Björn ”Nalle” Westerlund är ett av de stora namnen inom den efterkrigstida industrin i Finland och i synnerhet i historien om utvecklingen av Nokia Ab, som blivit ett av de ledande företagen i världen. Som chef för Finska Kabelfabriken Ab lyckades han få sitt bolag att växa genom en lönsam östhandel. Genom att grunda elektronikavdelningen 1960 skapade han grundbetingelsen för Nokias senare framgång. Westerlund var den centrala pådrivaren inom Industrins Kraft Ab, som byggde två privata kärnkraftverk i Finland.
Man kan försöka söka förklaringen till den osedvanliga dynamiken i Björn Westerlunds långa karriär som industriman i släktbakgrunden, men också i en grundläggande spänning i densamma. Fadern, bergsrådet Torsten Westerlund, var verkställande direktör för Finska Gummifabriken Ab och hörde sålunda till industrifamiljerna och handelshusen Westerlund samt Pentzin och Bergbom från Uleåborg. Om den tyska modern Elisabeth Köppels bakgrund vet man föga. Björn Westerlund föddes 1912 i Hannover i Tyskland medan hans föräldrar var förlovade. Detta förorsakade senare en särskild utredning sedan Westerlund 1961 utnämnts till handels- och industriminister. Vänsterpressen misstänkte att han inte var ”infödd finsk medborgare”, såsom grundlagen förutsatte av en minister. Frågan utreddes och det konstaterades att Westerlund var en infödd finländare.
Björn Westerlund gjorde sitt livsverk som verkställande direktör för Oy Nokia Ab. Bolaget grundades genom en fusion 1967 av Finska Gummifabriken Ab, Finska Kabelfabriken Ab och Nokia Ab. År 1956 hade Westerlund utsetts till vd för Finska Kabelfabriken Ab som efterträdare till den legendariske olympiske brottaren Werner Weckman, som då gick i pension.
Under årtiondena efter krigen gick huvuddelen av Kabelfabrikens produktion till Sovjetunionen, först som krigsskadestånd och senare i form av exportvaror. Värnandet om de politiska relationerna var en väsentlig del av östhandeln. Detta behärskade Westerlund, vilket bevisades av att han 1961 kallades in som handels- och industriminister för en månad i V. J. Sukselainens andra regering. Westerlund stödde inte heller chefdirektören för banken Kansallis-Osake-Pankki Matti Virkkunen i presidentvalet 1968, då denne ställde upp som motkandidat till den högste väktaren av östrelationerna, president Urho Kekkonen. På 1970-talet avpolletterade Westerlund även Georg C. Ehrnrooth, som hörde till de främsta namnen i oppositionen mot Kekkonen, från Nokias styrelse. Westerlund har senare beskrivit relationerna mellan näringslivet och politiken i inställningen till kärnkraftens utbyggnad med orden: ”Bergsrådet Ensio Salmenkallio var av den åsikten att först skulle man sköta näringslivet och sedan politiken. Jag var av motsatt åsikt. Först skulle man sköta politiken och sedan industrifrågorna.”
Sitt kanske mest vittsyftande initiativ tog Björn Westerlund hösten 1958, då han kallade till sig doktor Olli Lehto, som arbetade som matematiker vid Kabelfabriken och var släkt med hans hustru Greta Lehto. Westerlund bad Lehto bereda ett förslag om att införliva elektroniken med Kabelfabriken. År 1960 grundades sålunda en avdelning för elektronik som akademikern Olli Lehto, sedermera både rektor och kansler för Helsingfors universitet, i sina memoarer kallade för ”Sundholmens universitet”. Namnet kom sig av att flera av de främsta namnen inom databehandling i Finland, såsom Martti Tienari och Seppo Mustonen, då anslöt till elektronikavdelningen på Sundholmen. Avdelningen importerade till en början datorer för att utrusta en datacentral. Småningom utvidgades verksamheten med egna experiment gällande tillverkning av elektronisk apparatur, vilket med tiden ledde till att man började tillverka produkter för försäljning.
Styrelseordföranden för Kabelfabriken Eino H. Liljeroos frågade i mitten av 1960-talet Björn Westerlund vad denne ansåg om en fusionering av de tre samägda bolagen med honom själv som högste chef. Torsten Westerlund hade motsatt sig tanken, men sonen Björn var redo för detta. Fusionen genomfördes 1966, så att de två större företagen införlivades med det minsta, Nokia Ab, vars namn ändrades till Oy Nokia Ab.
Trots fusionen fungerade de tre verksamhetsgrenarna – kablar, gummiprodukter och träförädling – med långvariga och självständiga traditioner i stor utsträckning på var för sig. Koncernledningen koncentrerade sig närmast på harmonisering av redovisningen, uppföljning av resultatutvecklingen och på att försiktigt sätta i gång en koncernplanering, samt därtill på forsknings- och utvecklingsverksamhet. Westerlunds närmaste män var ekonomidirektören Bengt Widing och administrative direktören Jarl Hohenthal samt på närmaste nivå därunder, fyra biträdande direktörer. Matti Nuutila, som svarade för verksamheten utomlands, blev senare chef för kabel- och metallsektorn. Harry Mildh svarade länge för samhällskontakter och personalförvaltning. Fredrik Castrén svarade för planering, men han flyttade relativt snart till ledningen för Strömberg. Kari Kairamo, som Westerlund senare upphöjde till sin efterträdare, hade till en början ansvaret för de internationella kontakterna och sedermera för ledningen av träförädlingssektorn.
Elektronikindustrin inom Oy Nokia Ab koncentrerade sig på datakommunikation, och man började sälja företagets dataöverföringsapparater och telefoncentraler till de marknader i Sovjetunionen som kabelaffärerna öppnat. Vid den tiden var det viktigt att sköta relationerna till ministrarna för kommunikationer, information, gas, olja, icke-järnmetaller m.m. Framför allt var utrikeshandelsministrarna Nikolaj Patolitjev och Aleksej Manzjulo viktiga kontakter, som Nokia tog väl hand om. Enligt chefen för Nokia Elektronik Kurt Wikstedt var affärsutbytet österut rätlinjigt: det fanns en som fattade beslut och en kund som alltid betalade punktligt.
Östhandeln gav stor volym och god avsättning för Nokias produkter. Den protektionism som var rådande på andra håll i Europa och i världen samt kabelkartellen förhindrade en öppning av export till andra länder frånsett Turkiet. Datakommunikationsindustrin betecknades som strategisk och skyddades i t.ex. Sverige och Tyskland av kravet på inhemsk tillverkning av statliga beställningar. Det var först när västvärldens handelspolitik liberaliserades och telesektorn avreglerades på 1980-talet som exportmarknaderna öppnades.
Bygget av egna kraftverk, vilket var typiskt för träförädlingsbranschen i början av 1900-talet, nådde för Nokias del sin höjdpunkt med kraftverket Melo i Nokia, då ännu köping i Birkaland. Kraftverket stod färdigt i början av 1970-talet. Företaget Nokias energipolitik ställdes dock inför ett vägskäl, då industrin i Finland gemensamt började planera sin energitillförsel på längre sikt via en ny källa, kärnenergin. Björn Westerlunds personliga insats vid grundandet och driften av Industrins Kraft (TVO), som konstruerade privata kärnkraftverk i Finland, var avgörande, trots att Oy Nokia Ab:s andel i TVO:s energiproduktion understeg 10 procent.
I industrikretsar ansåg man 1967 att energibehovet skulle öka mot slutet av 1970-talet. Industrins Elektricitetsbolag, vars namn senare ändrades till Industrins Kraft, kom till slutsatsen att det vore ändamålsenligast om staten och den energikrävande storindustrin tillsammans skulle låta bygga det första kärnkraftverket i Finland, så att förutsättningar fanns för att det skulle bli tillräckligt stort. Situationen komplicerades och politiserades dock allvarligt sedan Sovjetunionen börjat föra en kampanj för att man skulle uppföra ett sovjetiskt kärnkraftverk. Hösten 1968 föreslog Björn Westerlund som talesman för industrin för president Urho Kekkonen och handels- och industriminister Väinö Leskinen att man på grund av den besvärliga utrikespolitiska situationen kunde lösa frågan så att staten beställde ett kärnkraftverk från Sovjetunionen och den privata industrin ett från västvärlden.
I det långa loppet byggde man fyra kärnreaktorer i Finland: Imatran Voima köpte Lovisa I och II från Sovjetunionen och Industrins Kraft Olkiluoto I och II från det svenska Asea-Atom. Detta har bidragit till att träförädlings- och metallindustrin i Finland kunnat dra fördel av relativt förmånlig energi. Elkonsumtionen i Finland uppgick 1973 till 27 miljarder kWh, varav industrins andel var 18,1 miljarder kWh eller 67 procent. Industrins andel av hela elproduktionen var den största i Norden, vilket berodde på behovet hos skogsindustrin som var den främsta industrigrenen i Finland. Detta år var industrins andel av hela elproduktionen i Finland 52 procent och beräknad enligt hela elanskaffningen, inklusive importen, 45 procent.
När Björn Westerlund ledde Oy Nokia Ab lät han de olika branscherna utvecklas i enlighet med sina egna förutsättningar och harmoniserade företagskulturerna tämligen försiktigt. Han följde i synnerhet med lagerhållningen i det råvaruberoende bolaget, iakttog noga lönsamhetsutvecklingen inom de olika sektorerna och strävade efter att öka satsningen på forskning och produktutveckling.
Björn Westerlund ägnade sig för övrigt åt segling och deltog också i kappseglingar för folkbåtar. Det ingav krafter att upprätthålla relationerna till sina kund- och intressegrupper på hög nivå. Den brummande, kortväxte ”Nalle” Westerlund, som bodde i sin villa Sjövik i det av Nokia ägda Pickala i Sjundeå, blev en hedrad ålderman för det världserövrande Oy Nokia Ab och den finländska industrin. Han avled 2009.
Martti Häikiö
Björn (Nalle) Georg Wilhelm Westerlund, född 27.1.1912 i Hannover, död 11.3.2009 i Helsingfors. Föräldrar bergsrådet Karl Torsten Westerlund och Elisabeth Köppel. Gift med (1) Greta Anita Lehto 1939, (2) Airi Jauhiainen 1964.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervju med Björn Westerlund (författaren); Nokias arkiv. M. Franck, Nokian kummisetä. Miesten Gloria 2/1999; M. Häikiö, Nokia Oyj:n historia I. Fuusio (2001); I. Lundén-Cronström, Sin lyckas smeder. En krönika om släkten Westerlund från Odensvi (1957); J. Vesikansa, Nokian Nalle. Vuorineuvos Björn Westerlundin elämänvaiheita (2004).
BILDKÄLLA. Westerlund, Björn. Uusi Suomis bildarkiv.