Rolf Witting var en vetenskapsman som utanför sitt vetenskapliga fack verkade även på andra sämhällsområden. Han var minister i fyra regeringar 1924–1943. Witting har förebråtts för sin tyskvänlighet, man har kritiserat hans insatser som utrikesminister under krigsåren och ansett honom till stor del ansvarig för Finlands närmande till Tyskland 1940–1941. Men detta eftermäle har även ifrågasatts av senare forskning.
Rolf Witting var född och uppvuxen i Viborg. Han inskrevs 1889 i stadens svenska lyceum där fadern var lärare i matematik och gymnastik. Rolf Witting blev student 1897, varefter han inledde studier i bland annat geofysik och geografi vid Helsingfors universitet. Han avlade filosofie kandidatexamen 1901, erhöll magistertitel 1907, blev filosofie licentiat 1909 och disputerade slutligen för filosofie doktorsgraden 1910. Under studietiden tillhörde han som viborgare Östra Finlands nation. Witting deltog under ofärdsåren i det passiva motståndet mot förryskningen.
Som ung student fick Rolf Witting 1899 anställning som assistent (vid astrofotografiska arbetena) vid observatoriet i Helsingfors. Därefter verkade han 1902–1910 som assistent vid Finska Vetenskaps-Societetens havsforskningsinstitut, och blev 1911 direktör vid samma institut. Åren 1917–1918 var han hydrolog vid Finska Vetenskaps-Societeten och blev 1919 åter chef för havsforskningsinstitutet med professors titel, en post som han innehade ända till 1936. Åren 1918–1938 fungerade han också som konsultativ ledamot i geodetiska institutet. Han företog talrika forskningsresor till olika europeiska länder, de första 1903 och 1905 och därefter nästan årligen under 1910- och 1920-talen.
Rolf Witting var en ledande gestalt inom den internationella havs- och oceanforskningen. Han intresserade sig främst för vattenströmningar i de nordliga haven samt för tidvattnet och landhöjningen. Hans forskning vann både nationell och internationell berömmelse: 1921 tilldelades han av Svenska litteratursällskapet i Finland Hallbergska priset för sina undersökningar av havsytan och landhöjningen i Östersjön och Nordsjön och senare kallades han till ledamot eller hedersmedlem av flera utländska vetenskapliga samfund, t.ex. geodetiska sällskapet i Berlin 1923, geografiska sällskapet i Hamburg samma år, naturvetenskapliga föreningen i Riga 1926 och Internationella oceanografiska sällskapet, vars generalsekreterare han var 1930–1933.
Rolf Witting slog i början av 1920-talet in på politikerns bana som talesman för de finländska statstjänstemännen. Han uppställdes i riksdagsvalen 1922 och 1924 som statstjänstemännens speciella kandidat. I det senare valet blev han invald från Nylands valkrets, varefter han verkade som riksdagsman 1924–1927. Han företrädde Svenska folkpartiet (SFP) och anslöt sig till dess riksdagsgrupp. Han tillhörde där den s.k. oppositionen med Amos Anderson i spetsen, vilken riktade sig mot partiledningens ”svensk-nationella profil” representerad av partiordföranden Eric von Rettig och partisekreteraren Rafael Colliander. Under dessa år etablerade sig Witting också som expert i finans- och lönefrågor: han utförde flera enmansuppdrag för reglering av statstjänstemännens löner 1923 och för omorganisation av statstjänstemännens änke- och pupillkassor 1925.
Samma år som Rolf Witting inträdde i riksdagen utnämndes han i november också till medlem av statsrådet, där han representerade SFP i Lauri Ingmans ombildade regering (1924–1925). I regeringen hade han ansvar för kommunikationerna och de allmänna arbetena. Ingmans ministär avgick dock redan i mars 1925. Sommaren 1930 kallades han av P. E. Svinhufvud till samma post i dennes regering (1930–1931), som på hösten genomdrev de s.k. kommunistlagarna. Åren 1932–1933 erhöll Rolf Witting särskilda uppdrag av ekonomisk natur. År 1932 utnämndes han till ordförande i kommittén för omorganisationen av telefon- och telegrafväsendet och följande år blev han ordförande i kommittén för finansiering av det statliga telefonväsendet. När ministären Kivimäki tillträdde 1933 blev Witting biträdande finans- och utrikesminister. Denna regering blev den långvarigaste under mellankrigstiden och den regerade i över 1000 dagar fram till 1936.
I Kivimäkis regering framträdde Rolf Witting främst som expert i ekonomiska frågor, bland annat ansvarade han för utarbetandet av statsbudgeten 1934–1935. Härvid tog Witting initiativ till förbättringar och förenklingar i uppläggningen för att ge budgetförslaget en mera överskådlig form. Han deltog också i arbetet med att förnya beskattningslagarna 1936. Dessa uppgifter ledde till att hans insatser småningom togs i bruk av de finlandssvenska finanskretsarna. År 1936 utsågs han till ny verkställande direktör för Helsingfors Aktie-Bank (HAB). Han var medlem av Hufvudstadsbladets Förlags och Tryckeri Ab:s direktion 1929–1938 och tillhörde även tidningens redaktionsråd. År 1939 valdes Witting till ordförande i styrelsen för Svenska Handelshögskolan.
Sin största utmaning antog Rolf Witting då han strax efter vinterkrigets slut våren 1940 kallades till utrikesminister i Risto Rytis nybildade andra regering. Han uppfattades då närmast som partipolitiskt obunden. Då statsministern senare samma år valts till republikens president fortsatte Witting som utrikesminister också i den nya ministären som leddes av bankdirektör J. W. Rangell. Från tysk sida hade man framfört en explicit önskan om att Witting skulle fortsätta som utrikesminister också i Rangells regering.
Som utrikesminister under fortsättningskriget var Witting med om att fatta många stora och skickelsedigra beslut och dessa år tärde hårt på hans hälsa och fysiska kapacitet. Våren och försommaren 1941 tillhörde Witting tillsammans med president Ryti, överbefälhavaren, fältmarskalk Mannerheim, statsminister Rangell och försvarsminister Walden den inre krets i regeringen som fattade besluten. Witting fick redan under sin tid som utrikesminister ta emot kritik för sin påstådda tyskvänlighet. Senare forskare, bland andra Tuomo Polvinen, har betraktat honom som en realpolitiker, en politisk pragmatiker, som i princip inte var särdeles tyskvänlig, utan närmast förverkligade regeringens gemensamma politik. Det finns exempel på att Witting sökte inskränka det tyska inflytandet.
Då regeringen Rangell avgick efter presidentvalet våren 1943 sökte den tyska ministern von Blücher övertala Ryti att låta Witting fortsätta som utrikesminister, men presidenten vägrade med hänvisning till de dåliga relationerna mellan utrikesministern och riksdagen. Witting drog sig därmed tillbaka från det politiska livet och gick även i pension från sin post som direktör för HAB. Han återupptog sitt avbrutna vetenskapliga arbete, men avled endast 65 år gammal redan hösten 1944.
Lars-Folke Landgrén
Rolf Johan Witting, född 30.9.1879 i Viborg, död 11.10.1944 i Borgå landskommun. Föräldrar filosofie magistern Rudolf Martialis Witting och Berta Georgina Eugenie Sundman. Gift 1904 med Ellen Julie Elise Neovius.
PRODUKTION. Untersuchungen zur Kenntnis der Wasserbewegungen und der Wasserumsetzung in den Finnland umgebenden Meeren I. Der Bottnische Meerbusen in den Jahren 1904 und 1905 (1908); Tidvattnen i Östersjön och Finska viken (1912); Hafsytan, geoidytan och landhöjningen utmed Baltiska hafvet och vid Nordsjön (1918).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet IV. 1939−1956. Krigstid och återuppbyggnad (1994); G. von Bonsdorff & F. Jernström, Svenska folkpartiet II. 1917−1929. Från självständighet till Lappo (1984); E. Maasalo, Päämäärä ennen mainetta. Rolf Witting jatkosodan ulkoministerinä 1940−1943 (2007); T. Polvinen, Suomi kansainvälisessä politiikassa I. 1941–1943. Barbarossasta Teheraniin (1979); T. Polvinen, Between East and West. Finland in International Politics 1944−1947 (1986); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 3. 1939−1944 (1995); Rolf Witting 60 år. Svenska Pressen 29.9.1939; Rolf Witting död. Hufvudstadsbladet 13.10.1944; H. Schauman & P. Lilius, Svenska folkpartiet III. 1930−1939. Från Lappo till vinterkriget (1992).
BILDKÄLLA. Witting, Rolf. Uusi Suomis bildarkiv.