Aleksandra Kollontajs betydelse i Finlands historia är beaktansvärd. Hon tillbringade sin barndoms och ungdoms somrar på Karelska näset och blev med tiden de ryska socialdemokraternas expert på Finland. Hon var med om att förmedla fred mellan Finland och Sovjetunionen under vinterkriget 1940 och likaså mot slutet av fortsättningskriget 1944. Kollontajs egentliga livsverk som politiker och revolutionär handlade ändå främst om sovjetkvinnornas emancipation.
Aleksandra Kollontaj tillhörde en adlig familj, och hennes far, översten och sedermera generalmajoren Michail Domontovitj, tjänstgjorde vid den kejserliga ryska arméns generalstab. Hennes morfar Alexander Masalin hörde till en östfinländsk tjänstemannasläkt och hade gjort sig en förmögenhet på träaffärer. Aleksandras mor Aleksandra Masalina undervisade dottern i sitt modersmål, svenska.
Aleksandra Domontovitj levde ett mycket skyddat liv och uppfostrades av guvernanter utanför tidens spända politiska atmosfär. Familjen tillbringade sina somrar på släktgården Kuusaan hovi i Mohla socken på Karelska näset. Aleksandra började studera och avlade lärarinneexamen redan som sextonåring. Trots sina föräldrars motstånd gifte hon sig 1893 med den unge ingenjörsofficeren Vladimir Kollontaj och levde med honom i ett borgerligt äktenskap ända till sekelskiftet.
Aleksandra Kollontaj trivdes dock inte som sysslolös hemmafru och började därför 1895 tjänstgöra vid sin före detta guvernants ”skolmuseum”. Där blev hon bekant med Jelena Stasova, som senare blev en känd bolsjevik och Lenins sekreterare. Efter sin socialistiska väckelse 1898 blev Kollontaj en av den ryska socialismens mest internationella gestalter. Hon verkade framför allt vid kvinnosocialisternas internationella sekretariat vid Andra internationalen. Hennes specialområden var jämställdhetsfrågor och Finland.
Det var i synnerhet Kollontajs Zjizn finljandskich rabotjich (1903, De finländska arbetarnas liv) som väckte uppmärksamhet både i Finland och utomlands. Kollontaj hade samlat in sitt material med hjälp av de finländska socialisterna N. R. af Ursin, J. K. Kari och J. V. Hellberg.
Kontakterna till de finländska kvinnoaktivisterna och socialisterna odlades vid internationella sammanträffanden. Kollontaj blev våren 1909 bekant med Hilja Pärssinen vid den internationella socialistiska kvinnokonferensen i London. Året därpå, vid Andra internationalens kongress i Köpenhamn, träffade hon ånyo Pärssinen som valdes in i sekretariatet för den socialdemokratiska kvinnokongressen, och blev bekant med Miina Sillanpää och Hella Wuolijoki. Enligt Väinö Tanners hågkomst från denna kongress, väckte Aleksandra Kollontaj uppmärksamhet på grund av sin skönhet: ”… hon var alltid omringad av män och männens blickar följde henne var än hon rörde sig”. Samröret med de finländska socialistkvinnorna blev så småningom mindre viktigt. Då Kollontaj engagerade sig alltmer i bolsjevikernas partiarbete hade hon mindre tid för kvinnofrågorna.
Efter första världskrigets utbrott verkade Kollontaj aktivt inom antikrigsrörelsen i olika europeiska länder och rörde sig på bolsjevikernas vägnar bland amerikanska arbetarledare. Hon återvände i mars 1917 till S:t Petersburg och blev medarbetare i bolsjevikernas Pravda. Kollontaj var en skicklig propagandist. Bland matroserna i Helsingfors och Kronstadt var hon en synnerligen omtyckt talare och Lenin använde sig också av henne som sin personliga ”emissarie” för finländska ärenden. Vid den extraordinare partikongress Finlands socialdemokratiska parti höll den 15–18 juni 1917 trollband Kollontaj sina åhörare. Kollontajs uppgift var att få de finländska socialdemokraterna att stödja bolsjevikerna och gynna en snabb revolutionär verksamhet. I denna uppgift lyckades hon mycket väl. Kollontaj stödde på Lenins order Finlands självständighet vilket ledde till skärpta relationer mellan den temporära regeringen i Ryssland och de finländska socialdemokraterna, men de senare charmerades ändå ohjälpligt av hennes person.
Efter den bolsjevikiska revolutionen 1917 blev Aleksandra Kollontaj den första kvinnliga kommissarien i Lenins första folkkommissarieråd. Hennes uppgifter blev folkförsörjning och sociala ärenden. Genom dessa uppgifter medverkade hon också indirekt till en åtstramning av relationerna mellan kyrka och stat. Kollontaj föreskrev i januari 1918 att munkarna i Alexander Nevskijs kloster i S:t Petersburg skulle upplåta sina utrymmen åt stadens handikappade och hemlösa. Munkarna vägrade följa föreskrifterna, trots att Kollontaj fick stöd av bolsjevikmatroser och en sammandrabbning uppstod. Som en följd av händelserna hamnade den nya sovjetmakten och den ryska ortodoxa kyrkan på kollisionskurs, och den 20 januari 1918 kungjorde sovjetstaten sitt dekret om skilsmässa mellan kyrka och stat.
Aleksandra Kollontaj avgick redan 1918 från sovjetregeringen men fortsatte att verka som propagandist för partiet och reste land och rike runt. Mellan 1918 och 1922 var hon gift med den 17 år yngre marinofficeren och revolutionären Pavel Dybenko, som 1938 föll offer för Stalins utrensningar inom krigsmakten. Kollontajs speciella betydelse låg i hennes arbete till förmån för kvinnoemancipationen. Enligt henne förutsatte mänsklighetens befrielse från kapitalismens slaveri också att kvinnorna frigjordes från sina tidigare bojor. Hon understödde med hängivenhet olika experiment med avsikt att frigöra kvinnan för ”samhälleligt arbete”. I många av sina tidningsinlägg uppmuntrade hon sovjetstaten att bl.a. grunda kollektiva storkök, barnkrubbor, särskilda inrättningar för samhällelig rehabilitering av prostituerade, och framför allt uppmuntrade hon kvinnorna att delta i sovjetsamhällets uppbyggnad. Hennes uppfattningar om kvinnoemancipationen ledde också till revolutionära krav: på arbetsplatserna skulle det t.ex. finnas utrymmen för sexuellt umgänge mitt under arbetsdagen. Hon tillskrivs också den beryktade ”vattenglasteorin”, enligt vilken den sexuella åtrån och kärleksbehovet i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs lika enkelt och självklart som man dricker ett glas vatten. Det har å andra sidan hävdats att detta representerar en grov förenkling av Kollontajs verkliga ståndpunkt.
Efter Lenins död 1924 började sovjetsamhället förhålla sig mer avvisande till de socialistiska experimenten under revolutionsåren. Aleksandra Kollontaj sändes på kommenderingar som Sovjetunionens sändebud i Norge 1923–1925 och 1927–1930, i Mexiko 1926–1927 och från 1930 i Sverige.
Under vinterkriget i Finland tog Kollontajs gamla socialistväninna Hella Wuolijoki kontakt med henne för att få till stånd förhandlingar mellan Finlands och Sovjetunionens regeringar. Wuolijoki skrev den 24 december 1939 ett brev till Väinö Tanner och föreslog att denne skulle ta kontakt med Sovjetunionens sändebud i Sverige, Aleksandra Kollontaj. Kollontaj hade i sin tur redan tagit upp ärendet med den svenske utrikesministern Christian Günther och förhandlingarna om fred kunde därmed börja.
Det är uppenbart att kontakten mellan de gamla väninnorna Wuolijoki och Kollontaj bröt isen för fredssonderingarna; Sovjetunionens utrikesminister Molotov hade inte tidigare vid sina diskussioner med utländska diplomater visat någon förhandlingsvilja. Å andra sidan var det först efter avvärjningsstriderna vid jultiden som Finlands försvarsförmåga blev tydlig. Men fredsprocessen skulle inte ha kommit i gång i tid utan Aleksandra Kollontajs och Hella Wuolijokis kontakter. Om det hade skett senare då det finländska motståndet höll på att smulas sönder hade Sovjetunionen kanske inte varit berett att underhandla. Dessa två kvinnors fredsinitiativ kom sålunda för Finlands del i rättan tid.
Kontakterna mellan Kollontaj och Wuolijoki ledde till de första antydningarna från Sovjetunionens sida om att man var redo att överge den av Otto Wille Kuusinen för Finland bildade ”folkregeringen”. Wuolijoki reste i januari till Sverige och informerade den 14 januari 1940 utrikesminister Väinö Tanner om att hon uppnått kontakt. Först den 29 januari 1940 sände Molotov ett telegram, vari han sade att det var möjligt ”att Sovjetunionens regering i princip inte hade något emot att ingå ett avtal med Ryti–Tanners regering”. Förmedlingen av de preliminära fredsvillkoren skedde i förhandlingar mellan Tanner och Kollontaj.
Även förmedlingen av fredsvillkoren efter fortsättningskriget och upprättandet av kontakter skedde genom Aleksandra Kollontajs försorg. Hon förmedlade den 29 augusti 1944 till Finlands regering förhandsvillkoren för att inleda fredsunderhandlingar. Vapenstilleståndet trädde i kraft den 4 september 1944. De sista åren av Aleksandra Kollontajs liv förflöt i stillhet. Hon verkade som rådgivare för Sovjetunionens utrikesministerium från 1946 fram till sin död 1952.
Arto Luukkanen
Aleksandra Michajlovna Domontovitj, fr.o.m. 1893 Kollontaj (även Kollontay), född 31.3.1872 i S:t Petersburg, död 9.3.1952 i Moskva. Föräldrar generalmajoren Michail Aleksejevitj Domontovitj och Aleksandra Aleksandrovna Masalina. Gift med (1) ingenjörsofficeren Vladimir Kollontaj 1893, (2) revolutionsledaren Pavel Dybenko 1918.
PRODUKTION. Zjizn finljandskich rabotjich. S:t Petersburg (1903); Finljandija i sotsializm. S:t Petersburg (1906); Sotsialnyje osnovy zjenskogo voprosa (1909; till svenska i tre bd, Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. Stockholm 1973, Kvinnan och familjen. Stockholm 1976, Kvinnans kamp för politiska rättigheter. Stockholm 1977); Obzjestvo i materinstvo. Petrograd (1916); Komu nuzjno vojna (1916); Novaja moral i rabotjij klass. Moskva (1919, Den nya moralen och arbetarklassen. Stockholm 1923, ny uppl. Den nya moralen. Stockholm 1979); Semja i kommunistitjeskogo gosudarstva. Moskva, Petrograd (1918); Ljubov ptjol trudovych. Moskva, Petrograd (1924, Arbetsbiens kärlek. Stockholm 1925, ny uppl. 1976); Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Stockholm (1926, 4:e uppl. 1975); Bolsjaja ljubov. Moskva (1927; Den stora kärleken. Stockholm 1978); Työväen oppositsioni Venäjän kommunistipuolueessa. Duluth, Minn. (u.å.); Madame Kollontayn muistelmat hänen itsensä kertomana (1946); Naisen asema taloudellisessa yhteiskuntakehityksessä (1973); Hetkiä elämästäni. Moskova (1990); Diplomatitjeskije dnevniki I−II. Moskva (2001); Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930–1940. Stockholm (2008).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aleksandra Kollontajs arkiv, Institutionen för arkivering och utforskning av dokument belysande Rysslands nyaste historia, Moskva. B. Clements, Bolshevik Feminist. The Life of Alexandra Kollontay. Bloomington (1979); B. Farnsworth, Aleksandra Kollontai. Stanford (1980); A. M. Itkina, Revoljutsioner, tribun, diplomat. Moskva (1970); T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917−1920 I–II (1967, 1971); V. Tanner, Kuinka se oikein tapahtui. Vuosi 1918 esivaiheineen ja jälkiselvittelyineen (1948); A. I. Vaksberg, Aleksandra Kollontaj. Enskede (1997).
BILDKÄLLA. Kollontaj, Aleksandra. Uusi Suomis bildarkiv.