Professor Matti Klinge har som forskare främst ägnat sig åt idéhistoria, nationell identitet och personhistoria samt åt universiteten och den akademiska världen. Som mångsidig författare och samhällsdebattör har han lyft fram det europeiska kulturarvet och dess värden.
En viktig vändpunkt i finländsk historieforskning inträffade i början av 1960-talet, då en yngre forskargeneration började ta avstånd från den nationalistiskt inriktade tradition som grundlagts på 1800-talet. Kursändringen var påtaglig, speciellt inom den forskning som tangerade Rysslands historia. I spetsen för förändringen gick Tuomo Polvinen och Keijo Korhonen, som båda i sina avhandlingar hade behandlat de finsk-ryska relationerna på 1800-talet i ett vidare, europeiskt perspektiv. På samma linje gick Matti Klinge, som i sin historik över Helsingfors universitets studentkår (1967–1968) beskrev uppkomsten och utvecklingen av den finskländska medborgar- och nationalandan – särskilt i förhållande till Ryssland och Sovjetunionen.
Redan innan Klinge blev professor vid Helsingfors universitet hade han publicerat två mycket uppmärksammade artikelsamlingar, där dessa teman behandlas i ett politiskt och idéhistoriskt perspektiv. Det essäistiska greppet har kommit att bli något av ett varumärke för Klinge. Höjdpunkten i hans breda litterära produktion är Helsingfors universitets historia 1640–1990 i tre band, där han själv är huvudförfattare. En prestation av stora mått är även huvudredaktörskapet för Suomen kansallisbiografia (1993–2007, Finlands nationalbiografi), för vilken han har författat en stor mängd biografier och gjort en avsevärd kulturpolitisk insats. Klinge har sedan 1960-talet synligt och djärvt tagit del i samhällsdebatten och då särskilt framhävt gemensamma europeiska värden.
Matti Klinge växte upp i en urban miljö i Helsingfors, familjen hade sina rötter i bildningsborgerskapet i både S:t Petersburg och Finland. Fadern Paul Klinge hade tysk-baltisk bakgrund och flydde 1919 från S:t Petersburg till moderns och sommarlovens Finland. Han fick genast anställning vid Kansallis-Osake-Pankkis kontor i Viborg, flyttade till Helsingfors, gifte sig 1934 med farmaceuten Aune Ignatius och utnämndes 1957 till medlem av bankens direktion. Familjens äldste son Matti gick i Finska normallyceum i Helsingfors och visade redan tidigt ett intresse för kultur och litteratur. Hans bästa vänner i klassen var Anto Leikola, zoofysiolog och lärdomshistoriker, och Pentti Saarikoski, berömd författare.
Efter studentexamen började Klinge studera historia och avlade både filosofie kandidat- (1959) och doktorsexamen (1969) vid Helsingfors universitet. Han var forskare vid Finlands Akademi 1968–1970 och 1972–1975 och däremellan gästprofessor i Paris 1970–1972. Frankrike kom att lämna bestående spår i hans världsbild. Klinge utnämndes 1976 till professor i historia vid Helsingfors universitet. Ämnet hade under hans tid en god återväxt av forskare. Lärostolen var svenskspråkig, vilket gjorde att han under sina 25 år som professor blev en inflytelserik kulturell påverkare också i finlandssvenska och rikssvenska vetenskaps- och kultursammanhang.
Klinge gifte sig 1960 med förlagsredaktören Marketta Vartiainen, vars far Ilmari Vartiainen och två farbröder var framstående professorer i medicin. Paret har två söner. Marketta Klinge har översatt flera av Matti Klinges arbeten till finska.
Idéhistorien har alltid stått i centrum för Klinges vetenskapliga produktion, men under årens lopp har han också skrivit många artiklar och böcker som lika väl kan klassificeras som politisk historia eller socialhistoria. Symboler av nationell eller annan art, personkult som stöd för makt samt sociala nätverk som historiska faktorer och förklaringar är starkt företrädda i hans forskning.
Idéhistorien var ännu på 1960-talet ett marginellt forskningsfält i Finland. Klinge blev på många sätt en föregångare, men han anknöt till traditionen efter Gunnar Suolahti och Yrjö Hirn och fick i början av studierna stöd från Eino E. Suolahti. Tidvis märks i hans produktion ett klart samband med den starka idéhistoriska traditionen i Sverige, samtidigt som hans mångförgrenade grepp på idéhistorien ännu kunde karakteriseras som tyskt, närmast humboldtskt.
I boken Vihanveljistä valtiososialismiin (1972, Från hatets bröder till statssocialism) formulerar Klinge flera teser som han utvecklade och energiskt försvarade under de följande årtiondena. Mest känd är onekligen hans tolkning av russofobins eller rysshatets historia. Kärnan i hans tolkning är att rädslan för och hatet mot grannen inte hade månghundraåriga traditioner i folkets djupa led, utan att det snarare handlade om attityder som den bildade klassen i början av 1900-talet importerat främst från Sverige och gett spridning åt i samhället. Tesen fick de följande årtiondena brett stöd i vetenskapliga kretsar och blev utgångspunkt för åtminstone fem doktorsavhandlingar. Samtidigt var den också ständigt föremål för kritik, vilket inte bara berodde på att ”rysshatet” var djupt rotat i det självständiga Finlands nationalistiskt sinnade historieskrivning eller att underlaget för tesen var delvis kontroversiellt. Tesen passade väl in i Finlands efterkrigstida utrikespolitik, och den karakteriserades därför lätt som ett politiskt ställningstagande.
I Bernadotten ja Leninin välissä (1975, Mellan Bernadotte och Lenin) och Runebergs två fosterland (1983) formulerar Klinge två teser som är nära förbundna med varandra och som blev föremål för livlig diskussion. Den första gällde Finlands ställning i det svenska riket. Enligt Klinge hade Finland varit en integrerad del av riket, vilket för kusttrakterna i Finland hade betytt närhet till maktens centrum. Tesen var förenlig med den gamla konstitutionella synen på Finland som en i grunden västerländsk och svensk kultur, en syn som omhuldades främst av svensksinnade historieforskare. Den innehöll likväl också nya infallsvinklar. Östersjön hade förenat kungariket, och därför hade södra Finland hört till dess kärnbygder, i motsats till t.ex. Norrland eller Skåne, vilkas betydelse började framhävas först på 1800-talet.
Den andra bärande tesen gällde storfurstendömet Finlands ställning i det ryska riket och grundade sig även den på ett centrum–periferi-perspektiv. Enligt Klinge insåg Finlands politiska elit snabbt att kejsarlojaliteten var en realpolitisk nödvändighet, varav följde att den utan några större samvetsbetänkligheter kunde skapa sig militära och senare merkantila karriärer i andra delar av det ständigt växande riket. Att meningsskiljaktigheterna mellan de ryska myndigheterna och de finska konstitutionella på 1890-talet blev allt tydligare berodde enligt Klinge främst på att man i Finland inte längre höll fast vid den realpolitiska lojaliteten. Under de följande årtiondena tillspetsade Klinge sin tes och publicerade 1996 översiktsverket Kejsartiden (i serien Finlands historia), där han placerar in den rysk-finska konflikten i ett internationellt sammanhang och samtidigt anlägger ett närmast gammalfinskt och allmänryskt perspektiv på konflikten. Boken publicerades senare även på ryska. Tolkningen fick inte längre samma stöd som på 1970- och 1980-talen, och den inspirerade rentav Mårten Ringbom till en polemisk motskrift.
1800-talets idévärld står i fokus också för Klinges omfattande arbeten om Zacharias Topelius och J. L. Runeberg, vilka gavs ut under deras respektive jubileumsår. I Idyll och hot (2000) utvidgar Klinge de litteraturhistoriska och historiska tolkningarna av Topelius produktion. Det gör han genom att visa hur påtagligt den samtida mellaneuropeiska skönlitteraturen hade påverkat Topelius sätt att gestalta och skriva Finlands historia och på vilket sätt den kontinentala populärlitteraturen genom import och översättningar hör till den finländska litteraturens idéhistoria. I Den politiske Runeberg (2004) ville Klinge återigen visa hur starkt nationalpoetens utveckling präglades av hans släkt- och vänskapsband med familjerna Tengström och Lagus, två familjer som nått viktiga positioner inom storfurstendömet. För båda familjerna var kejsarlojaliteten en grund och en förutsättning för en vis statsrealism.
Klinges undersökningar om släkten Lagus utmynnade också i Iisalmen ruhtinaskunta (2006), där han beskriver hur flera generationer av släkten verkade som kyrkoherdar och inflytelserika samhällsaktörer i den territoriellt mycket omfattande socknen Idensalmi i norra Savolax. Det övergripande temat för boken är samhällets modernisering och nationalismens genombrott i periferin, som enligt Klinge i hög grad skedde under ledning av ortens upplysta och innovativa prästerskap. Under märkesåret 1809 publicerade han verket Napoleons skugga (2009), vars metod kunde beskrivas som en kombination av kronologiskt tvärsnitt och geografiskt panorama. Här sammanflätas analyser av enskilda texter, aktörer och händelser aktuella under Finska kriget till en europeisk skildring av Finlands födelse som stat och nation.
De ovannämnda skrifterna utgör bara en liten del av Klinges breda och rikliga produktion, i vilken ingår även en stor mängd bidrag till olika översiktsverk. I detta sammanhang kan nämnas hans bidrag i Suomen kulttuurihistoria (Finlands kulturhistoria) såväl de band som kom ut på 1980-talet som de som kom på 2000-talet. I ett samnordiskt flerbandsverk om världshistorien medverkade Klinge med ett eget band om perioden 1815–1871, Borgerskapets brytningstid (1985), som senare har utkommit separat (1994). Klinges flera gånger reviderade Blick på Finlands historia (1977), som har givits ut på 20 språk och tryckts i över 200 000 exemplar, har starkt påverkat den utländska bilden av Finland. Östersjövälden (1984) som fokuserar på den äldsta vagt kända nordiska historien har också översatts till flera språk och har anseende som ett pionjärarbete.
En speciell ställning i Klinges litterära produktion intar hans omfångsrika serie av essä- och artikelsamlingar, som ytterligare belyser hans huvudteser om Finlands och Europas historia. Viktigast utöver de redan nämnda är måhända Finlands blåvita färger (1988, på finska 1981), Euroopassa, Pietarissa (1993, I Europa, i S:t Petersburg), Kävelyllä Pariisissa (1995, På promenad i Paris) och hans serie dagböcker (1999–2010), där han på ett personligt sätt förenar, komprimerar och prövar sina tankar i klassisk essätradition.
Till Klinges livsverk kan även räknas många ansvarsfyllda förtroendeuppdrag och en synlig position i det finländska och europeiska vetenskapssamfundet samt i det finländska medborgarsamhället. Klinges samhälleliga aktivitet under studietiden och hans ställning som känd från tv manifesterades i valet till elektor i presidentvalen 1982 och 1988, som icke-socialistisk anhängare till Mauno Koivisto.
Helsingfors universitet har ändå på många sätt utgjort den fasta punkten i Klinges liv. Han har varit kurator och inspektor för Eteläsuomalainen osakunta (Sydfinska nationen) och kraftfullt försvarat akademiska traditioner, såsom promotionerna. Han har också uppmärksammat betydelsen av två- och flerspråkighet, både inom universitetet och i samhället i stort. Klinge har varit en flitig skribent i huvudstadstidningarna, bland annat som långvarig kolumnist i Hufvudstadsbladet.
Klinge är en av de internationellt mest kända historikerna i Finland. Med åren har han också blivit en framstående offentlig person i landet, inte bara på grund av sin forskning utan också på grund av sina modiga ställningstaganden, sitt medvetet urbana väsen och sin polemiska attityd och ambition att fostra nationen. I populära medier beskrivs han ofta som ett original med fixa idéer om vett och etikett, i intellektuella kretsar återigen främst som en säregen kritiker av den nordamerikanska livsstilen och maktpolitiken. År 2004 blev det genom en utställning känt även i offentligheten, att han har målning som sitt fritidsintresse.
Henrik Meinander
Matti Klinge, född 31.8.1936 i Helsingfors, död 5.3.2023 i Helsingfors. Föräldrar bankdirektören Paul Klinge och farmaceuten Aune Kyllikki Ignatius. Gift 1960 med förlagsredaktören, kandidaten i humanistiska vetenskaper Liisa Marketta Vartiainen.
PRODUKTION. Kansalaismielen synty (1967); Helsingin yliopiston Ylioppilaskunnan historia I–IV (1967–1968; 2. utökade uppl. 1978; till svenska Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet I–IV 1969–1979); Mannerheim. Kuvaelämäkerta (1968; till svenska Mannerheim. En bildbiografi 1993); Ylioppilastalo (1970); Vihan veljistä valtiososialismiin (1972); Bernadotten ja Leninin välissä (1975); Blick på Finlands historia (1977; ca 50 uppl. på 18 språk); Suomen sinivalkoiset värit (1981; till svenska Finlands blåvita färger 1988); Kaksi Suomea (1982); Runebergs två fosterland (1983); Muinaisuuden merivallat (1983; till svenska Östersjövälden 1984); Ylioppilaslehti (tills. med M. Harmo, 1983); Professoreita (1984; till svenska Professorer 1990); Senaatintorin sanoma (1986); Kulttuurista (1986); Maisemia Suomesta (tills. med A. Reitala, 1987); Helsingfors Universitet 1640–1990, del I. Kungliga Akademien i Åbo 1640–1809; del II. Kejserliga Alexanders universitetet 1809–1917, del III. Helsingfors Universitet 1917–1990 (tills. med R. Knapas, A. Leikola, J. Strömberg, 1988–1991); Från lojalism till rysshat (1988); Mikä mies Porthan oli (1989); Kuningatar Kristina. Aikansa eurooppalainen (tills. med andra, 1990; till svenska Drottning Kristina. Sin tids europé 1995); Let us be Finns (1990); Suomen ylioppilas (tills. med L. Kolbe, 1991); Romanus sum (1991; till svenska 1992); Eine nordische Universität (1992); The Finnish Tradition (1993); Euroopassa, Pietarissa (1993; 1995); Mesimarja, myytti, Mannerheim (1994); Porvariston nousu (1994); Itämeren maailma (1995; ny utökad uppl. 2007; till svenska Östersjövärlden 1995); Kävelyllä Pariisissa (1995); Finlands historia III. Kejsartiden (1996); Kaukana ja kotona (1997); Krig, kvinnor, konst (1997); Idylli ja uhka. Topeliuksen aatteita ja politiikkaa (1998; till svenska Idyll och hot. Zacharias Topelius, hans politik och idéer, 2000); Helsingfors, Östersjöns dotter (1999; ny uppl. 2007); Päiväkirjastani. Fin de siècle 1999 (1999); Eurooppa. Päiväkirjastani 1999–2000 (2000); Luen ja matkustan. Päiväkirjastani 2000–2001 (2001); Humanistin iltapäivä. Päiväkirjastani 2001–2002 (2020); Kirjoitan muistiin. Päiväkirjastani 2002–2003 (2003); Den politiske Runeberg (2004); Teetä ja suurmiehiä. Päiväkirjastani 2003–2004 (2004); Rooma, Moskova, Sesenheim. Päiväkirjastani 2004–2005 (2005); Miksi? Päiväkirjastani 2005–2006 (2006); Iisalmen ruhtinaskunta. Modernin projekti sukuverkostojen periferiassa (2006); Savo, rajat, papukaija. Päiväkirjastani 2006-2007; Nainen kävi parvekkeella. Päiväkirjastani 2007–2008 (2008); Onko omaisuus varkautta? Päiväkirjastani 2008–2009 (2008); Napoleonin varjo. Euroopan ja Suomen murros 1795–1815 (2009; till svenska Napoleons skugga. Baler, bataljer och Finlands tillkomst, 2009); Jupisteeri. Päiväkirjastani 2009–2010 (2010); Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana (2010). Se även Res publica litteraria. Scripta ad historiam antiquiorem Universitatis Helsingiensis pertinentia una cum bibliographica operum professoris Matti Klinge (2001).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Boken om vårt land. Festskrift till professor Matti Klinge (1996); Mare nostrum – mare Balticum. In honorem Matti Klinge (2000); Matti Klinge ystävien silmin. Onnittelukirja Matti Klingelle 31.8.1986 (1986).
BILDKÄLLA. Klinge, Matti. Foto: Irmeli Jung. Söderströms förlag.