hade utgått från böckernas ämnesområden. I sin avhandling De bibliotheca ordinanda (1819) motiverade Pipping sin ståndpunkt bland annat med ekonomiska synpunkter – ett system som grundade sig på format var lättare att sköta och krävde mindre bibliotekspersonal än ett som utgick från ämne.
Den 4 september 1827 bröt den stora branden ut i Åbo. Av bibliotekets ca 40 000 volymer lyckades man rädda endast 830. Efter att akademin ödelagts flyttades universitetet enligt kejsarens reskript till Helsingfors. Då nyheten om bibliotekets öde spreds, började det strömma in donationer från olika håll i Europa. De största kom från Ryssland, men bidrag inflöt även från Danmark, England och Tyskland. Tjugo år efter branden var det nya biblioteket redan dubbelt så stort som det gamla hade varit.
Förutom bibliotekarie och professor var Pipping inspektor för Borealiska nationen, promotor 1832 och 1833, dekanus för filosofiska fakulteten (1832–1833) och rektor för universitetet (1833–1839). Han var snabb att ordna upp det nya biblioteket i Helsingfors och tog sina söner till hjälp. Arbetet framskred i rask takt; redan en kort tid efter flyttningen var det möjligt att låna på biblioteket. År 1837 bad Pipping om avsked från sin professur för att helt kunna ägna sig åt biblioteket.
I Helsingfors ställde Pipping fortfarande upp böckerna efter format. Han kom att avvika från sitt etablerade system endast på en avgörande punkt. Alla i Finland tryckta eller Finland berörande skrifter samlades till en avdelning för sig, som fick namnet Fennica-samlingen. Den bildar fortfarande grunden för den s.k. nationalsamlingen vid Nationalbiblioteket i Helsingfors. Då konsistoriet i början av 1840-talet fattade beslut om ett annat uppställningssystem, blev Pipping så stött att han lämnade sitt uppdrag som universitetsbibliotekarie. Han fortsatte dock sitt arbete på frivillig bas.
För Pipping var samlingen med inhemsk litteratur, Fennica-samlingen, bibliotekets viktigaste. Även den hade skadats svårt i branden. Pipping tog sig an att börja samla in uppgifter om den äldsta finländska litteraturen och själva böckerna för bibliotekets samlingar. Grunden för arbetet utgjordes av den inhemska boksamling lektorn Carl Keckman hade testamenterat till Pipping och som tillföll honom efter Keckmans död 1833. Till hjälp hade han bonden Matti Pohto, som hade stor kännedom om den finskspråkiga litteraturen. Pohto gick från gård till gård och samlade in böcker, och kunde även binda in dem själv. Utgående från den insamlade litteraturen publicerade Pipping 1856–1857 bibliografin Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska, som gavs ut av Finska Litteratursällskapet. I bibliografin finns ca 5 000 skrifter förtecknade. Pohto ägde själv omkring 3 000 av dem och kände till andra så väl att man enligt hans uppgifter kunde katalogisera dem. Hans insats i projektet var synnerligen betydande, också med tanke på att Pipping efter att ha flyttat till den nya huvudstaden aldrig reste längre bort än till Sibbo. Bibliografin följer på många punkter de katalogiseringsprinciper som under andra hälften av 1800-talet kom att utgöra grunden för den beskrivande bibliografin i den anglosaxiska världen.
Pipping märkte i sitt bibliografiska arbete att det var nödvändigt att klarlägga den finländska litteraturens öden och tillkomstskeden, och därför återupptog han efter ett långt uppehåll sina vetenskapliga undersökningar. Han gav ut Några underrättelser om boktryckerier i Finland (1842–1867) i sju delar som skildrar de finländska boktryckeriernas historia; Historiska bidrag till Finlands calendariografi (1858–1862), som bl.a. behandlar Sigfrid Aronus Forsius som kalenderförfattare, samt Bidrag till en historie om Gymnasiiboktryckeriet i Wiborg (1859).
Pipping tilldelades även många förtroendeuppdrag inom vetenskapen och biblioteksvärlden. År 1838 kallades han till ledamot av Société française de statistique universelle. Pipping upphöjdes i adligt stånd 1839 och kallades året därpå till ledamot av sällskapet Curländische Gesellschaft für Litteratur und Kunst. Han valdes också till ordförande i Finska Vetenskaps-Societeten. År 1845 tilldelades Pipping statsråds rang. År 1859 invaldes han som ledamot av kejserliga allmänna biblioteket i S:t Petersburg och två år senare blev han hedersmedlem i Finska Vetenskaps-Societeten. Utöver detta hade han många uppdrag inom andra organisationer, bl.a. Finska hushållningssällskapet. Pipping var ledamot av senatens ekonomiedepartement 1841–1855 och ordförande för ecklesiastikexpeditionen 1841–1853.
Tuija Laine
Fredrik Wilhelm Pipping, född 14.12.1783 i Åbo, död 23.1.1868 i Helsingfors. Föräldrar handlanden Jost Joachim Pipping och Magdalena Katarina Lexell. Gift 1817 med Engla Christina Florin.
PRODUKTION. Epitheta Apollinis Homerica (1806); Comparatio inter Iphigeniam in Aulide, Euripidis & Racinii I−II (1812); De bibliothecariis Academiae Aboënsis (1813−1827); De bibliotheca ordinanda I−II (1819); Historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland I−VI, VII−VIII (1842−1860; 1840−1864); Afhandling om de statsanslag i Finland som kallas deputat (1853); Historiska bidrag till Finlands calendariografi I−III (1858−1862); Bidrag till en historie om Gymnasiiboktryckeriet i Wiborg (1859); Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska, äfvensom öfver några andra arbeten, innehållande någon uppsats på detta språk, eller annars ledande till dess kännedom (1856−1857). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Jörgensen, Universitetsbiblioteket i Helsingfors 1827−1848 (1980); W. Lagus, Minnes-tal öfver Fredrik Wilhelm Pipping. Acta Societas Scientiarum Fennicae IX (1871); O. Mustelin, ”De bibliotheca ordinanda”. Om F. W. Pippings dissertation av år 1819. Mundus librorum. Kirja- ja oppihistoriallisia tutkielmia (1996); Hugo E. Pipping, Kring Fredrik Wilhelm Pippings inskriptionstal. Historiska och litteraturhistoriska studier 50 (1975).
BILDKÄLLA. Pipping, Fredrik Wilhelm. Oljemålning (detalj): Carl Peter Mazér, 1836 eller 1837. Finlands nationalmuseum. Museiverket.