Minna Craucher hade ett flertal födelsedatum, fäder, namn och titlar. Hon gjorde småkriminalitet, prostitution och politiskt intrigerande till ett yrke som garanterade henne en inkomst och under hennes storhetstid röd budoar och ett visst lyxliv. Denna tavastländska landsortsflicka hade inte gått i skola; för henne var sanningen ett relativt och skammen ett okänt begrepp. Hon lurade män och utnyttjade tillfällen på ett sätt som vittnar om kameleontisk anpassningsförmåga och social begåvning, men som också kastar ljus över de personer ur medel- och överklassen som lockades att bli hennes offer.
När de ryska officerarna lämnat Finland efter att landet blivit självständigt umgicks Minna Craucher med representanter för den tyska militären, och när de i sin tur reste sin väg övergick hon till inhemska män. I hennes salong möttes de främsta bland journalister och författare – de som inte var så nogräknade med bakgrund, fint sätt eller förbudslag – och Lapporörelsens ledare, som var bönder och knappt hade vågat drömma om en sådan livsform som salongsvärdinnans tvårummare i Tölö bjöd på. Av Lapporörelsens män förärades madame Craucher titeln ”Lapporörelsens kapten” och delgavs hemligheter som gjorde det möjligt för henne att livet ut utöva utpressning, att söndra och härska. Hennes våldsamma död strax efter Mäntsäläupproret 1932 lämnade efter sig en politisk smutsbyk som tvättades ända in i riksdagen. Nu lyfte pressen fram henne i offentligheten. Tidigare hade man fått ty sig till fiktionen och författarnas skildringar, lika ”sanna” som alla andra rykten som florerade om Minna Craucher.
Maria Vilhelmiina Aalto föddes som oäkta barn till en 16-årig tjänsteflicka från Nokia. Som sjuåring fick hon sin styvfars efternamn Lindell och sedan med några års mellanrum fyra halvsystrar. När hon var 15 år gammal förlorade hon sin mor och flyttade till sin styvfars syster i Kyrofors, där hon började arbeta på fabrik. Efter några månader flyttade hon därifrån till Tammerfors. I början av december 1907 var hon 16 år gammal, gravid och på väg till kvinnofängelset i Tavastehus för att avtjäna sitt första straff för snatteri. Sammanlagt fyra gånger sonade hon sina brott i fängelse och fyra gånger fick hon barn. Inte en enda gång var hon gift, och inte heller tog hon särskilt väl hand om sina barn.
Från och med 1913 började Minna Lindells uppehålla sig i huvudstadsregionen, utan adress eller anställning. Hon bodde på olika välgörenhetsorganisationers skyddshem och en relativt lång tid på Maria sjukhus, där hon sökte vård då hon misstänkte att hon hade tuberkulos; hennes mor och hennes förstfödda hade dött i denna sjukdom. Namnet Minna Craucher tog hon i bruk 1914 och hon bättrade efter hand på historien om hur hon fick namnet.
När Minna Craucher i februari 1923 frigavs från tukthuset och arbetsfängelset i Tavastehus, svor hon på att hon aldrig skulle hamna i fängelse igen, vilket också skulle visa sig hålla streck. Den senare delen av året tillbringade hon i Tyskland som barnsköterska åt familjen Slöörs lilla dotter; eventuellt hade Fångföreningen (sedermera Fångvårdsföreningen) ordnat med denna anställning. Ingenjör Arne Slöör med familj kom från Helsingfors, och fru Slöör besökte sin syster och svåger, som var en rik fabrikör och vicekonsul för Finland. Familjen bodde utanför Köln, och här fick Minna Craucher erfara hur ”bättre familjer” levde och uppförde sig. De språkkunskaper och det skick och bruk hon inhämtade där använde hon sig av med framgång under de följande åtta åren, eller den sista femtedelen av sitt liv.
Efter Tysklandsvistelsen började Craucher i Helsingfors förbereda sig för ”societeten”. Hon blev aldrig någon skönhet, men däremot blev hon genom en intelligent iscensättning miljonär, mecenat och världsdam. Hon hade bil och chaufför, förmedlade kosmetika och fastigheter, skötte kafé och restaurang och planerade ett vilohem. År 1925 sökte hon sig till författare och journalister och i deras sällskap in i tidnings- och förlagsbranschen. Hon blev annonsackvisitör för flera dagstidningar och tidskrifter. Uppgiften garanterade ett rörligt liv och sociala kontakter samt möjligheter att utnyttja situationerna ekonomiskt. Hon förtjänade bra, men slösade frikostigt, eftersom trakteringen i salongen på Freesegatan kostade. Då det inte gick att utöva utpressning mot alla fordringsägare, med information hon samlat i salongen eller i sängen, blev hon tvungen att möta en del av dem i rätten. Till skaran av gäster under slutet av 1920-talet hörde bl.a. Lauri Aho, Uuno Kailas, Yrjö Jylhä, Martti Merenmaa, Olavi Paavolainen, Elina Vaara, Lauri Viljanen och oftare än alla andra Mika Waltari. Minna Craucher planerade i ett skede att gifta sig med författaren Paavolainen.
Vid 1930-talets ingång började Craucher intressera sig för Lapporörelsen – förkärleken för män i uniform höll i sig från tiden för första världskriget. Vid Detektiva centralpolisen hade man fäst uppmärksamhet på henne redan 1925, men det var först nu hennes dossier började fyllas. Det rådde en uppenbar diskrepans mellan Minna Crauchers bakgrund och hennes sätt att handskas med pengar, och hennes resor i gränstrakterna och umgänge med officerare väckte misstankar. Craucher gjorde ett effektfullt inträde i Lapporörelsen i samband med bondemarschen i juli 1930, då hon donerade armbindlar i rörelsens färger till de 12 000 deltagarna i marschen.
Med en gång blev hon ledarnas favorit och Vihtori Kosolas lilla väninna. Hon blev finansiär och annonsackvisitör för rörelsen, och här fanns det spelrum för Craucher, för förståeligt nog var den utomparlamentariska rörelsens ekonomiförvaltning något vag. Uppdragen medförde att hon fick kännedom om sådant som inte var avsett att komma ut i offentligheten, och väckte hennes håg för en mer betydelsefull position. Craucher gjorde utkast till en social reformklubb som förbindelselänk mellan de radikala, och hon planerade en ny organisation för den offentliga och den hemliga linjen. Detektiva centralpolisen fick fullt upp med att förhöra henne om äldre och nyare förehavanden.
Slutet på Minna Crauchers bana nalkades när den tidigare chefen för generalstaben K. M. Wallenius blev Lapporörelsens sekreterare i november 1931. Han kände till Crauchers bakgrund och Detektiva centralpolisens misstankar och drog sina egna slutsatser av det han visste, med den påföljd att Craucher uteslöts från rörelsen. Motattacken kom omedelbart. Craucher läckte information om rörelsen till landshövdingen i Nylands län Bruno Jalander och via honom till inrikesminister Ernst von Born samt till tidningen Suomen Sosialidemokraatti. Mäntsäläupproret inleddes den 27 februari 1932, precis som Craucher i förväg yppat, och en dryg vecka senare berättade hon för en redaktör på Suomen Sosialidemokraatti om en svart lista med namn på personer som man bestämt skulle mördas, bland dem Jalander och von Born. Redan samma dag blev Craucher skjuten i sin dåvarande lägenhet på Mechelingatan av en gammal bekant, ekonomen Olavi Runolinna, som ansågs vara psykopat.
I och med fyndet av Crauchers kropp avslöjades affären för allmänheten. Helsingin Sanomat skrev den 12 mars 1932 under rubriken ”Ett uppseendeväckande vedergällningsmord” och övriga dagstidningar bidrog med beskrivningar av Minna Crauchers äventyrliga levnad. De som ville veta mera än vad som stod i tidningarna kunde välja mellan Joel Lehtonens Den förälskade krymplingen eller Sakris Kukkelman, en fattig bolsjevik (1922), Martti Merenmaas Nousuvesi (1928, Tidvatten) och Mika Waltaris Den stora illusionen (1928). En tid därpå kunde man också ta del av Waltaris intryck av Craucher i detektivromanen Vem mördade fru Kroll? (1939). Romanen filmatiserades över tjugo år senare (1961, Kaasua, komisario Palmu! sv. titel Vem mördade fru Skrof?).
Venla Sainio
Maria Vilhelmiina Aalto, fr.o.m.1898 Lindell, använde fr.o.m. 1914 vid kontakter med myndigheterna namnet Minna Craucher, född 23.8.1891 i Nokia, död 8.3.1932 i Helsingfors. Mor Olga Matilda Aalto, styvfar arbetaren Vilho Oskari Lindell.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Meri, Suurta olla pieni kansa. Itsenäinen Suomi 1920–1940 (1996); P. Pirhonen, Suomi-neidon nurkkatanssit (1988); K. Selén, Madame. Minna Craucherin levoton elämä (1991).
BILDKÄLLA. Craucher, Minna. SKS/Litteraturarkivet.